tungt

Tänker ibland på vad man släpper ut på bloggen, vad som finns där och hur mycket av allt det mörka inte släpps till allmän läsning. Det finns så oerhört mycket svårt och jobbigt som stannar inom mig, som man inte kan sätta ord på för orden blir banala, tomma, inte tillräckliga eller så skulle de rätta orden vara för starka för vem som helst att ta del av. Vissa saker är så smärtsamma att jag inte ens kan säga dem högt för mig själv eller i rummet hos psykologen. Vissa saker får mig att må fysiskt illa för att det gör så ont att jag inte kan vara kvar i det. Andra saker skulle antagligen skrämma människor i min närhet och det vill jag inte. Vissa saker kan man inte ens skriva ner för det är för smärtsamt att se dem i ord.

Men allt det lever runt i huvudet och inom mig och får så klart effekt på hur jag mår och hur jag orkar med vardagen. Att jag dessutom står utan mediciner i och med att vi försökt bli gravida genom att återföra embryon från den IVF-behandling som gav oss Widar gör det än svårare. Anledningen till att jag satt ut alla mediciner som jag egentligen behöver för att orka med allt är ju att vi under våren försökt få barn igen. Försök som gått åt skogen och som gör det oerhört svårt att orka hålla ihop allt.

Kämpar dagligen med att få ihop dagen och inte gå ner mig i depressionen igen och det är vansinnigt mycket tyngre utan mediciner. Mediciner som jag måste avstå från om vi ska göra något mer försök innan tiden för embryona löper ut. Det är kostsamt, både i känslor och pengar och varken min kropp eller mitt psyke går särskilt väl ihop med hormoner och misslyckanden.

Håller mig uppe med hjälp av Matte och Widar, ridningen och vardag som tex att sköta jobbet istället för att ligga hemma och drunkna i allt. Psykologsamtalen hjälper i bland och är meningslösa ibland. Smärtan i själen som jag går runt med går inte bort och ibland vill den inget annat än att radera ut allt. Det är inte lätt och utan de som jag har att hålla mig i hade jag drunknat helt. Bilden nedan ger en liten fingervisning om hur det känns, inte lätt att få styrsel och mår bra då...Jag kan inte ens med ord beskriv hur stort ångestpåslagen är vissa stunder, hur jag inte kan andas för varje andetag gör ont och bristen på livslust kan överskugga allt.

känslan

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

Skit

Vissa dagar är bara skit. Meningslösa gråa kassa dagar då det varken finns ljus eller sinnesro. Bara meningslös vånda över allt och inget. Dagar man inte vill vara, inte vill finnas till. När man drunknar i den gråsvarta sörjan och tröttheten är så stor att bara ångestens fula grin är större. Finns inget gott i att vara människa dessa dagar när andetagen gör ont. Så vanvettigt tungt att ta steg efter steg och åtminstone ge sken av att fungera. Men det höll knappt idag och nu ska jag krama liten. Få två smala barnaarmar runt min hals och snusa i hans hår. Det hjälper lite.

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

inte mycket att säga

Inte mycket att säga. Skitdag, skitväder, skitjobb, skitmående, skitliv, skit, allting. Antar att livet borde vara något annat. Ska försöka sova och se om livet blir roligare i morgon...as if liksom... det enda fina idag var att krama älskade liten och Matte.

söndagsmörkt

Har egentligen varit en ok söndag med julmarknad på Tjolöholm, en liten stunds eftermiddagssömn vilket tyvärr gör det omöjligt att gå och sova, vardagsfix och söndagsmys med liten och Matte. Kommer bilder imorgon från julmarknaden. Orkar inte fixa med det ikväll, orkar inte göra någonting egentligen.

Hade tänkt fixa lite mönster och sy lite, men saknade både lust och ork. Min vad gör ont som 17, får nog köpa voltarensalva eller nåt. Men det är liksom ok, eftersom allt känns så gräsligt för tillfället. Har svårt att motivera mig till en ny jobbvecka, eller en ny vecka över huvud taget. Hur motiverar man sig till någonting när det ändå känns meningslöst liksom?

Har en vecka med jobb, blodtrycksläkartider, blodprover och psykologtid. Får se om man får kontakt med nån läkare kring medicinerna eller bristen av dem för måendet. Trots prioriterat ärende så är det ju inte någon som hört av sig och nu har jag ju hunnit ringa kontaktpunkten rätt många gånger. Blir bara trött och less. Vad är egentligen meningen?

svart

Försöker rita upp en karta över hur det ska bli, försöker hitta en väg, en stig eller vad fan som helst som tar mig framåt och ur det här, men det är som att slå huvudet i en vägg. En svart stor betongvägg. Inte mycket happy day i livet då. Bara meningslös uppgiven trötthet som jag försöker slå borrt genom att krama de två ljus jag har, Widar och Matte. Men när de båda sover så sitter jag vaken i mörkret. Det är oerhört tomt i mörkret

sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

mörk känsla, 1500 självmord om året och sexuella trakasserier i skolan

Vissa dagar når aldrig ljuset fram vare sig det regnar som nu eller solen skiner som innan idag. Har jobbat och sedan tagit det lugnt.

Allt är egentligen bra, men mörkret omsluter varenda tanke. Trött, meningslös verklighet med människor som gnäller på det de har, tar för givet något som jag troligen inte kommer att få, åtminstone inte utan dyra, svåra försök.

Idag känns det helt meningslöst att vara. Är för trött förstås. Tittar mig omkring och ser bara misslyckanden och trasiga drömmar och idéer. Folk säger att allt blir bättre bara man är positiv, skärper sig, tar lyckan i egna händer och skapar det liv man vill ha. Men om det inte alltid är liv man vill ha? Så får man förstås inte säga, "ta av dig offerkoftan och var glad för det du har lilla gumman..." är inte en ovanlig kommentar om man skriver/säger så.

Jag blir så trött. Är så genomtrött att det inte ens hjälper att sova. En kemisk obalans säger läkarna och psykologen, ett enda stort livsfel säger jag...suckar och tar min medicin som verkligen inte borde kallas för lyckopiller i dagligt tal, för inte f-n blir jag lycklig av dem....!

Vet ni att 1500 tar livet av sig i Sverige varje år?Fler än vad som dör i trafiken och jävligt långt från den nollvision man pratar om. Fyra människor dagligen ser livet så oerhört plågsamt att de tar sina liv, tappar sina sista hopp och ser ingen annan utväg. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida.

Galet att man inte jobbar mer med det och att psykiatrin i många lägen ska vara så svår att komma intill. Så många gånger jag hjälpt klienter och vänner till psykakuten bara för att uppleva att de blir hemskickade i ett skick som ingen människa ska vara ensam i under de år som jag jobbat. Vi vet ju aldrig vem som kommer att drabbas eller när och ändå är det så här. Att få höra att man ska rycka upp sig och att man kan om man vill är så förbannat kränkande när man har så ont i själen att man får lägga all sin energi på att hålla ihop sig och inte gå i tusen bitar som en kraschad spegel.

Ska ta och sova lite så kanske dagen är lite roligare sedan. Måste bara fixa lite samtal och annat jox först. Hörde nyss på nyheterna att var femte flicka utsatts för sexuella trakasserier i skolan, hur förbannat rubbat är inte det?! Vilken arbetsplats skulle acceptera det? Men våra ungdomar upplever det dagligen och far hur illa som helst. Vad gör de vuxna i skolan????? Hur kan det få fortgå? Är organisationen Friends som gjort en undersökning och fått fram dessa siffror och jag blir bara så mörkrädd! Jag vet att det finns många engagerade människor som jobbar i skolan, inom psykiatrin osv, men så länge folk fortfarande far illa så är det inte tillräckligt, mer måste göras så att världen kan bli lite tryggare. Så att man kan gå till skolan utan att få ont i magen eller tom överväga att avsluta sitt liv pga mobbing och mående.

Minns hur jag gick i skolan och vuxna rastvakter gick förbi medan regelrätt misshandel pågick och de gömde sig bakom kommentarer som att det är låtsasbråk och kärlek börjar alltid med bråk då en kille tryckte upp en mot väggen och slog en i magen ivrigt påhejad av andra. Man lär sig snabbt att inte kunna lita på vuxna som helt dissar en när man försiktigt försökte berätta vad som pågick. Men hur 17 kan det få vara så i våra skolor? Ska man inte vara trygg när man är i skolan som är ens arbetsplats under de nio grundskoleåren som ju är obligatoriska?? Jag blir seriöst förbannad!

drygt

Förbannat drygt att jag sitter i soffan efter en bra dag och mår piss. Sambon är på bio och liten somnade fint och vi har haft en bra utflyktsdag. Nu har jag några ensamma timmar som jag sett fram emot och istället faller jag rakt ner i mörkret och det gör bara ont. Livet är fint eller hur?!

...

söndag

Inte mycket som gått min väg idag. Efter att jag gick av fältpasset vid ett i natt så var jag så uppvarvad att jag inte kunde somna. Trots nattmedicin så gick det bara inte så nu har jag inte sovit på två nätter vilket är fett jobbigt. Följaktligen mår jag inget vidare.

Hade tänkt åka till Gräfsnäs och fota riddarspelen idag, men Matte har tagit med den vettiga kameran till Sala där han och Widar är och jag kan inte hitta batteriladdaren till den gamla kameran och om jag inte kan fota har jag ingen lust att åka dit. Både kyligt och mulet ute så det är ingen höjdardag hur som.

Har städat, varit en sväng på stan och tvättat, allt för att inte stanna upp och tänka för mycket för idag är tankarna så svarta att det gör ont bara att andas. Huvudet värker och inte ens dubbla treo hjälper och jag fattar väl att det är sömn som behövs. Ska bli skönt att Matte och Widar kommer hem ikväll, behöver lite kramar! Behöver sätta mig och sy klart dopklänningen inför systersonens dop nästa lördag, men har verkligen ingen lust att sy överhuvudtaget. Ibland går det liksom inte.

Vill typ inte göra något alls så nu har jag parkerat i soffan med en stor portion oro och mörker i huvudet och magen. Ska surfa in något som kan pigga upp lite hoppas jag. Längtar redan till 3 aug då ridningen börjar igen!

tungt

Blir inte mycket bloggande för tillfället. Livet och dagarna rullar på, men jag är i en svacka som känns evighetstung. Tar mig knappt upp och iväg till jobbet och så fort jag jobbat klart så går luften ur och jag sjunker ner i mörkret där den strålande junisolen inte når.

Kommer hem och är med Widar, somnar i soffan när Matte kommit hem och sedan kan jag inte sova på natten utan att få mardrömmar och flashbacks av gammal skit. Inte blev det bättre av att psykologen ställde in när jag gått och funderat på saker. Är galet trött, men försöker ändå ha fokus på sånt som behöver göras. Orka lite till.

Hamnade i ett gammalt ögonblick, flashback så kraftigt att jag såg allt som en film och jag var där igen. Men det hjälper att krama liten eller Matte. Men det är tungt just nu och då blir det stiltje här. Orkar liksom inte och skulle jag skriva så blev det en svart sörja. Det hamnar i mina egna dokument istället. Det är visst viktigt att sätta ord på saker och ting, att möta dem och lägga dem till handlingarna. Kan säga att strålande sol värmer föga när det inre är ett mörkt kaos.

mörker och ljus

måndagen som gick, utveckling och en john blund som borde få sparken

Måndagen gick. Mörkret inuti drevs inte bort trots solsken, psykologsamtal, lite fint kanintyg, en spontanträff med en go vän, jobb och en stor kram från en trött liten Widar. Inte mycket att göra åt. Försöker att hålla ihop livet så det inte rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna.

Kom till jobbet och upptäckte att jag skulle jobba på lördag när jag ska på Håkan Hellströms spelning och höll på att få knas. Som tur är har jag toppenkollegor och efter en stund var det löst genom ett smidigt turbyte och så var lördagsunderhållningen säkrad. Visade sig också att jag missat ett jobbpass så nu har jag gått igenom mitt schema och skrivit in alla pass till jag slutar. Har som tur är en bra chef som hjälpte mig lösa mitt misstag!

Efter jobbet stressade jag som attan för att hinna till Widars dagis och självklart så blir det spårvagnsproblem. Som tur var hann Matte hämta och Widar kom hem som han skulle. Kvällen gick till tvätt och sånt och trots all kraft man lägger på att fokusera på sånt som ska göras så gnager ångesten. Mörkret hotar att sluka mig och man blir förbannat trött av att hålla det i schack.

Ändå tycks John Blund ha förbannat svårt att göra sitt jobb hos mig. Borde ju sova i dygn trött som jag är...Hade han varit anställd så hade han banne mig fått sparken för det här är inte ok. Han får dessutom draghjälp om kvällarna och lik förbannat så håller han sig borta. Men det kanske beror på att han inte finns på riktigt suck....

Widar sover i allafall och snart Matte också. Han ska flyga till Västerås tidigt imorgon och jobba så det blir både lämning och hämtning för min del imorgon vilket lär bli lite stressat. Men det får gå.

Vi har i allafall redan planerat vad vi ska laga till middag och vad vi ska mysa med, jag och Widar. Han hjälper till att laga middag och sedan myser vi med några barnprogram innan det är dags för god nattsaga. Just nu är det Halvans ABC som gäller och killen har redan koll på alfabetet. det hade inte jag i den åldern.

Varje dag är det nya ord som testas och saker som ska förklaras, han liksom bara suger i sig allt han får veta, vilar på det och sedan kommer det ut i hans egna version. Helt underbart ju och ibland är det klockrent och andra gånger helt tossigt så man får bita sig i läppen för att inte asgarva. Det märks verkligen hur han håller på att utveckla sitt språk och en massa andra färdigheter nu och det går fort. Får dock försöka låta bli att svära när jag är med liten för annars lär han få en förskräcklig vokabulär....

jag bara undrar

När mörkret i huvudet och själen breder ut sig så kan en promenad i strålande solsken mellan mina båda arbetsplatser kännas som ett direkt hån. Det gör mig ledsen att inte kunna gå i solskenet och njuta av att sommaren är här. Att jag har ett jobb som är ok, att jag klarar av att hålla ihop mig och fungera. Nä, mörkret och allt som gör ont skriker åt mig och får mig att bara vilja dra ett sista andetag och försvinna. Väldigt märkligt det där.

Går till jobbet, håller ihop mig, nickar och ler på rätt ställe och längtar hem. Hem efter att få krama liten och sedan få gömma mig för världen. Om man kunde gå i dvala och komma fram när livet kändes lättare igen, då hade jag gjort det!Varför kan inte känslorna vara pigga, busiga, glada, känslorusiga? Var är mitt vårskrik och alla sockerdricksbubblor? Hur sjutton ska jag bli av med den här svarta smärtfyllda deppighetssörjan? Eller ska man ha en ståplats i den så som man kan säga att folk hade ståplats i Nybroviken? För resten av ditt liv? Hur lever man så det inte gör ont att andas?

Drar djupa andetag och trycker undan skiten så jag kan fungera en stund till och en till. Det är tur att man inte ser vad som finns bakom leendet sådana här dagar. Men jag undrar verkligen hur ni gör därute?

boring

Ingen roligare dag idag tyvärr. Matte drog till Stockholm tidigt i morse och jag och Widar försökte sova så länge vi kunde. Men det blev inte så länge utan vi kom upp rätt tidigt ändå och det blev frukost och dagislämning. En lämning som gick bra och efter det stressade jag till första jobbstället där jag är på förmiddagarna innan jag går in till det andra boendet och kontoret.

Har gjort mitt jobb med huvudvärk, råångest och en genomgripande trötthet och känsla av att bara ge upp. Ändå är jag en leende person, det går av sig själv. Sann idag har jag nog bara varit i mina stunder med liten och nu när han sover så är jag bara så trött och less.

Att kramas med liten, ligga nära, läsa saga, hålla handen och lyssna på varandras hjärtslag och andetag är som balsam när allt bara skriker inombords. Han är verkligen det finaste jag har, det finaste jag och Matte skapat och jag är glad för att jag trots allt som varit kan känna den stora kärleken till vår vilda vildunge så tydligt nu. Den har trängt undan en del av tomheten som fanns när jag var inne i förlossningsdepressionen. Men det är tungt att allt känns så förbenat svart och jobbigt igen.

Bortsett från det så är väl allt ok. Jag jobbar, våren har exploderat och Widar har växt en centimeter till och sambon har kört folkrace och överlevt! Folkrace är för övrigt vansinnigt roligt, om man kör, testa om ni får möjlighet! Man blir rätt aggressiv...=) I övrigt finns det inte mycket att säga om den här dagen, hoppas på ett ljusare sinne i morgon...

känslobild

kvällens känsla

Fotoutmaningen-light

Den första fotoutmaningen i februari heter light. Det finns många sätt att tolka det på, men jag valde en av lamporna nere vid kungsportplatsen. Ett stilla ljus denna regniga februarikväll där snön håller på att regna bort. Ljus i mörker, finns så många olika ljus i mörker, men ibland kan jag inte urskilja ett enda. Ibland ser jag bara mörker. Men jag påminner mig om att det finns ljus, någonstans därute. Det kommer ljus, även den mörkaste natt kommer få ge vika för ljuset även om det ibland känns som man drunknar i mörker.

Hiding

om man bara kunde