Vi är äntligen hemma sedan en stund. Vi kom upp i morse och kände oss hyggligt friska, Widar har dock vaknat varje eller varannan timme, fått lite ersättning el vätskeersättning och sedan gnytt och somnat om. I går var han så dålig att vi ringde sjukvårdsupplysningen, eller Matte skötte det eftersom jag låg och kräktes. Vi byttes av igår eftermiddag. Iallafall fick vi tipset att ge Widar vätskeersättning och om han inte blev bättre skulle vi åka in. Men i morse mådde han lite bättre och det har blivit bättre under dagen. Men hu, förra natten var han helt utslagen, kräktes och hängde i våra armar, men åt ändå lite. Så synd om honom.
Så början på 2011 blev inte särskilt trevlig. Som tur är verkar Anna och hennes familj klara sig, de var fortfarande friska för en stund sedan. Jag hade sett fram emot helgen så mycket och så blev det pannkaka, men vi hade kul fram till midnatt på nyårsafton iallafall och det kommer bilder snart.
Vi packade iallafall ihop allt och lämnade ett soligt snöigt Västerås och Widar somnade snart i bilen. Efter Hova bytte vi så jag skulle köra en bit. Matte var rätt sliten efter att ha skött Widar hela natten. Jag kör en liten bit och gnäller över att solen som står lågt och lyser rakt framifrån vilket gör det förbannat svårt att se. Ni vet hur det e och det gör att så gott som alla bilar saktar ner.
Så plötsligt över krönet på en backe blir jag helt jäkla bländad, både vägen och bilen framför försvinner helt och allt är bara stickande solljus. Det varar bara några sekunder, men eftersom vägen svänger samtidigt vilket inte gick att se så håller jag på att köra av vägen i 90 km i timmen. Bromsar och rätar upp bilen i halkan och så är bländningen över. Det är bara ett ögonblick, men fan vad rädd jag blev. Är 100 på den sträckan, men det var ingen som kunde köra i den hastigheten när solen låg i ögonen. Jag svär till ordentligt över solen och Matte säger att jag ska bromsa, men det har jag redan gjort. Shit alltså, en olycka händer så lätt och trots att man kört bil i så många år så har något sånt här aldrig hänt mig. Brukar räcka med att dra ner solskyddet och sakta ner.
Efter det rullade det på och från Mariestad var det bilkö som endast varierade i tjocklek...Fy 17 vad drygt. Resan tog en halv evighet. Som tur var, sov Widar mycket av den. Nu är han dock vaken och lika kinkig som alltid när han inte är kry. Tror vi kommer ha underbar måndag, vi älskar ju verkligen måndagar i vanliga fall också.
