I förmiddags så studsade vi ut för lite snöbus. Widar invigde vinteroverallen han fått av farmor och han såg ut att trivas i den!Ute var det ett par plusgrader och kramsnö/blötsnö och vi insåg att det går inte att vänta till eftermiddagen för bus utan det gäller att vara snabb innan snön försvinner.
Man ser Widars nyfikenhet och glädje och någonstans inom en vaknar gamla minnen och känslor, dofter, sånger och en varm glädje. Det är märkligt och ibland kan jag stanna upp och känna de där ögonblicken, de försvinner så fort, men de är häftiga. Att känna snö tex. När hinner man det annars?
Åh vad vackert! Det berörde mig enormt och jag kan känna ett stygn av avundsjuka att inte få uppleva det du gjort idag.
SvaraRaderaoj tack! du kan få dela lite upplevelser när du kommer! längtar
SvaraRaderaFint, men jag menar den där upplevelsen som man delar mellan förälder och barn.. Den upplevelsen är jag långt långt långt ifrån...
SvaraRaderamm jag anade det och du har rätt, den är speciell, samtidigt kan man dela mycket annat!
SvaraRaderaDet är klart. Får se om jag får något tillfälle med min bebis som kommer. Widar är som vanligt alldeles urgullig!!
SvaraRaderatack! och ja tillfälle lär ges såvida han inte har en psykbrytdag....
SvaraRaderaFörsta fotot ser lite "galet" ut på nåt sätt...som om någon glömt ett barn ute i snön. Skulle passa finfint på någon provokativ fotoutställning. :) Men han ser samtidigt så nöjd ut, att man inte får några upprörda, bara lite fundersamma känslor.
SvaraRaderaHärligt att höra glimten av goa känslor hos dig, bea!
visst gör det Mahlin och jag var inte helt hundra på om jag skulle lägga ut det, särskilt som han dragit ut handen ur armens vante, ser ut som om vi låter honom vara utan, men det var ingen fara, han hade varma fina händer och vi var bredvid hela tiden. Tack, försöker hitta ögonblicken i en gråsvart situation!
SvaraRadera