Men du som mår så bra...och förstörd tilltro till silvertejpen...

Ibland säger folk så till mig, det kan vara vänner eller andra människor som man träffar mer eller mindre flyktigt. De ser att man ler, att man skrattar, att man är nyduschad, har rena kläder, snackar, verkar lugn, sansad, glad, trevlig, tom rolig. Att man tar hand om sitt barn, busar, leker, kramar.

Ibland undrar jag om de är blinda och döva? Hör de inte hur ihåligt skrattet är? Ser de inte hur tårarna bränner bakom ögonlocken? Hur jag knappt törs ta i mitt barn av rädsla för att göra fel eller att han på något sätt ska signalera att han hellre är hos någon annan? Att jag ibland skrattar och skämtar så det nästan blir överdrivet och hysteriskt i hopp om att verka som vanligt?

Att hela kroppen kan darra av all kraft som går åt att hålla ångesten i schack så att jag tex under tre timmar ska klara av att hålla ihop mig i förskolegruppen och ansvara på ett bra sätt för Widar? Ser de inte hur jag håller på att gå sönder och hur jag gör allt jag kan för att undvika det? Hur jag drar på svaret när de frågar hur jag mår och jag mumlar ok för ingen orkar höra att jag mår skit idag också.

tack för att du finns tossevossen!

Men jag vet, det är inte alltid så lätt att se eller förstå. Jag är en jäkel på att hålla masken uppe, jag är fan en mästare när det gäller det. Har man varit mobbad större delen av sin skoltid så lär man sig att med tårar blir allt bara etter värre och man lär sig snabbt att det är bättre att verka glad, positiv och göra vad man kan för att passa in.

Ingen kan ändå hjälpa en eller göra det bättre, man har bara sig själv. Ensam är stark, eller hur? Ha, ja till man går sönder, i bitar. Bitar som inte ens silvertejp kan fixa och då är ändå min tilltro till silvertejp enorm...

Men det är skumt hur andra uppfattar en, vad de ser. Jag och psykologen pratade om det för ett tag sedan, hur lät jag skulle kunna hålla masken 1-2 samtal och avsluta kontakten. Det hemska är att jag ibland bara vill göra det och sedan få vara ifred med min ångest och dess mörker.

Men det går fan inte för jag har Widar och Matte som faktiskt står ut med mig och väntar på att allt ska bli bättre. Och alla andra goingar också. Tack för att ni finns och påminner mig!