vilse i sin egen tid

Svårt att hitta rätt när man gått vilse i sin egen tid. När själen liksom darrar lite inom en och man måste försöka hitta ut. När allt tycks gå sönder hela tiden och man aldrig lyckas laga det. Man sitter med bitarna framför sig, men får inte ihop pusslet. Under tiden rinner livet som sand mellan fingrarna och inget du gör kan hejda det, förbättra det. Bara trasigt. Meningslösheten bara lägger sig över en och man inte längre finner kraft att kasta av sig den. Men letar så efter stigen som ska leda en bort, fram, till något, någon, en själv, men man är bara vilse. Ensam, lost i mörkret. Darrar, hudlös, liten, trasig, vilse.