En sådan satans skitdag det har varit. Stulen väska, felutbetalda pengar som ska återbetalas, huvudvärk, enorm ångest och all annan skit. Det är som om jag tvunget måste äta upp att jag hade en känsla av bättre mående i söndags, att dimman höll på att lätta. Att det kanske efter medicinändringar, (rätt ordentliga sådana med biverkningar därefter) höll på att bli lite lättare att andas. Idag har allt slagits undan med besked. Finns ingen go feeling alls kvar i kroppen, bara oro, ångest och meningslöshet. Det är en sådan dag som man vill radera ut, men som tyvärr kommer göra sig påmind länge. Nu fattas bara att försäkringskassan börjar strula också så är livet riktigt fint sen...Men trots all förbannad skit så tog vi oss iväg till Spiragruppen på eftermiddagen. Vi kämpade oss igenom regn, blåst och tre spårvagnsbyten för en fin stund på Guldhedens bibliotek där Widar stilade hela tiden. Han är en riktig liten busunge som älskar att få uppmärksamhet och nu har han upptäckt att han är ensam kvar om att kunna allt som en kille på 15 mån kan. Småttingarna och deras föräldrar är djupt imponerade, *s*. Tror Widar iallafall. Men han roar och roas iallafall, lilla tossen.
Sent på kvällen hände dessutom något helt otroligt. En underbart snäll människa hade hittat skötväskan i närheten av en spårvagnshållplats, samlat ihop det som var urplockat, hittat mitt körkort, letat upp mig på nätet och kom och lämnade väskan och nästan allt fanns kvar.Pengar och en del annat var borta, men kameran, gosisarna och körkortet, bvc boken och sånt fanns kvar. Hade varit urrivet, men det fanns kvar.
Fattar ni hur otroligt det är? Denna människa gjorde sig dessutom besväret att leta upp mig och lämna igen väskan. Fan, höll på att börja lipa ju!Fixade ihop ett kuvert med lite jättetack i som hon fick! Var ju värt allt att få igen dessa saker! Trodde aldrig det skulle hända, men ibland får en cynisk liten Bea tänka om! Får bli en dagens ros!
