Hämnden och middag

Tisdagskvällen avslutades i Lindas sällskap. Efter lite förvirring över vad och var vi skulle äta så landade vi på Pasta plus på Södra vägen. Som alltid var pastan god där och jag tog en Pappardelle in Barca, min favorit och ett glas av husets röda.

Vi hann snacka en hel del innan vi extremt mätta vandrade bort till Bergakungens sal för att se Hämnden. För ovanlighetens skull var vi så tidiga att vi fick sitta och vänta innan vi kunde gå in i biosalongen. Annars är det inte ovanligt att jag och Linda tappar bort tiden, bla höll vi på att missa en teaterföreställning en gång, men det är en annan historia.

Vi var bra sugna på att se Hämnden även om vi anade att det inte skulle vara en må bra film. Å andra sidan är vi vana för det vi brukar se på teater och bio ihop är vanligtvis rätt hemska saker med folk som mår dåligt och blir utsatta på olika sätt, det har bara blivit så. Den här kvällen var inget undantag. Men vi hade en bra kväll och filmen var klart sevärd!

Hämnden

I Susanne Biers film Hämnden utspelar sig två historier som har kopplingar och paralleler med varandra. Det är  kopplingar mellan ett flyktingläger i ett afrikanskt land, där våldet och döden är ständigt närvarande, och de konflikter som uppstår i en dansk småstad. 

Anton (Mikael Persbrandt) är en läkare utan gränser som alltför sällan träffar sin lille son Elias (Markus Rygaard) hemma i Danmark. Elias mobbas i skolan. Hans mamma Marianne (Trine Dyrholm) klarar inte av att hantera situationen, det gör heller inte skolans lärare och rektor. Snarare sviker de Elias.

Samtidigt finns historien om Christian (William Jønk Nielsen). När hans mamma dör i cancer flyttar Christian och hans pappa Claus (Ulrich Thomsen) från London hem till Danmark. Redan första dagen i skolan kommer Christian till den mobbade Elias undsättning, lite senare slår han den värste mobbaren smått sönder och samman. Det är en våldssam scen och frågan är om Christian löst konflikten med våld eller om det kommer att eskalera?

Äktenskapet mellan Anton och Marianne är på väg att haverera. Anton menar att inga konflikter går att lösa med våld. Han väljer alltid att, bokstavligen, vända den andra kinden till. Eller?

Under de två timmar som filmen pågår sitter man och funderar på vilken väg berättelsen skall ta, om det möjligen, på slutet, skall finnas en ljusglimt i mörkret? Vissa stunder får man ont i magen, man vet ju vad som sker på skolor, vad som försiggår mot kvinnor 

och flyktingar i Afrika och hur svårt det är med relationer.

Jag har dock lite svårt med de bilder där Persbrant mer eller mindre hyllas av afrikanerna, det blir lite mycket av den heroiska vita mannen, dessutom är flera av de scener där han ska verka läkare rätt dåliga, manus och spelmässigt. Vissa sår är rätt osmakliga så har man svårt för det får man titta bort.

De två killarna som spelar Elias och Christian är grymma i sina prestationer, alla dessa svåra scener och de bara genomför dem och förmedlar dem rakt in. Så starkt. Man kan känna deras förtvivlan, rädsla, ilska, ensamhet.

Hämnden är, som sagt, en film som tär på krafterna. Den berör och man är lite omskakad efteråt. Den är klart sevärd, men under stora delar av filmen har man seriöst en klump i magen. 

Det blir fyra starka Hoppekaniner, den är väldigt bra, men inte maximalt lysande!