Fonus och begravningsplanering samt bokning

Fonus i Örebro

Som vilket väntrum som helst

I går så åkte vi alltså ner till Örebro. Först stannade vi i lägenheten och rensade skafferi och sådant och sedan var det möte på Fonus. Absurt att sitta där, jag, hans särbo, hans bror och mor och tillsammans skulle vi planera hans begravning och kremering. 

Minst tjugo år för tidigt och tyvärr har han inte skrivit ner hur han vill ha allt även om han angivit ett par saker som var han vill vila och hur. Men alla andra frågor, psalmer, kista, urna, bouppteckning, försäkringar, svepning, bårtäcke, förtäring, antal gäster, begravningsannons, blommor, inbjudningar, färger, dikter, in och utgångsmusik, präst, dag för begravning, klockslag, minnesstund, minnesgåva, kostnader osv. 

Efter två timmar stapplade vi ut och trodde oss ändå ha kommit fram till en del saker. Tid för begravning fick vi inte på en gång eftersom kyrkans personal inte svarade. Men idag kom besked om tid och dag.

Skriv ner hur ni vill ha det
så anhöriga slipper sitta
och försöka göra rätt
Vita Arkivet är
jättebra

En liten reception, tyst, ingen radio,
inga höga ljud, gravstenar i
fönstret, info om begravning osv
Sorgligt bara

Tror att det kommer bli fint och oerhört sorgligt. Så vansinnigt fel allting, det är fel, han borde se Widar växa upp.

Jag har alltså beställt min första begravning, det heter så, man beställer en begravning. Fick en kostnadsberäkning också, man kan säga att jag höll på att trilla av stolen, det är dyrt att begrava sig även om man gör det enligt ett önskemål som lyder, fint och värdigt. En bouppteckning kostar dessutom nästan 1500 kr i timmen, men vet ni vad, man får 23% rabatt. Har inte frågat varför det är just 23% rabatt, fattar inte var siffran kommer ifrån.

Man sitter där och svarar eller försöker svara på frågor tillsammans med de andra. Allt med en underlig overklighetskänsla och tårarna som man försöker hålla tillbaka. I ett helt vanligt mötesrum med dov belysning, vatten att dricka och en man som berättar allt och frågar. Sedan förevisar han kistor, urnor, blommor och allt så man blir alldeles snurrig och pratar om rabatter och paket.


Att begrava sig är buisness, big buisness. Samtidigt så görs allt lågmält och med en vänlig beklagande ton, mycket märkligt alltihopa och så detta med pengar, papper och överenskommelser.  Hela tiden tänker man att detta är ju inte sant, snart ska vi åka och hälsa på honom på sjukhuset och han ska le mot oss och alla ska hoppas på att det ska bli bra igen.

I nästa stund dundrar verkligheten in och jag ser hans sambos rödgråtna ögon och jag vet att han är borta, för alltid och allt som aldrig blev sagt aldrig mer kan sägas. Men jag är glad att vi hann prata om mycket innan det var försent trots allt.

Men gott folk, om ni orkat läsa, se för 17 till att skriva ner hur ni vill ha det när ni dör.

Har satt en broschyr i händerna på Matte för aldrig mer tänker jag sitta på en begravningsbyrå och försöka svara på hur en människa vill ha det ordnat för sig. Det ska man tala om innan man går bort och vem vet när det händer? Ingen av oss vet ett dugg.