fredag 17 juni 2011

3 månader sedan

3 månader sedan Ragnar gick bort.
Minns fortfarande de sista minuterna och den påföljande nattens förvirrade ofattbara känslokaos. Minnesbilderna är så starka. smärta, förvirring, overklighet. En absurd känsla av att detta händer inte på riktigt. Jag är glad att jag och Widar var där, men vad jag hatar att han inte finns bland oss nu.

Minns för ett år sedan hur han ringde när han fick besked om att vi var på BB, hur stolt han var när han fick veta att han var morfar och hur rörd han blev när jag sa att Widar skulle få namn efter honom el min farfar. Han skrev ner sina och sin pappas mellannamn och vi föll på Elis som hans pappa haft som mellannamn och hur glad han blev när jag sa vad Widar skulle heta. Särskilt som hans pappa, min farfar dog förra året och aldig hann träffa Widar. Har fortfarande kvar sms:en från dagarna på BB och efteråt.

Önskar att han varit kvar bland oss, att han varit med och firat Widars ettårsdag! Men jag påminner mig om att jag ändå tror att han följer Widar på samma sätt som jag alltid trott att mormor vakar över oss barn. Har alltid tänkt att hon gått bredvid, hur fånigt det nu än låter. Tänker mig att Ragnar går bredvid Widar, vakar lite extra över honom. Men vad jag önskar att han funnits bland oss nu, på riktigt! Men vi glömmer dig aldrig!



Det som är mest konstigt är nog hur människor som betyder något för oss an ryckas bort och livet fortsätter som vanligt. Men man står liksom bredvid och tittar på och undrar hur det kan vara så, varför stannar inte allt upp ett tag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar