Att vara jobbig och hur svårt ska det vara liksom??

Jaja, om ni tänkt kommentera i stil med skärp dig, sluta gnälla osv så skipa att läsa det här tack! Varnar så slipper ni lägga ner onödig tid. Schysst va?!

Jag har varit jobbig idag. Jobbig och tråkig. I och för sig har hela helgen varit sådan. Orkar inget, vill inget, värk i kroppen och huvudet. Meningslöshetskänslor. Klarar inget. Vill inget. Rör mig inte, låt mig vara. Fast egentligen vill jag bli kramad, men jag klarar inte av det.

Orkar inte med att Widar gnäller och skriker. Känns som han gör det hela tiden, fast det inte är sant. Vet ju att vi har goa stunder, busar, gosar och gör sånt man ska göra. Kommer ihop mig med sambon, blir inte mer än kommer ihop mig, för jag orkar inte mer än så.

Han har det inte lätt heller med en trist tjej som inte orkar, inte vill någonting. Känner att jag blir arg, trött och ledsen och inte ens orkar diskutera på ett vettigt sätt. Är inte hungrig på dan. Känns meningslöst att äta, äter för att Matte fixar. Äter för att vi ska äta tillsammans med Widar. Smakar inget.

Är neggo när Matte föreslår saker. Blir stressad när han röjjer runt i tvätten. Blir stressad av att jag själv plockar och plockar. Blir stressad av att ligga i soffan och inte orka gå upp. Blir galen av trycket inom mig. Av orden, jag orkar inte, jag står inte ut, det måste ta slut...Jag orkar inte, vill inte, meningslöst, bara meningslöst.

Blir trött på alla som frågar när jag ska börja jobba, den ständiga frågan. Blir trött när folk undrar när vi åker till Nya Zeeland och jag måste säga att det är försenat. Blir trött på att vara en kass mamma, en kass sambo, en meningslös människa som inte klarar av det alla andra klarar. Hatar att vara så här trist och meningslös.

Varje kväll tänker jag att imorgon ska jag fixa det, imorgon ska det vara en bättre dag, det kan inte fortsätta så här. Allt har ett slut, det går över eller så får man få det att sluta. Inget är ju för evigt, eller hur?

Är i en värre svacka igen, men det känns ju för helvete som om jag aldrig kommer ur dem. Jag kommer upp lite och sedan sjunker jag ner i skiten igen och jag orkar fan inte sprattla hur länge till som helst. Jag vill inte vara så här jobbig. Jag är så oerhört trött på det, på mig. Så oerhört trött, fysiskt, psykiskt, själsligt.

Jag saknar mig, mitt gamla jag, jag saknar lusten av att vilja leva, att ta det som självklart. Löjligt och patetiskt eller hur? Har ju massor att leva för och nog 17 borde jag kunna plocka ihop bitarna och skärpa till mig och gå vidare. Hur svårt ska det vara liksom? I-landsproblem typ....