Allvarligt

Slog på tv4 nu och kollar på Söndagsmorgon, Camilla Henemark berättar om hur dåligt hon mått psykiskt, hemlöshet osv. Det är lite otäckt för bland annat talar hon om hur en person som bestämt sig för att ta sitt liv kan bli lugn och verka må bättre efter att ha mått fruktansvärt dåligt en tid.

Upp i hjärnan poppar två människor, en från arbetslivet och en privat som båda reagerat just så. En kompis när vi var tonåringar som vi var många som försökte hjälpa och en människa jag träffat när jag jobbat. Hur lugna de verkade när man träffades sista gången, man bokade ny träff, det fanns nästan en känsla av en vändning, jag vet att jag i båda fallen nästan kände ett hopp om att det skulle bli bättre.

Sen chocken, ledsamheten, ilskan när det nästa man fick veta var att de tagit sina liv. Jag minns fortfarande de ögonblicken som jag fick veta och hur lurad jag kände mig, eftersom allt verkat bättre när vi sågs.
Det sitter fortfarande kvar. Jag kan tycka att självmord är så egoistiskt, samtidigt, hur kan jag döma en sån handling? Den smärta människan måste känna för att göra något så oåterkalligt, den måste vara så total och beslutet måste jag ändå respektera. Men den sorg, det kaos som det för med sig, när man står ensam kvar och inte förstår varför?!

De säger att det dör tre gånger fler människor i självmord i Sverige varje år än vad det dör i trafikolyckor, ändå hör vi inte att man talar om nollvision när det gäller självmord, men nog måste det väl finnas en sådan?

I år pågår en kampanj för att ändra våra attityder rörande psykisk ohälsa, (H)järnkoll, gå in på deras hemsida och läs!
Hjärnkoll
Finns så mycket fördomar och attityder kring psykisk ohälsa, sjukdom, vård, mediciner mm.