 |
| jaja lillkameran är hopplös, men ni fattar |
Caroline hämtade mig vid tåget och genast fanns leendet där! Vi har suttit på hennes balkong, myst med vin och tända ljus och kollat ut i Ystadnatten. Det är konstigt hur det är med vissa vänner, man ses inte så ofta, men känslan, vänskapen och energin finns där. Det värmer och jag tror det värmer än mer när man inte är sitt starkaste jag. Hon hade laddat med en liten underbar present, bild kommer. Men gesten och tanken bakom den speciella saken värmer.
 |
| Lite avvaktande |
 |
| Närgånget |
Men jag har blivit chockad, Hoppe och Ninan kommer synnerligen väl överens, vet inte riktigt hur vi ska kunna hålla ordning på dem...
Annars har dagen som sagt varit rörig. Widars humör har svängt från underbara glädjeljud till gnäll och skrik. Han är inte riktigt hundra. Ungefär som jag. Idag på mötet hos hjärnskrynklaren var Matte och Widar med, mycket för att Matte ska veta läget och för att vi ska ha en plan och han ska veta att han kan få stöd, att det ska bli bra, att det inte är ovanligt osv. Kändes skitjobbigt, vill ju inte belasta osv så visst lägger jag energi på att verka ok även när jag inte är det.
Kändes dock ok under mötet, men sedan när Matte släppt av mig på stationen och jag pussat Widar hejdå så gick all luft ur mig och jag mådde skit. Vimsade runt och var ledsen på centralen, satte mig på en bänk och hamnade brevid ett par tonårsgrabbar som var råhöga på heroin, den ena killen satt och nickade av hela tiden så jag fick fråga om han behövde hjälp, men då gick dem. Så klart att han behövde hjälp. Sedan var jag ledsen för det och för att Widar skulle kunna hamna i en sån situation. Normalt Bea, verkligen med tanke på att Widar är fyra månader och endast drar i sig ersättning. Men som jag skrivit innan,jag är ingen bra socialarbetare nu för jag bara lipar.
Men nu ska jag sova lite, klockan är snart två och Ninan och Hoppe är helt utslagna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar