Vi fick urnan med askan efter R. Det är lika märkligt varje gång jag ser en urna. Jag begriper inte hur en människa kan bli en hög med aska i en urna. En människa som levt, som gått bland oss. Samtidigt så tycker jag om kremering, skrämmer mig att folk läggs i kistor och äts av maskar. Det var en fin urna, det kändes sorgligt, men ok och nedsänkningen i graven blev känslosam. Men det är en så märklig upplevelse. En så sorglig upplevelse. Definitiv.
Ändå kändes det som om han var med oss. Som om han hörde oss, fanns där i vinden. Viskade vid graven att han skulle vaka över Widar, tänker att han kommer följa honom även om det gör mig ont att han inte får se honom växa upp, att de inte får lära känna varandra. Ibland kan man liksom känna närvaron av en människa, nästan känna en svag röklukt, en pust som bara får en att tro att personen är där, på riktigt. Att man bara inbillat sig allt det hemska. Låter flummigt, men för en liten stund kändes det så.

Blev dessutom så berörd över minnessaker som jag fick med mig och som Widar kommer få del av när han blir äldre. Känns fint att veta att R kommer finnas länge för många människor. Att han finns i deras minne. Så länge vi minns så finns han ju.

Ser på det jag skrivit att det är lika rörigt som jag är jag just nu. Att köra hem var en känslomässig berg och dalbana och jag var helt slut när jag kom hem. Migränen mullrade, men hölls på avstånd med mediciner. Hade längtat så oerhört efter Widar och Matte och det var otroligt skönt att få känna Widars armar runt halsen och sitta hos Matte en stund. Andas ut.
Själar säger aldrig farväl...
Sänder en stooor varm kram till dig efter denna tuffa dag.
SvaraRadera