alla dessa val

Är så mycket val hit och dit att jag får psykbryt. Allt påverkar ens liv och de omkring en, en del val är lätta, en del helt omöjliga, en del val vill jag göra men för andras skull får de aldrig ske. Jag snackar egentligen inte om småval utan saker som har påverkan på liv och framtid.

Det är svårt på flera sätt. Vissa val går aldrig att göras ogjorda, Det finns saker som skulle sett ut på ett annat sätt om saker gått som planerat 2015. En del saker är så smärtsamma att tänka på. Andra lockar med utvägar, förhoppningar och kanske lite glädje. Andra lovar bara smärta och svärta. Någonstans där i står jag och håller mig i de mina, håller mig i det som håller mig uppe. Jag tror det sviktar och skälver, vet inte vart jag försiktigt ska tassa fram.Borde inte livet vara lite enklare när man är så här gammal? Istället darrar det till i själen och jag tappar nästan greppet...

just saying

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

tungt

...

Tror att stenen rullar över mig snart...genomtungt och svårt att hantera ångesten som rullar över mig och slår undan benen på mig. Hur ska man kunna hålla sig på benen när allt är ok och ända känns helt värdelöst...Fastnar i hur det kunde varit nu, hur det kunde känts, mår fysiskt illa av att se andra vara i det jag hade tänkt skulle ske. Om en enda förbannad människa frågar om inte Widar ska få ett syskon till så lär jag nita vederbörande. Som om jag inte mår skit ändå? Kramar Widar, försöker sköta jobbet, krama Matte, försöker sova och andas lite i stallet. Borde njuta i solen, men i själen råder permafrost och mörker, inte mycket sol och värme som når in då...

bottenlöst

Ibland slår livet till en med en knytnäve rätt i magen, slår undan benen på en så man faller ner i det bottenlösa och tappar all luft. Hopp, drömmar och idiotiska planer som man varit naiv och dum nog att måla upp mot bättre vetande krossas som en spegel vars glas splittras i tusen bitar. Det som kunde varit, som skulle varit rycks bort från en och kvar öppnar sig en bottenlös tomhet och smärtan spetsar en som en kniv som skär igenom allt. Det går inte att värja sig, går inte att förändra och det är lika definitivt som döden och den skälvande stund av liv, av hopp är för alltid borta. Det är över och det finns ingenting du kan göra och gråten fastnar i halsen medan illamåendet vänder sig i magen. Jag borde ha vetat bättre. Istället står jag i spillrorna och försöker låta bli att dras ner och drunkna samtidigt som en del av mig bara vill släppa taget. Jag borde vetat bättre än att hoppas, livet är inte vackert, inte när det går sönder. Är så oerhört trött, bottenlöst uppgiven.

fredagstankar efter jobb

Fredag blev det till slut. Har haft minimalt med sömn så jag var måttligt pigg på förmiddagens samverkansdag. Fyra olika enheter samlade för att komma på samverkansvägar och rutiner och fick inse att nu har jag nog jobbat ett antal år inom socialtjänstens olika delar eftersom mycket, eller ja det mesta var sånt jag hört ett antal gånger innan. Blir förbannad på att vi inte bara kan se till att få till samverkan samt anpassa våra verksamheter till klienterna istället för att försöka sparka in dem i de verksamheter som vi har och sedan undrar vi varför det inte funkar för klient X för 17:de gången?!

Våra system är så tröga för viljan, ambitionen och mycket av kunskapen finns ju hos oss som jobbar och likförbannat så funkar det inte. Har en viss förståelse för äldre kollegor som tappar lusten liksom. Men vem vet, kanske lossnar det? Fick iallafall ryktesvägen nys om att det diskuteras ACT team för de centrala stadsdelarna i stan och det vore ju guld om det kom igång, särskilt som mitt nuvarande vik löper ut i sommar. Vik:ar ju för en föräldraledig kollega som kommer tillbaka i sommar så jag har börjat lägga ut krokar hos gamla arbetsgivare och ska väl kolla efter nytt jobb. Helst på behandlingssidan eller i uppsökande form med fokus på missbruk/samsjuklighet! Vet ni något kan ni alltid tipsa!

Hann få ihop en del jobb på eftermiddagen och drog sedan hem till mina fina killar som låg och slappade i soffan när jag kom hem. Blev en lugn kväll med en del beslut fattade. Vi får se vad det blir av allt. Finns en hel del oro och rädsla i besluten, men det är väl en del av livet. Vissa beslut måste tas, man måste välja och så får man leva med konsekvenserna. Är så trött att det är svårt att se ljuset, men det kan nog komma gott ur det och går det åt skogen så finns det backup. Mer än så kan man inte göra.

Längtar väldigt mycket till stallet, särskilt som jag såg att några av stallkompisarna varit på fredagslektionen! Tar den bara då och då, blir lite dyrt annars, men vad det drar i en, skulle rida och träna varenda dag om jag hade cash nog. Men imorgon är det hoppträning och det ska bli så kul! Vet att Carine kommer vara på oss som 17 eftersom det bara är en månad kvar till Bohuscupen drar igång! Älskar att svänga in på stallbacken, gå in i stallet, hälsa på folk och hästar, fixa i ordning Lyrik, ömsom svära ömsom klia honom och sen ge järnet under träningen. Mår så bra av det! Borde fått det på recept istället för mediciner i mängder! I stallet finner jag en stunds paus från allt dåligt mående, för det mesta iallafall!

Förutom det så har vi planerat lite för mysfirande av Mattes 40-årsdag, vi håller ju på att bli seriöst gamla i år, helt galet! Är dock väldigt nöjd att jag vet vad han ska få i present, brukar vara assvårt och med tanke på att han fick biljetter till U2 och Metallica i julklapp så är ju konsertkortet utspelat. Vet inte hur jag tänkte där, men det blev ju uppskattat och innebär att vi har två härliga konsertupplevelser tillsammans i år! Tror dessutom att han kommer gilla min överraskning och han har inte en chans att lista ut den!

ont

Så slog livets knytnäve till rakt i magen så andan gick ut och tårarna bränner bakom ögonlocken. Livet är vad det är, att andra med lätthet får eller når det man själv försöker kämpa för/med gör så ont att man kan knappt kan andas och ändå måste man vara glad för deras skull och det kan jag vara. Men inuti så går ytterligare en bit sönder. Varför kan ingenting få vara lika enkelt? Denna förbannade meningslösa otillräcklighet. Ett satans skitliv är vad det är och ingenting man gör hjälper...

För övrigt har dagen varit skit sedan jag vaknade tjugo i fyra i morse...

För övrigt nr 2 så är det här min blogg och jag gnäller så mycket jag vill...särskilt när det gör ont

inget kul

Har hunnit med att vabba, gå på bio, käka middag, rida, ha goa vänner på helgbesök, jaga läkare för recept, träffa puckopsykläkaren, gå på lisebergs julmarknad igen, mysa med fler vänner medan helgregnet vräkte ner och vara mer eller mindre dygnet runt vaken. Sov inte alls i natt och jobbar ändå vilket psykologen tyckte var galet, men vad ska jag göra? Kan inte sjukskriva mig när jag inte är sjuk, tids nog blir man sjuk och jag har redan varit borta från jobbet pga av vab. Orkar inte uppdatera allt på bloggen, mår för pissigt för det så därför blir det bara en liten blänkare. Är för trött, för less, för meningslös och orkeslös så bilder och annat får bli nån annan dag när livet inte gör lika ont och kroppen och psyket gör det som det borde.

feels like this

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

blev livet som du ville?

en bild som säger allt

klicka på bilden så blir den
 större om du inte ser texten

because someone we love

saknad

Alla helgons dag i dag och det känns lite extra. Vi minns de som lämnat oss i år och de som lämnat oss tidigare. Jag vet att det är en del av livet, att människor lämnar och går vidare, men det gör det inte lättare. Vet att många avsked ligger framför oss, men det hindrar inte att saknaden över de som lämnat oss här är stor. Särskilt vissa människor ligger lite närmare hjärtat och det gör sorgen större. Sorgen som aldrig försvinner. Som mattas, men väcks av en sång, ett par ord, en känsla, av ett gammalt sms eller bara det att jag ännu inte raderat Ragnar ur min adressbok.

saknar

Idag tänder vi ljus för de våra och har man som jag flyttat och bott på olika ställen så har man mist människor på olika platser och i olika delar av livet. Det gör ont, ont som fan, men jag antar att det beror på att dessa människor betytt mycket för en och att de på något sätt alltid kommer att följa med oss. Stannade en stund vid kyrkan ikväll, tände ett ljus för de som jag saknar, satt ner en stund och såg andra människor göra detsamma.

Är inte kyrklig av mig, men det finns något fint och stilla med att kunna tända ett ljus och vara stilla en stund och sedan gå ut på kyrkogården och se alla dessa ljus och lyktor som brinner för alla som lämnat oss och som vi minns. Inte för att jag kan säga att jag tror på himmelen osv, men kanske är det ändå så att "because someone we love is in heaven, there´s a little bit of heaven in our home." Eller mer att även om de lämnat oss så finns de hos oss genom kärleken och saknaden vi känner.

saknar

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

Middag med gamla jobbet och funderingar

I världens regntyngda Göteborg drog jag igår kväll på avtackningsbus med gamla jobbet. Matte och Widar skjutsade ut mig till Port Arthur vid Sannegården. Först åkte vi bland alla hyreshus och annat innan vi hittade den lilla krogen som tydligen är Göteborgs äldsta sjömanskrog. Om du är nyfiken kan du kolla här, de har både a la carte, afterworkbuffe och lite annat smått och gott till rimliga priser!

Ett ställe som har en diger historia med bus och annat. Bland annat har det förr förekommit prostitution på övervåningen och en arbetskollega visade en av lamporna som finns kvar från den tiden. En lampa som signalerade med rött om det var upptaget. Fick många historier om gamla Göteborg av några av mina äldre kollegor som är gamla göteborgare sedan barnsben och som berättade om hur de ockuperade hus, demonstrerade, bodde i rivningskåkar där taken rasade in och hur haschet och amfetaminet florerade i Göteborg medan heroinet fick fäste i Oslo och Stockholm på 70-talet.

stundtals lite sol och ljus mellan molnen

moi

Blir lite perspektiv då kollegan berättar om hur hon och hennes vänner kämpade mot rivningarna av arbetarbostäderna i Göteborg samma år som jag föddes, 1975. Jag älskar att höra gamla historier och igår kom många. Tänk att liksom få se Rolling stones live på Liseberg och sedan få gå bakom scen för att man känner roddarna och detta på den tiden som Rolling stones var gudar! Jisses, vad jag hade velat göra det.

Undrar om jag kommer ha lika många roliga och förändringar genom tiden historier att berätta för mina kollegor när jag närmar mig pensionen? Å andra sidan är jag ju född i en generation som ska försörja 40-talisterna och även sörja för de yngre som inte kommit in i arbetslivet så enligt mitt pensionskuvert lär jag väl få jobba till jag dör...och nej, jag är inte bitter ;)

Hur som, var först på plats igår så jag hann bli lite nojjig på om jag var på rätt plats innan kollegorna ramlade in en efter en och det blev en väldigt trevlig kväll! Var tur att jag gick, var nära att jag avbokade för att jag var så trött och ur humör innan. Men blev väldigt glad under kvällen så det var bra att jag gick. Så är det ofta, man orkar inte, har inte lust, är trött osv, men om man väl kommer iväg så blir det så gott som alltid bra. Dessutom mår jag bättre av att göra saker än att ligga hemma och älta ångest.

fina gamla lampor och utanför ser ni molnen

Blev en del jobbsnack och mycket annat och det känns verkligen att jag kommer sakna dem och jobbet. Kommer gå in nån gång då och då och ta pass, men eftersom jag redan har en tjänst i stan, om än i en annan stadsdel så går ju lönen ut centralt från stan och då blir jag en dyr vikarie att ta in...

Men folket kommer jag hålla kontakt med och det känns gott! Innan jag började jobba med fältarna så hade jag trots mina år inom socialtjänsten ingen koll på vilket viktigt arbete de gör. Hur mycket de möter och hanterar varje dag och kväll och hela tiden med ett intresse för att möta klienten och ha denne i centrum. Det mesta sker ute i klienternas miljöer, vare sig det är en bänk, en skogsdunge, en lägenhet, ett boende med en väldig respekt och vilja att hjälpa, stötta och länka vidare.

För vissa klienter är de äldre fältarna och de som jobbar på övernattningen och som jobbat länge den enda fasta punkt som klienterna känner. Det är klart att alla delar är viktiga och jag vill verkligen inte förringa andra samverkanspartners viktighet. Har själv jobbat som socialsekreterare flera år och vet hur viktiga de och andra är. Men jag personligen, hade nog ingen koll på fältarnas viktiga arbete och hur himla kul det är.

rosor på borden

Nu byter jag arena på måndag och går in i en mer formaliserad miljö och med klienter som troligen befinner sig i en lite mer stadig miljö och situation vilket torde krävas för att kunna fungera i en öppenvårdsbehandling.

unnade mig en guiness, det är så gott

Det ska bli jättespännande, roligt och utmanande då jag velat jobba med behandling länge. Samtidigt så har jag trivts väldigt bra hos uppsökarna så vi får se hur det känns. En del av mig är livrädd och tycker att jag inte kan ett jota, samtidigt som jag försöker intala mig att jag både har pluggat och jobbat med missbruk och människor med missbruksproblematik i många år och jag gillar det! Jag kan ju en massa kring det, även om jag har en hel del kvar att lära. Men det är det som är så intressant att jobba med människor, man lär sig nya saker hela tiden. Känns som att det kan bli bra.

Hoppas att jag ska hålla själv också. Livet är lite komplicerat och den här hösten bär en del ställningstaganden och beslut med sig. Saker är ju inte alltid så enkla som man skulle vilja och det borde jag väl ha lärt mig vid det här laget. Funderar fram och tillbaka och förbannar att inte saker och ting kunde vara enklare. Men det är det inte och så måste det hanteras.

vitlöksbröd i väntan på maten

Hur som var en kväll som igår ett trevligt avbrott. Drack Guiness (aslänge sen sist) och lite vin. Åt god mat och fick skratta en massa och avslutade det hela med en massa kramar och lyckönskningar. På slutet var det bara jag och Lisbeth kvar och vi hade lite roligt åt att det var vi två som byter jobb nu var de som var kvar längst.

efterrätt

Det hela var så schysst så det beslutades om en höstöl senare i höst. Blir inga bilder på jobbgänget utan ni får hålla till godo med bilder från Port Arthur och en selfie =) Så tack alla goa kollegor för en himla fin kväll i går! Vi ses snart igen! Hann precis hem innan regnet vräkte ner igår, precis som det gör ikväll. Var lite vemodigt när jag tog mig hem igår så regnet passade fint. Väl hemma träffade jag en överpigg sambo som försökte lägga sig då han skulle iväg med jobbet fem i morse...Var bara att köra honom i säng och varva ner för egen del.

Gick så där då Widar drömde om att hans pappa skulle åka bort utan honom och således vaknade ett antal gånger under natten och var ledsen. Inte lätt att vara liten och längta efter sin pappa. Vi var rätt trötta i morse och liten bröt ihop då han såg att barnafadern redan åkt....

Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)

Realize

antar att det verkligen gäller en del människor i mitt liv

Onsdagstankar

kommit en bit på dop-
klänningen ikväll

En onsdag med jobb, systund, liten och en seriös ångestfeeling. Trots att jag sovit hyggligt i natt efter några sömnlösa dygn så dundrar ångesten och negativiteten i hjärnan. Den rullar runt och drar ner en i skiten och det krävs rätt mycket kraft för att hålla sig på banan medan man jobbar. Samtidigt är jobbet ovärderligt eftersom det tvingar mig att fokusera på andra och annat än min egen röra.

Har snart jobbat ett halvår och det har varit så sjukt mycket bättre än att gå på verksamheter med människor som är sjuka och mer eller mindre ser sjukpension som nästa steg i sina liv. Fick ju själv förslaget om att jag skulle överväga sjukersättning, trodde jag skulle bryta ihop då. Inte för att jag mår bra idag, det vore ett skämt att säga det, men jag fungerar ändå bättre än förut. Att gå hemma gör att man snöar in så fullständigt i sitt eget så det funkar inte alls för mig.

Om jag skulle bli så dålig igen så skulle jag ändå , om möjligt försöka jobba i någon form. Å andra sidan är det ju en avvägning för när jag mådde som sämst hade jag inte klarat att göra ett bra jobb för och med klienter som också mår dåligt och lever i utsatta situationer. Hade antagligen tappat fokus helt och då gör man inte ett bra jobb och då ska man nog inte jobba. Kom ju knappt upp ur sängen, det gör jag iallafall nu! Men det är väl individuellt vad som funkar och inte funkar.

Det är svårt att förklara och svårt att förstå. Stör mig oerhört att jag på pappret har det väldigt bra medan måendet inte alls är bra. Men det är en hel del i bagaget och det är svårt att förhålla sig till. Att få egna barn sätter onekligen saker och ting på sin spets på ett sätt jag inte kunde tänka mig innan. Minnen vaknar, tankar springer fritt och livsviktiga frågor söker svar och existensberättigande. Man kan bli väldigt liten när man tvingas möta saker som man omsorgsfullt förpackat och låst inom sig. Nog önskar jag att det gick att sudda ut, reboota, ta bort. Vissa saker vill jag inte veta av och än krångligare blir det när det är en del av mig sedan många år. Nåja, kanske kan det få försvinna.

rymden av Widar 4 år

Tänkte bara visa lite bilder från ikväll. Widar har målat en rymdtavla i glitterlim till farfar och det gick åt mycket glitterlim kan jag säga. Det tar tid innan den torkat helt. Men jag gillar den verkligen! Han är så nyfiken på rymden och planeterna nu och det är riktigt kul och visst påminner bilden om en galax eller stjärnkaos? Stolt som en tupp är liten iallafall över denna bild som påbörjades igår. Farfar väntas på besök nästa vecka och till dess är bilden torr!

Resten av kvällen har gått till att sy ihop dopklänningen, rynka och fixa. Imorgon ska jag fålla det sista, sy i knappar och knapphål samt fixa ett blått sidenband. Sedan är den klar och vi får se om den duger till finaste lille Elliot vars dop vi ska på nu på lördag. Har inte svurit så mycket över klänningen ikväll och förutom en del små misstag som jag lär mig på så ser det ut som om det kommer bli en dopklänning på riktigt! Men nu är det snart sovdags, Matte och Widar sover redan. De somnar lite lättare än vad jag gör.

Här har jag tom fått på volangen, bara fålla,
sätta i knappar och band, sen klar!!

everything will be ok

ett av mina favvo ordspråk =)

brist på livslust och lite dopklänningssömnad

Det bottnar i livslust eller din brist på livslust sa psykologen i morse. Ord som hänger kvar. Orkar inte dra hela sammanhanget och när man ser meningen tagen ur sitt sammanhang så kan man så klart tolka den hur som helst. Men ni behöver inte ringa psyk och skicka ut några vita rockar efter mig, jag är här på lika obestämd tid som alla andra, typ.

Jag har lite svårt bara att finna lust i livet, att livet i sig är värt att leva för egen del, inte bara existera för andra och för ansvar för andra. Vi pratade om det och helgens kommande släktträff i samband med systersonens dop. Att möta vissa i familjen och släkten ger knappast något välmående, särskilt som jag brottas med minnen och flashbacks som jag försöker jobba undan i terapin. Men jag vill vara där för mina syskon och syskonbarn som jag älskar och jag ska ju vara gudmor till finaste lilla E.

rundsyr oket

Det är hans dopklänning som jag brottats med ikväll. Tog mig äntligen i kragen och började sy i eftermiddags och är väl halvfärdig, ungefär. Har bara sytt fel vid ett tillfälle och det får väl ändå sägas vara bra då jag aldrig sytt något sånt här och ej heller i dessa tyger.

I mönstret som jag följer ingår inte foder så det har jag fått lägga till själv och fixa med, men det känns bra. Blir alldeles lent på insidan av klänningen vilket behövdes då yttertyget är broderat med hål osv. Så egentligen har jag inte behövt brottas så mycket ännu, bara jobba väldigt noga och försiktigt. Svor förvisso högt, (inte bra med en fyraåring i närheten med stooora öron), när jag råkade dra av rynktrådarna innan jag rynkat färdigt ena bakstycket...

Ska rynka ärmarna, sy dit dem och sy ihop hela klänningen. I nederkant blir det antingen en rynkad bit eller en annan ide som jag funderar på, vi får se. Sedan ska det ev på lite fina band och annat.Sedan får vi se om den kommer till användning på lördag! Ska försöka jobba och sova ordentligt under veckan så orken och humöret är så bra som möjligt!

Idag har jag inte lust med någonting och jag har två veckor kvar innan jag har semester så det behövs en humörhöjare och inga nätter med mardrömmar from hell tack. John Blund litar jag inte ett jota på så det får bli nåt att sova på. Ser verkligen fram emot höstens sömnutredning! Var ett års väntetid, men det är det värt om de kan hjälpa mig att styra upp sömnen. Ska bli intressant att se hur mitt sömnmönster ser ut rent kliniskt!

sytt ihop oket med framstycket och de bakre oken
med sina stycken, nu anar man klänningen

måndagen som gick, utveckling och en john blund som borde få sparken

Måndagen gick. Mörkret inuti drevs inte bort trots solsken, psykologsamtal, lite fint kanintyg, en spontanträff med en go vän, jobb och en stor kram från en trött liten Widar. Inte mycket att göra åt. Försöker att hålla ihop livet så det inte rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna.

Kom till jobbet och upptäckte att jag skulle jobba på lördag när jag ska på Håkan Hellströms spelning och höll på att få knas. Som tur är har jag toppenkollegor och efter en stund var det löst genom ett smidigt turbyte och så var lördagsunderhållningen säkrad. Visade sig också att jag missat ett jobbpass så nu har jag gått igenom mitt schema och skrivit in alla pass till jag slutar. Har som tur är en bra chef som hjälpte mig lösa mitt misstag!

Efter jobbet stressade jag som attan för att hinna till Widars dagis och självklart så blir det spårvagnsproblem. Som tur var hann Matte hämta och Widar kom hem som han skulle. Kvällen gick till tvätt och sånt och trots all kraft man lägger på att fokusera på sånt som ska göras så gnager ångesten. Mörkret hotar att sluka mig och man blir förbannat trött av att hålla det i schack.

Ändå tycks John Blund ha förbannat svårt att göra sitt jobb hos mig. Borde ju sova i dygn trött som jag är...Hade han varit anställd så hade han banne mig fått sparken för det här är inte ok. Han får dessutom draghjälp om kvällarna och lik förbannat så håller han sig borta. Men det kanske beror på att han inte finns på riktigt suck....

Widar sover i allafall och snart Matte också. Han ska flyga till Västerås tidigt imorgon och jobba så det blir både lämning och hämtning för min del imorgon vilket lär bli lite stressat. Men det får gå.

Vi har i allafall redan planerat vad vi ska laga till middag och vad vi ska mysa med, jag och Widar. Han hjälper till att laga middag och sedan myser vi med några barnprogram innan det är dags för god nattsaga. Just nu är det Halvans ABC som gäller och killen har redan koll på alfabetet. det hade inte jag i den åldern.

Varje dag är det nya ord som testas och saker som ska förklaras, han liksom bara suger i sig allt han får veta, vilar på det och sedan kommer det ut i hans egna version. Helt underbart ju och ibland är det klockrent och andra gånger helt tossigt så man får bita sig i läppen för att inte asgarva. Det märks verkligen hur han håller på att utveckla sitt språk och en massa andra färdigheter nu och det går fort. Får dock försöka låta bli att svära när jag är med liten för annars lär han få en förskräcklig vokabulär....

Malik Bendjellouls död och suicidtankar

Malik Bendjelloul
R.I.P

Idag fick vi veta att Malik Bendjelloul gått bort och när man hörde det på nyheterna i morse tänkte jag, herregud vad har hänt? Så ung, framgångsrik och sympatisk som han framstått. Strax därefter tänkte jag att han tagit livet av sig eftersom ingen berörde hans dödsorsak och lite längre fram på dagen så bekräftade hans bror att så var fallet. Så oerhört sorgligt och tragiskt.

Hade gärna fortsatt följa hans filmande och projekt. Searching for Suger Man var en film som jag såg för ett bra tag sedan och som berörde så har du inte sett den så kan jag rekommendera den! Det är en historia och ett bildspråk som berör. Jag kan inte föreställa mig den smärta som han måste upplevt innan han valde suicid som sin slutliga utväg och tankarna går till hans familj som är lämnade med all sorg och alla frågor och ett stort varför.

Samtidigt så finns en respekt för en människas val och det är inget lätt val. Det är en tragedi när en människa dör av sin depression, av sin smärta och ändå så dör fler människor i Sverige av självmord än av trafikolyckor. I Sverige under 2012 tog 1523 människor livet av sig i Sverige enl NASP (nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Det verkar oförståeligt när man står bredvid, men när depressionens mörker förvirrar ens tankar och man håller på att drunkna i all smärta i det som kallas livet då kan döden erbjuda till en utväg, ett lugn, att slippa kriget som pågår inom en. När man upplever att man är en belastning för sina nära och kära, en belastning i världen och saknar existensberättigande och hopp om förändring då är döden inte något som skrämmer. Det är snarare ett sätt att göra rätt och att minimera skadan på de omkring en. Man missar i det att man lämnar anhöriga med en livslång sorg och ett stort varför.

Hade en vän när jag var yngre som tog livet av sig och jag har alltid undrat om vi inte kunde gjort något mer? Vad mer kunde vi gjort?? Samtidigt så vet jag utifrån mig själv att när man tagit det slutliga beslutet så är det egentligen inget någon annan kan göra. Det som behöver göras behöver göras innan. Att se, våga fråga, våga lyssna och sedan ta hjälp av psykiatrin och få den hjälp man behöver. Ibland är det en väldigt snårig väg. Inte alltid så lätt, men det finns hjälp att få, det går att finna lite livsljus igen. Men vägen dit kan vara lång och full av hopplöshet. Jag är inte helt där än, brottas mycket med livsleda och brist på hopp. Men det som står emellan, som hållit mig kvar här är Widar. Att han inte ska behöva växa upp med att hans mamma tog livet av sig. Det är inte vad jag vill ge min son i arv! Sedan är min sambo och mina syskon oerhört viktiga!

Har en del jobb att göra och det tar tid. Var nio år första gången som jag förstod att man kunde ta livet av sig och jag såg det som en utväg från ett liv i skolan som var fullt av psykisk och fysisk daglig mobbing. Mobbing som min mor försökte stoppa vilket inte fungerade. Mobbing som lärarna beskrev som kärleksgnabb och så är det när barn leker. Jag lärde mig snabbt att dölja vad som pågick, vara tyst, le och försöka försvinna in i väggarna för om man "skvallrade" fick man så mycket stryk medan man väntade på skolbussen. Det blir så om man kan få knytnävsslag i magen medan läraren som går rastvakt bara går förbi. Idag hade man anmält dem, men då slutade med att vi flyttade.

Det var under det året som mina sömnsvårigheter började och det och självmordstankarna lever kvar. Men idag jobbar jag med dem och har kommit en bra bit på väg. De skrämmer mig inte även om andra blir oroliga av dem. Döden gör mig rädd när det rör människor jag tycker om och älskar, men den skrämmer mig inte när jag tänker på mig själv. Den har liksom funnits som en utväg sedan jag var nio. Så man kan lugnt säga att jag och psykologen har lite att jobba på.

Man ska ju inte behöva må så dåligt att självmord känns som det enda alternativet. Livet ska inte vara så smärtsamt! Men jag kan förstå att man tar sitt liv för det kan göra så oerhört ont att leva och om man förlorar hoppet så finns det inte mycket kvar. Jag kan inte veta hur Malik Bendjelloul kände det, men jag vet hur depression kan förvränga dina tankar så till den grad att du upplever att världen är en bättre plats utan dig. Man kan inte döma någon annans lidande utan det måste mötas med varsamhet och respekt.

Jag förespråkar inte självmord, det tror jag inte någon gör, men jag kan förstå smärtan som driver en över gränsen och när det är så  måste man få hjälp för depression är en dödlig sjukdom, det är inget man bara rycker upp sig ifrån! Om jag hade fått en krona för varje människa som bett mig rycka upp mig, se saker positivt osv så hade jag haft en hygglig handpenning till en jorden runt resa. Finns ingen människa som väljer att leva i det helvete som depression är och det vore lite lättare om folk fattade det. Det är så oerhört komplext och varje människas upplevelse är hennes!

Det här är mina ord och mina tankar, alla tycker på sitt vis och jag har inte för avsikt att skriva någon på näsan. Snarare hoppas jag att de som behöver det kan få hjälp och stöd och att vi inte är så rädda för att prata om suicid och suicidtankar. Prata och lyssna är något av det viktigaste som finns i det här läget. Ta hand om er därute!

Men om du mår dåligt eller har någon anhörig som tagit sitt liv så kan du vända dig till:
SPES har sin nätsida och även telefonjour 19-22 varje kväll 08-345873
Nationella hjälplinjen 020-220060 , öppet alla dagar 13-22, kostnadsfria samtal och du kan vara anonym, hemsida ww.hjalplinjen.se
Sjukvårdsupplysningen via 1177
Jourhavande medmänniska svarar varje natt mellan 21-06.00 tel 08-7021680
Eller ring den lokala psykakuten alternativ aktuell öppenvård inom psykiatrin på din ort.
Prata med någon om hur du mår och sök hjälp istället för att drunkna i mörkret!