tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!