tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

onsdag

regn

Onsdag kväll och götet är genomdränkt i regn som pågått sedan i natt. Känns som om nu kommer man leva med det i ett halvår. Regn, mörker och blåst. Jag borde verkligen emigrera, det är inte ett vettigt människoliv att tvingas leva i detta sex månader om året. Ändå är man kvar år efter år och lika gnällig i slutet av varje höst, hur smart är det?

Trodde jag skulle få sovmorgon i morse eftersom jag skulle på konferens på förmiddagen, men det satte vår söta son p för. Han väckte mig tio i fem och ville att vi skulle gå upp och kolla på Barnkanalen och äta frukost. jag bara råvägrade att gå upp och upplyste honom om att det var mitt i natten.

Mötesplats IFOs program och
goa vänner och fd kollegor

Det resulterade i att han kröp ner under täcket hos mig och ungefär en gång i kvarten undrade han om det var morgon snart till jag vid sex gick upp...Matte lyckades sova förbi detta på något märkligt sätt. Var bara att gå upp och börja dagen. Blev ändå en lugn morgon och jag kom iväg ut till spårvagnen bara för att upptäcka i ösregnet att mitt spårvagnskort låg i träningsväskan på jobbet...Bara att betala och tur var väl det eftersom det steg på kontrollanter.

Väl på hotellet vid Drottningtorget där konferensen skulle hållas så träffade jag gamla kollegor, vänner och lyssnade på både bra och mindre bra föreläsningar. Vissa saker gjorde verkligen intryck och vissa saker och framställningar hade man minst sagt kunnat önska sig lite mer av. Men hur som är IFO-dagen som hålls varje år intressant och det är ett bra forum där man kan få lite koll på vad som händer i stan och olika goda exempel på hur man kan arbeta i det sociala arbetet.

Kunde trist nog inte stanna hela dagen då jag skulle på extra handledning tillsammans med arbetsgruppen utifrån den rätt märkliga situation som uppstod för ett tag sedan. Kände mig inte helt ok inför det och mycket riktigt så blev det en mindre trevlig eftermiddag. Finns inte mycket mer man kan skriva öppet om det, mer än att det inte var särskilt roligt, även om jag som ny inte har mycket med det att göra.

Var rätt upprörd när jag kom in till psykologen som jag hade tid hos innan jag kunde åka hem till Matte och Widar. Jobbjoxet satt kvar och jag är rätt skakig nu under utsättningen av medicinerna och hade dessutom en massa råångest som bara växt i takt med utsättningen av medicinerna. Fick ett bra samtal och var lite mer balanserad, men vansinnigt trött när jag klev ut. Hon är onekligen väldigt duktigt och i perioder så kan jag se hur hon fungerar som en livlina vilket kom upp i dag.

Väl hemma var jag bara alldeles slut och det var resten av familjen också. Widar somnade efter klockan åtta och Matte somnade i soffan vid nio så honom fick jag skicka i säng.

Jag är också trött, men huvudet och kroppen är hur rastlös och orolig som helst så det blir väl som vanligt inte mycket nattsömn. Dessutom verkar våra grannar ha vårt tak (deras golv) som studsmatta ikväll, det är milt sagt ett jäkla hoppande och bankande i golvet...

brist på livslust och lite dopklänningssömnad

Det bottnar i livslust eller din brist på livslust sa psykologen i morse. Ord som hänger kvar. Orkar inte dra hela sammanhanget och när man ser meningen tagen ur sitt sammanhang så kan man så klart tolka den hur som helst. Men ni behöver inte ringa psyk och skicka ut några vita rockar efter mig, jag är här på lika obestämd tid som alla andra, typ.

Jag har lite svårt bara att finna lust i livet, att livet i sig är värt att leva för egen del, inte bara existera för andra och för ansvar för andra. Vi pratade om det och helgens kommande släktträff i samband med systersonens dop. Att möta vissa i familjen och släkten ger knappast något välmående, särskilt som jag brottas med minnen och flashbacks som jag försöker jobba undan i terapin. Men jag vill vara där för mina syskon och syskonbarn som jag älskar och jag ska ju vara gudmor till finaste lilla E.

rundsyr oket

Det är hans dopklänning som jag brottats med ikväll. Tog mig äntligen i kragen och började sy i eftermiddags och är väl halvfärdig, ungefär. Har bara sytt fel vid ett tillfälle och det får väl ändå sägas vara bra då jag aldrig sytt något sånt här och ej heller i dessa tyger.

I mönstret som jag följer ingår inte foder så det har jag fått lägga till själv och fixa med, men det känns bra. Blir alldeles lent på insidan av klänningen vilket behövdes då yttertyget är broderat med hål osv. Så egentligen har jag inte behövt brottas så mycket ännu, bara jobba väldigt noga och försiktigt. Svor förvisso högt, (inte bra med en fyraåring i närheten med stooora öron), när jag råkade dra av rynktrådarna innan jag rynkat färdigt ena bakstycket...

Ska rynka ärmarna, sy dit dem och sy ihop hela klänningen. I nederkant blir det antingen en rynkad bit eller en annan ide som jag funderar på, vi får se. Sedan ska det ev på lite fina band och annat.Sedan får vi se om den kommer till användning på lördag! Ska försöka jobba och sova ordentligt under veckan så orken och humöret är så bra som möjligt!

Idag har jag inte lust med någonting och jag har två veckor kvar innan jag har semester så det behövs en humörhöjare och inga nätter med mardrömmar from hell tack. John Blund litar jag inte ett jota på så det får bli nåt att sova på. Ser verkligen fram emot höstens sömnutredning! Var ett års väntetid, men det är det värt om de kan hjälpa mig att styra upp sömnen. Ska bli intressant att se hur mitt sömnmönster ser ut rent kliniskt!

sytt ihop oket med framstycket och de bakre oken
med sina stycken, nu anar man klänningen

så mycket

En lång och blandad dag efter en sömnlös natt. Började med intressant förmiddag på jobbet som innehöll organisationsutvärdering och vett och etikett på sociala medier. En hel del diskussioner och intressanta tankar och jag som varit borta från jobblivet länge kan inte låta bli att gilla allt sånt här. Att ingå i ett sammanhang, ett vettigt sammanhang känns riktigt bra.

Efter lunch vidtog en klart stressigare del. Åkte till Sahlgrenska och lämnade prover kring blodtrycket och som vanligt var inte värdena de bästa. Anade det med tanke på dålig sömn och gräslig huvudvärk. Men tack och lov är inte värdena farliga heller och jag är seriöst medicinerad för det, ska bara försöka vila lite också....Sedan får vi se om det blir någon medicinjustering när jag träffar läkaren nästa gång.


Från Sahlgrenska åkte jag till psykologen och vi råkade komma in på en del riktig tung skit som jag fick bryta i för jag mådde seriöst illa och hela rummet började snurra. Inte så bra. Råkade är väl egentligen fel ord, vi har rört oss mot det och psykologen är rätt skicklig i att föra mig till något speciellt, men jag var inte riktigt inne på det idag och reaktionen blev för stark.

Det som sker i samtalet i det rummet är väldigt märkligt och det har tagit tid att komma dit jag är nu, men det är också svårt och idag var det som att gå in i en vägg och på ett par sekunder reagerade hela kroppen och så stängde jag av. Vissa saker kan jag bara inte ännu. Eller om det någonsin kommer att gå. Ibland känns det som om jag alltid kommer må så här, att inget kommer bli bättre och att jag får lägga min kraft på att hålla ihop mig så att jag klarar av att jobba och fungera så gott jag kan.


För jag klarar ju att hålla ihop mig och jag tycker verkligen om att jobba igen. Att fokusera på något annat och så gillar jag ju människorna jag jobbar med, både brukarna och kollegorna. Efter mötet hos psykologen samlade jag ihop mig och hann med en fika på nya jobbet och det kändes bra! Jag tror faktiskt det kommer bli ett bra och intressant jobb och kollegorna verkar trevliga. Kändes synd att det bara är ett vik.

Det enda som är synd är att jag inte kan vara kvar på mitt gamla jobb för det gillar jag också. Men det är sällan man får napp på ett behandlingsjobb och jag känner att jag vill ta den chansen! Har man tur sedan så kanske det blir ett casejobb ledigt eftersom stan är lite på gång åt ACT-hållet och mot Housing first vilket jag är övertygad om är vägen att gå för klienter som har komplexa problematik! Tycker det är väldigt intressant och det ska bli spännande att följa. Under tiden kör jag ett år med öppenvårdsbehandling för människor med missbruk och beroendeproblematik och det känns väldigt kul!

Sedan är det lite tufft att det innebär att vi kommer bo i lägenhet ett tag till då jag hade behövt en fast tjänst för att vi ska kunna få lånelöfte till ett hus. Kan verkligen längta efter en trädgård och mer utrymme! Blir avis när man träffar syrrorna eller kompisar som bor i hus och där ungarna kan vara ute hela dagarna utan att man måste gå till en lekpark eller annan plats för att kunna leka loss. Men tids nog kommer det väl, vi får se var och när.

Efter fikan med kommande jobbet så stressade jag iväg för att hinna hämta Widar och jag antar att det var bra att inte blodtrycket mättes just då, men jag hann i allafall och hämtade en glad vildunge! En liten som berättade att brandlarmet gått och att brandkåren kommit, men att det tack och lov inte brunnit. Men Widar som fortfarande är rätt ljudkänslig hade blivit alldeles jätterädd av ljudet. Han hatar verkligen sånt och även om de pratat mycket om larm, varför osv så är han väldigt rädd. Det har blivit lite bättre, men det är ändå jobbigt för honom.

Annars hade dagen varit bra och han var laddad inför vår mamma-Widar kväll och hade bestämt middag och kvällsmys. Matte är på aktiviteter och afterwork med jobbet och lär väl komma hem sent. Så det blev jag och Widar som fick fixa mat och mys fram till han somnade full med planer inför våra lediga dagar som börjar imorgon!

Är lite trött ikväll, men får se hur det går med sömnen. Den kommer inte än iallafall.

Lördagsmorgon och insnärjda psykologtankar

Haft en riktigt skitnatt med magont, biverkningar på nya medicinen och råångest. Man kunde ju vaknat lite piggare vid kvart över fyra, tio i fem, halv sex, kvart över sex och sedan gå upp vid sju. Nästan skönt att jag inte fick någon igenridningstid idag. Hade annars tänkt rida igen och rida ordinarie lektion, men idag hade jag inte orkat.

Så det blir min vanliga lektion kvart i elva, sen hem och duscha, äta lunch och sedan åka till jobbet för att jobba mellan 14-01. Är egentligen för trött, jobbar sex dagar den här veckan och fem nästa vecka innan jag är ledig hela nästa helgen. Men det blir väl bra ändå. Egentligen skulle jag varit ledig idag, men har bytt med en kollega som verkligen behövde byta så jag vet ju vad jag ger mig in i.

Men just nu, när jag ligger astrött och huvudvärken skakar i mitt huvud så hade jag lätt kunnat sjukskriva mig. Men jag är ju inte mycket för att sjukskriva mig om jag inte har feber liksom. Sedan brukar ju fältpassen vara väldigt roliga, man vet ju aldrig vad dagen och kvällen har med sig liksom.

Satt hos psykologen igår och det börjar verkligen kännas galet meningslöst. Igår var det mycket om allt ansvar jag tagit sedan jag var väldigt liten, med syskon, i hemmet och för hästarna. Det krockar ju lite för jag skulle ju aldrig lämna Widar ensam hemma i hans ålder med ansvar för sina småsyskon, men det ansvaret har jag tagit för de fem syskon som är närmast efter mig sedan jag var i tre-fyra års åldern.

Mycket hemarbete gick ju ut över skolan när jag blev äldre, jag var hemma och hjälpte min mor med alla sysslor istället för att vara i skolan och det är ju verkligen galet egentligen, men som liten visste jag inget annat. Det är oerhört jobbigt att prata om gammalt tjafs och det bidrar väl också till att jag tycker att vissa psykologsamtal är tröttsamma och jag blir galet trött av det. Men visst är en del av ens uppväxt och saker man utsatts för en del av de problem man brottas med som vuxen och jag har ju en fin ryggsäck som jag släpar runt med.

Det är svårt att försöka lyfta av sig delar av den, att inse att saker som man trott att man är ansvarig för egentligen inte var ens eget fel utan ansvaret låg på andra vuxna. Är ju uppväxt med att om jag gör fel så får det direkt konsekvenser och nu när jag har barn själv så krockar ens egna upplevelser med hur jag själv ser på barnuppfostran och mycket av det jag mött genom livet skulle jag aldrig utsätta Widar för.

Det är inte bara barnuppfostran, det är skolan med all sin mobbing och andra saker jag gått igenom som ungdom, ung vuxen och vuxen och som jag hanterat genom att trycka undan, dra ett djupt andetag och le. Alltid le, med det kommer man långt, för vem ser vad som finns bakom leendet? För det krävs att man verkligen bryr sig och vill ha ett vettigt svar på hur mår du, hur har du det?

De flesta vill ju att man bara svarar att allt är bra och det har genom livet varit mitt standardsvar tillsammans med ett leende. Så många gånger jag förundrats över att människor inte ser, eller väljer att inte se. Sedan blir man ju expert på att dölja saker och ting och att anpassa sig. Hm, blev visst ett långt inlägg, har visst inte skakat av mig gårdagen riktigt. Blir skönt att komma ut till stallet snart, det hjälper onekligen. Precis som kramarna från Widar, han lindar sina små tunna barnarmar runt mig och viskar att han älskar mammi. Sånt värmer!

onsdagens ups and downs

syrenen blommar

Dagen började tidigt efter en natt med en massa mardrömmar, klart sämsta nätterna. Kom upp till ett Göteborg med regnet hängande i luften så jag tog spårvagnen istället för att gå till jobbet vilket är min nya idé. Tänkte göra som när jag jobbade i Majorna innan Widar och jag gick en timme till jobbet och en timme hem. Men inte i regn tack.

Dessvärre förutspår GP att det ska regna de tio kommande dagarna i götet så jag antar att jag kommer få dra på mig regnstället...Avskyr verkligen när det regnar i götet, är ju helt värdelöst och dessutom tänker man på flera av dem jag träffar i jobbet som saknar det mesta i regnklädesväg och allt annat.

Kom till jobbet och fick en blandad morgon som innehöll glädje över att en av gästerna fått besked om lägenhet och en annans totala ilska över myndigheter och allt däremellan. Det är mycket som kan ske på några timmar.

gp, fett deppigt

Sedan tog jag vagnen till mitt andra ställe och hann jobba där ett tag innan det var dags för en eftermiddag hos vgregionen och dess väntrum. Blev ett meningslöst psykologsamtal och sedan en del prover på Sahlgrenska innan jag kunde åka hem och hämta liten.

Är så trött på alla dessa stunder i väntrum för besök som ändå inte verkar ge något. Finns så mycket hopplöshet i allt väntande. Dessutom är inte lösningen sjukskrivning eller fler mediciner och det vore ju kul om man kunde få lite creed för det liksom.  Ibland tänker jag att jag bara ska skita i alltihopa, men det är väl ingen egentlig lösning antar jag.

ett v vårdens väntrum

Desto goare känsla att hämta liten som blir glad och kramar en hårt medan han väser med sin nya spökröst "jag elskar dig mami". Sånt blir man varm i själen av! Vi gick hem i regnet och liten hoppade i varenda vattenpöl med sina gympadojjor så han var lite blöt om fötterna när vi kom hem, men vem kan hindra en litens hoppglädje?

Väl hemma blev det mys och bus samtidigt som jag fick en galen yrsel som fortfarande är kvar. Ibland får jag helt galen yrsel och den stannar i flera timmar och jag vet egentligen inte om det är biverkan på någon medicin eller om det är blodtrycket som spökar. Läkaren är inte heller säker på vad som är vad och jag vet ju ännu mindre. Men blodtrycket har ju trots allt blivit lite bättre även om det inte är bra så någon nytta gör ju medicinerna. Men jag kan inte gå omkring och få yrsel hur som helst heller.

mina fina killar fixar

När Matte kom hem blev det hämtmat eftersom köket är inplastat på grund av vattenläckan i köket som ska undersökas och utredas och hanteras av försäkringsbolaget.

Medan Matte hämtade käk hann jag hjälpa Widar med duschen och pyjamas så efter maten kunde han och Matte förbereda det sista på snickarbänken som de ska sätta ihop imorgon! Widar är verkligen som lyckligast när han får snickra med Matte!

tisdagstankar

Inte mycket spännande i götet idag. Vaknade till hällregn som fortsatt dagen igenom och som vanligt kan man konstatera att det är meningslöst att använda paraply i den här stan. Givetvis kommer regnet snett underifrån, ovanifrån, framifrån osv.

Det enda som funkar egentligen är ju en regnponcho modell X-large. Det enda som är bra med regnet är att nu lägger sig pollenkaoset och det blir lite lättare att andas igen.


Men jag kom iväg till jobbet, jobbade och svor över hur svårt det ska vara att få tag i socialsekreterare. Det är mycket telefontider i stan och det skiljer sig från när jag själv jobbade och hade telefonen öppen utom när jag satt i möten. Sedan är det verkligen skillnad på socialsekreterare och socialsekreterare och socialkontor och socialkontor i attityd, bemötande och fritänkande.

Vissa saker kan man inte ändra på och våra lagar måste följas, men det kostar inget att ha ett gott bemötande och försöka hitta flexibla lösningar och det är oerhört olika beroende på vem man jobbar med. Det som funkar på ett kontor med en handläggare behöver inte alls vara ens diskutabelt på ett annat kontor och då gäller det ändå invånare i samma kommun, i Göteborg. De borde ju rimligtvis kunna få samma besked och bedömning oavsett om ärendet handläggs i ena stadsdelen eller den andra.


Kan bli rätt frustrerad över det, samtidigt som jag vet att man jobbar med frågan om att du ska kunna få samma beslut avseende samma ansökan i stan, men det är onekligen en svår sak. Både handläggare och klienter är ju människor med alla sina olikheter. Men ibland blir jag lite galen på alltihopa och idag var en sådan dag. Förhoppningsvis är morgondagen en sån där dag då man möter folk som gör det lilla extra så allt flyter, såna dagar finns ju också.

Efter jobbet drog jag hem i regnet och hämtade liten och han var klart piggare än jag. Han hoppade och sjöng dinosauriesången hela vägen hem. Tänk om man hade hans energi! Han kom hem och drog in i sitt rum för att leka medan jag råkade halvsova i soffan. Så oerhört trött, hela tiden. Orken är liksom helt borta. I morgon blir det en sväng till psykologen och jag kommer väl älta bristen på ork och sånt där också. Sedan blir det en sväng till Sahlgrenska för att lämna en massa prover innan jag kan åka hem och hämta liten.

migrändag

Fullständigt meningslös dag. Var ledig idag då jag jobbar imorgon och hjälpte Matte och Widar komma iväg till Sala. Matte ska på spelhelg och Widar ska busa med sin farmor hela helgen. Pratade med honom tidigare i kväll och han hann knappt prata med mig då han hade fullt upp med att snickra och göra kul saker med farmor. Det värmer verkligen att han har det så gott med henne! Han har sett fram emot helgen med farmor hela veckan så det är kul när det blir bra.

Så Matte och Widar åkte i morse och jag tog det lugnt innan jag gick ner till psykologen för 45 min meningslös tjafs. Hade migränkänning och rätt jobbiga tankar och jag tycker verkligen inte den här psykologmänniskan fattar vad jag pratar om. Hon på MVC verkade i allafall fatta en del, den här människan är bara så fel. Eller kanske börjar jag bli klar med allt psykologtjafs, fast jag undrar det med all röra inom mig.

Hade tagit Imigran innan besöket så det höll väl migränen lite i schack, men i solljuset och på spårvagnen hem så bara vällde den fram. Pulserade i högersidan av huvudet, ljud och ljuskänsligheten bara ökade och illamåendet vällde fram. Hann precis hem innan jag började kräkas och fick lägga mig i mörker bara för att höra att de förbannade hantverkarna som byter fasaden på huset började hålla på med en såg. Trodde jag skulle bryta ihop innan jag somnade ifrån allt och vaknade några timmar senare.


Hade det på känn redan i går, men då höll det sig med hjälp av medicinen och jag trodde att nattens sömn skulle hålla ordning på det. Hade liksom tänkt att fota en massa idag och sedan dricka vin med en go vän. Nu var det bara att lägga ner och försöka ta sig igenom dagen. Nu har det mesta lagt sig och jag har börjat kolla på Supernatural på Netflix. Har bara sett den senaste säsongen på tv:n, men nu ska jag se alla säsongerna på Netflix. Brukar aldrig kolla på Netflix annat än tillsammans med Widar.

Är mest Matte som använder Netflix, jag har liksom inte haft ork och lust att kolla på någon serie och de flesta filmerna som ligger där är ju gamla. Men kan inte se för mycket på tv:n el datorn när huvudet är som ett getingbo med fördröjning. Blir till att ta medicin så jag verkligen sover ut i natt och orkar jobba på fältet imorgon. Börjar två och slutar ett på natten och då behöver man vara pigg och alert.

Så min lediga fredag som jag hade tänkt göra en massa av blev bara skräp och snart ska jag lägga mig igen. Försöka att inte fundera på allt utan bara sova. Saknar mina killar. saknar kramar.

tråkigt

Att vara sjuk är så tråååkigt. Har haft en snuvig dag med nästan ingen röst och ont i baksidan av ryggen av all hosta. Har hunnit med läkarbesök och psykologbesök och laddat på medicinförrådet så jag lär vara pigg till jobbet på måndag.


Men var asjobbigt att vara nere på stan på eftermiddagen, solen sken och mitt huvud värkte och trots alvedon var jag nog inte feberfri. Men jag fick gjort det jag måste och sedan gick jag hem och la mig på soffan.

Matte och Widar är och träffar farmor på stan just nu. De skulle träffats först i morgon, men när Widar fick veta det blev han helt förtvivlad, han hade väntat på farmor och trodde hon skulle komma förbi ikväll. Så efter lite telefonsamtal så bestämde de att ses på stan för en fika och det var en glad Widar som torkade sina tårar och tog spårvagnen med Matte ner på stan för att träffa Lena och Lasse. Antar att de kommer hem snart.

Ska försöka somna tidigt ikväll och sova bort allt halsont, snuva och hosta. Tänk att man efter alla dessa år inte bara utrotat förkylningar, cancer och annan bakterieskit! Är så trött, orkar inte ens sy trots att jag har en massa utklippta delar som ligger och väntar i min fina syhörna. Hoppas att jag är piggare imorgon, ska ju bli vårvärme!

lite vårfint, lite bokrea och diverse funderingar

I går hade jag ledigt eftersom jag jobbat kvällen och halva natten, gick av ett på natten. Var riktigt kul och intressant, men en hel del att göra. På stan sprang vi även på stans ungdomsfältare som hade fullt upp då upptakten till ett rejält ungdomsgängsbråk var på gång. Vi som fältade vuxna hemlösa hade en något lugnare kväll och enligt mina kollegor var det en ovanligt lugn kväll.

Men det är en go känsla och det känns som ett jobb som jag kommer fixa. Sedan ska jag ju vara på ett boende och där funderar jag lite över hur jag ska få igång lite jobb. Har ju bara varit där tre dagar, men tanken är ju att jag ska kunna följa upp och länka individer vidare så att de får ett boende på sikt. De flesta är dock rätt brända när det gäller myndigheter så det är en avvägning hur på man kan vara.

Men det känns bra att jobba, det är tydligt att det är något som jag behöver få göra. Sedan är det ju ett halvt kaos i mig med allt som händer och oron för hur min plastfarsa ska klara sig och för hur mina syskon ska orka. Men det ska jag väl plåga psykologen med, men sedan jag fick en ny psykolog i höstas så känns samtalen mer och mer meningslösa. Vet inte om det beror på att jag inte tycker att hen fattar, på om vi inte riktigt kommit igång ordentligt eller att jag håller på att tröttna.

Tyckte att det gav mer med den förra även om vissa samtal var kassa då med. Det är svårt att veta, men hen jag går hos nu är så där som jag tycker psykologer brukar vara, eller brukar och brukar, har ju aldrig tidigare gått i terapi, men ni vet så där hummande som man föreställer sig en psykolog. Men jag har ju en del att ösa ur och det känns dumt att avsluta när jag är i ett läge fullt av omställning. Dessutom måste jag få koll på en del av det inre kaoset.

Nåja, igår hann jag iallafall med en sväng på stan efter att jag varit på blodtryckskontroll och fått bassning för att trycket var på tok för högt suck. Iallafall, på stan fick jag köpt ett par toppar jag kan jobba i, några nya gardiner och vårduk till vardagsrummet och ett par fina böcker på bokrean.

Bokrean var verkligen så mycket bättre förr, nu är det inte mycket kul som finns och den där spända förväntan man brukade ha inför rean är borta. Men betongboken var ett fynd och värsta peppen inför saker jag vill testa att gjuta i sommar. Som sagt vi behöver verkligen ett hus med trädgård och uthus för diverse hobbyprojekt. Har en massa idéer och helst vill man ju göra allt NU, men det är ju inte riktigt lämpligt i en liten lägenhet...

Förresten, idag är det ju första mars, en vårmånad så trots det galet gråa vädret så är ju våren på gång! Dessutom börjar blogg100 idag och detta blev mitt första inlägg! Får se vad som kommer dyka upp framöver!

Onsdag, tungt

Tung dag, vissa dagar är bara tunga. Därför var det extra skönt att syrran sov över och kunde greja med Widar innan dagis. Jobbiga drömmar, jobbiga tankar bidrog till ett antal vakentimmar. Men upp kom vi och till dagis kom Widar medan jag släpade mig till ett samtal hos psykologen.

Det är märkligt hur trött man kan bli efter/av ett samtal. 55 min senare släpade jag mig ut från rummet och försökte andas bort det tunga. Var en del jobbiga saker som kom upp till samtal idag samtidigt som jobbet att hantera det och hantera vardagen pågår. Sedan känner man fett mycket stress över allt som man borde, skulle, osv. Vill bara få ordning på allt och ha lite flyt, bli pigg och glad, ja nästan som tre önskningar i en...

Har en hel del oro inför morgondagens möte, men vill man ha förändring måste man sätta bollen i rullning. Undrar hur bra jag kan balansera den imorgon? Vem vet, kanske får jag till en nystart och kan stänga deppighetsdörren en gång för alla? Eller nåt...

Regnig onsdag

Finns nog inte så mycket att säga, mer än regn, regn och ösregn...Började regna i går kväll och sedan har det fortsatt.

Dagislämnade en arg och ledsen Widar som hatade att få regnskyddet på vagnen och hämtade en inte lika arg Widar på eftermiddagen, fortfarande i hällregn. Blir så trött.

Sen ser man att det ska regna imorgon och på fredag också. suck. Orka liksom...Hann dock med en mysig onsdagsfika med Johanna, var ett tag sedan så det blev mycket snack.

Sen kom Matte hem från Vimmerbyjobbet och Widar blev tosseglad, hans idol och pappa var tillbaka! Då drog jag till psykologen för ett snack som kändes som 50 min gnäll från min sida, helt meningslöst. Vissa gånger är sittningarna helt meningslösa, så trist.

Resten av kvällen har varit lugn. Hoppas mest på en roligare dag i morgon. Vet att Widar ser fram emot att träffa moster Ronija, han vill som alltid att hon ska göra ägget och Ronija kommer imorgon eftermiddag! =)

Vardagsmåndag

krokusarna blommar
för fullt

 Idag har det varit måndag och en allmänt solig, kylig skitdag. Jag har försökt göra undan saker vilket gått så där.

Widar hade en del hosta i natt så vi har inte sovit mycket så han var inte den gladaste killen på väg till förskolan precis. Men han var där och sen drog han runt på olika ärenden med Matte medan jag hängde hos psykologen i ett stilla försök att bli lycklig. Det gick så där.

Avslutade dagen med en fika med en go vän, kände mig mest nere så det blev inte riktigt som jag tänkt. Men det var mysigt ändå. Väckte dock en oro för vännen, önskar bara att det ska bli mer flyt i människors liv liksom!

liten buskille

Nu hoppas vi att Widar får sova och inte hosta ihjäl sig. Är ok på dan, men nu är det helt hostigt på natten igen och det är så jobbigt för honom och det är inte mycket vi kan göra tyvärr. Förkylningarna tar aldrig slut och för egen del så har jag ont i halsen och munsår, igen...alltså det är absurt! Sa jag att vi äter varierad kost och vitaminer?

Lite hopp kanske

busungen

Widar har busat järnet idag trots en del nysningar. Medan jag var hos psykologen och gick en sväng ensam så busade han med Matte på lekplatsen mm trots det trista duggregnet. Så höstblött ute nu. Är tungt liksom. Men dagen har ändå gett en liten känsla av hopp, har skrivit det förut, det är något som håller på att hända.

Var skitjobbigt att gå till mötet idag, men det var nog första gången som samtalet hos psykologen inte bara var jättetungt. Är alltid så trött när jag kliver ut därifrån. Stannar nästan alltid i trappan och andas ett par djupa andetag innan jag kliver ut på gatan, är så trött efter allt vi pratat om, eller ja ibland är tystnaden och tankarna minst lika tröttande.

busfrö

Men det gav en liten hoppfullhet att allt inte bara var jättetungt och att psykologen tycker sig se en förändring de sista veckorna. Tror att medicinen, samtalen och tiden gör att jag börjar komma tillbaka. Att jag är här, i mitt liv lite mer än under den där blöta fuktiga svarta filten som håller på att kväva mig annars.

Kunde känna det en liten stund innan allt rasade ner i huvudet igen, men försöker tänka att jag kan känna det, det finns där. Mår skit ikväll igen och brottas med ångest och en hel del rädsla. Men jag håller hårt i min lilla strimma hopp och busar med mitt lilla busfrö och försöker njuta av en go film med min fina sambo!

Onsdag-framtida tonårshämnd och deppiga tankar

Widarbus

hösten har kommit

lekparksbus i Stuxis med
Matte

Inga stora händelser idag, denna septemberonsdag. Widar har haft en gnällig dag, jag har varit ungefär lika gnällig, Matte har varit lite mer uppåt trots att vi alla delat säng med propellern Widar som vaknat stup i kvarten. Börjar väl acceptera att det är så det här det kommer vara.

Tydligen är vissa barn mer vakna och har mindre sömnbehov troligen på grund av låg melatoninutsöndring. Det var det enda BVC sköterskan kunde komma på igår på mat och sovskolan när varje sak hon föreslog redan var testad på vår pigga lilla kille. Hon konstaterade att han såg ju pigg och glad ut så han verkar inte behöva mer sömn...

Enligt henne så börjar vissa barn sova mer i 3-4 årsåldern, andra i tonåren och vissa aldrig...Men om han tror att han ska få sova bort helgerna som tonåring så kan han fetglömma det, gissa om jag ska ta min hämnd och väcka honom stup i kvarten! Det är verkligen något att se fram emot!!!

Men det är ändå rätt kul att se honom härja runt på dagarna, det är ständigt något nytt han lär sig och han är stolt som attan när han lyckas med saker och visar det gärna om och om igen. Samtidigt så har han kommit på nej och skakar vilt på huvudet åt saker och ting, tex så slänger han av sig mössan och springer iväg när vi ska ta på jackan för han vill gå ut som han är...tossungen.

För egen del har det varit sjukgymnastik och psykologsamtal. Ett jobbigt sådant idag, usch ibland är det fruktansvärt jobbigt. Det är inte lätt att ändra på saker och ting. Tror ändå lite att det håller på att bli lite bättre, att medicinjusteringen och samtalen ger lite. Jag måste bara få kraft och ork att få snurr på livet igen och känna att det är någon ide att leva det. Undrar verkligen ibland varför vi lever, vad det är vi lever för? Försöker se svaren i ansiktena på människor jag möter, vad är det alla lever för? Varför tycks inte alla andra känna att det är rätt meningslöst? Nåja, i morgon försöker vi igen.

Onsdagsplaner

En tokvarm morgon, sol och blå himmel. Blir utelek, psykologmöte och Plaskis, dvs plaskdammen i Majorna idag. Utflyktsväskan är packad, mellis är uppäten och Widar är en tokbuse. Men det blir nog bättre när vi kommer ut.

Ska dessutom ta kort till körkortet innan det går ut, tänk vad länge saker kan bli liggande....Sedan hoppas jag få ordning på papper, banker och skatter. Det är inte lätt ska jag säga då man tycks möte hopplös sommarpersonal vart man än går och får olika besked av allt och alla alt ger en ännu mer blanketter!

Vill få klart med saker och ting så man kan slappna av och ha kul med alla som kommer imorgon, bland annat Widars kusin Molly!

Idag...en så där dag

Jossan var här och tog hand om
Widar. de lekte hur mkt som helst

dreglar? jag...inte då

ny pyjamas från farmor,
lite stor, men sval och skön

oj fotade du nu?!

lockiga och bollglada,
far och son

glad som 17 innan
 läggdags

Widar har mått så där idag, ledsen, febrig, gnällig och hopplös vad gäller sömnen. En massa skrik och otålighet. Men han fick leka en del med Jossan och det var nog vad han orkade. Sen lite bus med pappa och lite ute på gården. Nu sover han äntligen, hoppas att han ska få sova lugnt och mer än eftermiddagens 10 min.

Mitt eget mående har inte varit nån höjdare och det hjälpte inte att sitta hos psykologen heller tyvärr. Ibland känns allt så förbannat meningslöst. Jag borde fan bara ta mig samman och få ordning på saker och ting, men det funkar inte. Ikväll funkade det dessutom så förbannat illa att jag glömde en planerad fikadejt...

Jag blir tokig ju. Skriver jag inte upp saker så glömmer jag dem och det gör knappast att man mår bättre. Känner mig mest trasig och jag vet inte hur jag ska laga mig. Inte blir det bättre av att Widars operation närmar sig, mindre än en månad kvar nu.