Så vi hade övat och planerat jag och Widar inför att Matte skulle komma hem. Stjärngossedräkten var framme, liten rentorkad, lussekatter och allt förberett och ja det började ju bra! Matte kom hem, han fick i uppdrag att tända ljus, sätta på julskivan och sätta sig i soffan medan jag och Widar fixade till oss.
Lillkillen orkade vara vaken till det började skymma så det skulle bli lite mysigt och han blev jättefin i sin fina dräkt och mössa. Vi bar in allt till vardagsrummet och Matte till Staffan var en stalledräng och Widar tittade storögt, Matte filmade och allt var jättebra. Widar blev entusiastisk, fick stå och busa och vi fotade. Sedan fick han sitta ner och det gick bra en stund. Sedan hände det...
 |
| tårar |
Har han slagit sig? Hjärnskakning? Såklart överdriver den fåniga mamman för det blev inte ens en bula. Men jisses om blickar kunde såra..ojoj. Den tårfyllda blicken från Widar som bara skriker, hur kan du göra så mot mig mamma...ojoj. Ångesten, det är ångest som Robert Gustavsson säger när han härmar Ingemar Bergman.
Widar är ju inte van vid att det gör ont, han har bara knockat/skallat oss innan och fått sprutor, så han var inte beredd på att det kunde göra ont. Men vi vet ju alla att detta bara är början på alla vurpor han kommer göra framöver...Ångest, ångest mina vänner...
(hm jaja kanske en gnutta överdramatiskt, men jag bjussar på det *flinar*)
Till slut var alla lugna igen och vi kunde lussefika!
Å herregud, vad jag känner igen mig! Jag har velat åka till akuten flera gånger för att jag varit säker på att Leila fått hjärnskakning! Jag kan säga att nu när hon står och reser sig så druttar hon på näsan lite nu och då... Ångest, ja, men man vänjer sig... :/ När dom börjar gå lär det väl bli ännu mer trilla kan jag tro... Det ingår väl i livsläxan antar jag... ;)
SvaraRadera