När mörkret i huvudet och själen breder ut sig så kan en promenad i strålande solsken mellan mina båda arbetsplatser kännas som ett direkt hån. Det gör mig ledsen att inte kunna gå i solskenet och njuta av att sommaren är här. Att jag har ett jobb som är ok, att jag klarar av att hålla ihop mig och fungera. Nä, mörkret och allt som gör ont skriker åt mig och får mig att bara vilja dra ett sista andetag och försvinna. Väldigt märkligt det där.
Går till jobbet, håller ihop mig, nickar och ler på rätt ställe och längtar hem. Hem efter att få krama liten och sedan få gömma mig för världen. Om man kunde gå i dvala och komma fram när livet kändes lättare igen, då hade jag gjort det!Varför kan inte känslorna vara pigga, busiga, glada, känslorusiga? Var är mitt vårskrik och alla sockerdricksbubblor? Hur sjutton ska jag bli av med den här svarta smärtfyllda deppighetssörjan? Eller ska man ha en ståplats i den så som man kan säga att folk hade ståplats i Nybroviken? För resten av ditt liv? Hur lever man så det inte gör ont att andas?
Drar djupa andetag och trycker undan skiten så jag kan fungera en stund till och en till. Det är tur att man inte ser vad som finns bakom leendet sådana här dagar. Men jag undrar verkligen hur ni gör därute?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar