Lördagsmorgon och insnärjda psykologtankar

Haft en riktigt skitnatt med magont, biverkningar på nya medicinen och råångest. Man kunde ju vaknat lite piggare vid kvart över fyra, tio i fem, halv sex, kvart över sex och sedan gå upp vid sju. Nästan skönt att jag inte fick någon igenridningstid idag. Hade annars tänkt rida igen och rida ordinarie lektion, men idag hade jag inte orkat.

Så det blir min vanliga lektion kvart i elva, sen hem och duscha, äta lunch och sedan åka till jobbet för att jobba mellan 14-01. Är egentligen för trött, jobbar sex dagar den här veckan och fem nästa vecka innan jag är ledig hela nästa helgen. Men det blir väl bra ändå. Egentligen skulle jag varit ledig idag, men har bytt med en kollega som verkligen behövde byta så jag vet ju vad jag ger mig in i.

Men just nu, när jag ligger astrött och huvudvärken skakar i mitt huvud så hade jag lätt kunnat sjukskriva mig. Men jag är ju inte mycket för att sjukskriva mig om jag inte har feber liksom. Sedan brukar ju fältpassen vara väldigt roliga, man vet ju aldrig vad dagen och kvällen har med sig liksom.

Satt hos psykologen igår och det börjar verkligen kännas galet meningslöst. Igår var det mycket om allt ansvar jag tagit sedan jag var väldigt liten, med syskon, i hemmet och för hästarna. Det krockar ju lite för jag skulle ju aldrig lämna Widar ensam hemma i hans ålder med ansvar för sina småsyskon, men det ansvaret har jag tagit för de fem syskon som är närmast efter mig sedan jag var i tre-fyra års åldern.

Mycket hemarbete gick ju ut över skolan när jag blev äldre, jag var hemma och hjälpte min mor med alla sysslor istället för att vara i skolan och det är ju verkligen galet egentligen, men som liten visste jag inget annat. Det är oerhört jobbigt att prata om gammalt tjafs och det bidrar väl också till att jag tycker att vissa psykologsamtal är tröttsamma och jag blir galet trött av det. Men visst är en del av ens uppväxt och saker man utsatts för en del av de problem man brottas med som vuxen och jag har ju en fin ryggsäck som jag släpar runt med.

Det är svårt att försöka lyfta av sig delar av den, att inse att saker som man trott att man är ansvarig för egentligen inte var ens eget fel utan ansvaret låg på andra vuxna. Är ju uppväxt med att om jag gör fel så får det direkt konsekvenser och nu när jag har barn själv så krockar ens egna upplevelser med hur jag själv ser på barnuppfostran och mycket av det jag mött genom livet skulle jag aldrig utsätta Widar för.

Det är inte bara barnuppfostran, det är skolan med all sin mobbing och andra saker jag gått igenom som ungdom, ung vuxen och vuxen och som jag hanterat genom att trycka undan, dra ett djupt andetag och le. Alltid le, med det kommer man långt, för vem ser vad som finns bakom leendet? För det krävs att man verkligen bryr sig och vill ha ett vettigt svar på hur mår du, hur har du det?

De flesta vill ju att man bara svarar att allt är bra och det har genom livet varit mitt standardsvar tillsammans med ett leende. Så många gånger jag förundrats över att människor inte ser, eller väljer att inte se. Sedan blir man ju expert på att dölja saker och ting och att anpassa sig. Hm, blev visst ett långt inlägg, har visst inte skakat av mig gårdagen riktigt. Blir skönt att komma ut till stallet snart, det hjälper onekligen. Precis som kramarna från Widar, han lindar sina små tunna barnarmar runt mig och viskar att han älskar mammi. Sånt värmer!