kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?