alla dessa val

Är så mycket val hit och dit att jag får psykbryt. Allt påverkar ens liv och de omkring en, en del val är lätta, en del helt omöjliga, en del val vill jag göra men för andras skull får de aldrig ske. Jag snackar egentligen inte om småval utan saker som har påverkan på liv och framtid.

Det är svårt på flera sätt. Vissa val går aldrig att göras ogjorda, Det finns saker som skulle sett ut på ett annat sätt om saker gått som planerat 2015. En del saker är så smärtsamma att tänka på. Andra lockar med utvägar, förhoppningar och kanske lite glädje. Andra lovar bara smärta och svärta. Någonstans där i står jag och håller mig i de mina, håller mig i det som håller mig uppe. Jag tror det sviktar och skälver, vet inte vart jag försiktigt ska tassa fram.Borde inte livet vara lite enklare när man är så här gammal? Istället darrar det till i själen och jag tappar nästan greppet...

fredagstankar efter jobb

Fredag blev det till slut. Har haft minimalt med sömn så jag var måttligt pigg på förmiddagens samverkansdag. Fyra olika enheter samlade för att komma på samverkansvägar och rutiner och fick inse att nu har jag nog jobbat ett antal år inom socialtjänstens olika delar eftersom mycket, eller ja det mesta var sånt jag hört ett antal gånger innan. Blir förbannad på att vi inte bara kan se till att få till samverkan samt anpassa våra verksamheter till klienterna istället för att försöka sparka in dem i de verksamheter som vi har och sedan undrar vi varför det inte funkar för klient X för 17:de gången?!

Våra system är så tröga för viljan, ambitionen och mycket av kunskapen finns ju hos oss som jobbar och likförbannat så funkar det inte. Har en viss förståelse för äldre kollegor som tappar lusten liksom. Men vem vet, kanske lossnar det? Fick iallafall ryktesvägen nys om att det diskuteras ACT team för de centrala stadsdelarna i stan och det vore ju guld om det kom igång, särskilt som mitt nuvarande vik löper ut i sommar. Vik:ar ju för en föräldraledig kollega som kommer tillbaka i sommar så jag har börjat lägga ut krokar hos gamla arbetsgivare och ska väl kolla efter nytt jobb. Helst på behandlingssidan eller i uppsökande form med fokus på missbruk/samsjuklighet! Vet ni något kan ni alltid tipsa!

Hann få ihop en del jobb på eftermiddagen och drog sedan hem till mina fina killar som låg och slappade i soffan när jag kom hem. Blev en lugn kväll med en del beslut fattade. Vi får se vad det blir av allt. Finns en hel del oro och rädsla i besluten, men det är väl en del av livet. Vissa beslut måste tas, man måste välja och så får man leva med konsekvenserna. Är så trött att det är svårt att se ljuset, men det kan nog komma gott ur det och går det åt skogen så finns det backup. Mer än så kan man inte göra.

Längtar väldigt mycket till stallet, särskilt som jag såg att några av stallkompisarna varit på fredagslektionen! Tar den bara då och då, blir lite dyrt annars, men vad det drar i en, skulle rida och träna varenda dag om jag hade cash nog. Men imorgon är det hoppträning och det ska bli så kul! Vet att Carine kommer vara på oss som 17 eftersom det bara är en månad kvar till Bohuscupen drar igång! Älskar att svänga in på stallbacken, gå in i stallet, hälsa på folk och hästar, fixa i ordning Lyrik, ömsom svära ömsom klia honom och sen ge järnet under träningen. Mår så bra av det! Borde fått det på recept istället för mediciner i mängder! I stallet finner jag en stunds paus från allt dåligt mående, för det mesta iallafall!

Förutom det så har vi planerat lite för mysfirande av Mattes 40-årsdag, vi håller ju på att bli seriöst gamla i år, helt galet! Är dock väldigt nöjd att jag vet vad han ska få i present, brukar vara assvårt och med tanke på att han fick biljetter till U2 och Metallica i julklapp så är ju konsertkortet utspelat. Vet inte hur jag tänkte där, men det blev ju uppskattat och innebär att vi har två härliga konsertupplevelser tillsammans i år! Tror dessutom att han kommer gilla min överraskning och han har inte en chans att lista ut den!

blev livet som du ville?

en bild som säger allt

klicka på bilden så blir den
 större om du inte ser texten

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

Middag med gamla jobbet och funderingar

I världens regntyngda Göteborg drog jag igår kväll på avtackningsbus med gamla jobbet. Matte och Widar skjutsade ut mig till Port Arthur vid Sannegården. Först åkte vi bland alla hyreshus och annat innan vi hittade den lilla krogen som tydligen är Göteborgs äldsta sjömanskrog. Om du är nyfiken kan du kolla här, de har både a la carte, afterworkbuffe och lite annat smått och gott till rimliga priser!

Ett ställe som har en diger historia med bus och annat. Bland annat har det förr förekommit prostitution på övervåningen och en arbetskollega visade en av lamporna som finns kvar från den tiden. En lampa som signalerade med rött om det var upptaget. Fick många historier om gamla Göteborg av några av mina äldre kollegor som är gamla göteborgare sedan barnsben och som berättade om hur de ockuperade hus, demonstrerade, bodde i rivningskåkar där taken rasade in och hur haschet och amfetaminet florerade i Göteborg medan heroinet fick fäste i Oslo och Stockholm på 70-talet.

stundtals lite sol och ljus mellan molnen

moi

Blir lite perspektiv då kollegan berättar om hur hon och hennes vänner kämpade mot rivningarna av arbetarbostäderna i Göteborg samma år som jag föddes, 1975. Jag älskar att höra gamla historier och igår kom många. Tänk att liksom få se Rolling stones live på Liseberg och sedan få gå bakom scen för att man känner roddarna och detta på den tiden som Rolling stones var gudar! Jisses, vad jag hade velat göra det.

Undrar om jag kommer ha lika många roliga och förändringar genom tiden historier att berätta för mina kollegor när jag närmar mig pensionen? Å andra sidan är jag ju född i en generation som ska försörja 40-talisterna och även sörja för de yngre som inte kommit in i arbetslivet så enligt mitt pensionskuvert lär jag väl få jobba till jag dör...och nej, jag är inte bitter ;)

Hur som, var först på plats igår så jag hann bli lite nojjig på om jag var på rätt plats innan kollegorna ramlade in en efter en och det blev en väldigt trevlig kväll! Var tur att jag gick, var nära att jag avbokade för att jag var så trött och ur humör innan. Men blev väldigt glad under kvällen så det var bra att jag gick. Så är det ofta, man orkar inte, har inte lust, är trött osv, men om man väl kommer iväg så blir det så gott som alltid bra. Dessutom mår jag bättre av att göra saker än att ligga hemma och älta ångest.

fina gamla lampor och utanför ser ni molnen

Blev en del jobbsnack och mycket annat och det känns verkligen att jag kommer sakna dem och jobbet. Kommer gå in nån gång då och då och ta pass, men eftersom jag redan har en tjänst i stan, om än i en annan stadsdel så går ju lönen ut centralt från stan och då blir jag en dyr vikarie att ta in...

Men folket kommer jag hålla kontakt med och det känns gott! Innan jag började jobba med fältarna så hade jag trots mina år inom socialtjänsten ingen koll på vilket viktigt arbete de gör. Hur mycket de möter och hanterar varje dag och kväll och hela tiden med ett intresse för att möta klienten och ha denne i centrum. Det mesta sker ute i klienternas miljöer, vare sig det är en bänk, en skogsdunge, en lägenhet, ett boende med en väldig respekt och vilja att hjälpa, stötta och länka vidare.

För vissa klienter är de äldre fältarna och de som jobbar på övernattningen och som jobbat länge den enda fasta punkt som klienterna känner. Det är klart att alla delar är viktiga och jag vill verkligen inte förringa andra samverkanspartners viktighet. Har själv jobbat som socialsekreterare flera år och vet hur viktiga de och andra är. Men jag personligen, hade nog ingen koll på fältarnas viktiga arbete och hur himla kul det är.

rosor på borden

Nu byter jag arena på måndag och går in i en mer formaliserad miljö och med klienter som troligen befinner sig i en lite mer stadig miljö och situation vilket torde krävas för att kunna fungera i en öppenvårdsbehandling.

unnade mig en guiness, det är så gott

Det ska bli jättespännande, roligt och utmanande då jag velat jobba med behandling länge. Samtidigt så har jag trivts väldigt bra hos uppsökarna så vi får se hur det känns. En del av mig är livrädd och tycker att jag inte kan ett jota, samtidigt som jag försöker intala mig att jag både har pluggat och jobbat med missbruk och människor med missbruksproblematik i många år och jag gillar det! Jag kan ju en massa kring det, även om jag har en hel del kvar att lära. Men det är det som är så intressant att jobba med människor, man lär sig nya saker hela tiden. Känns som att det kan bli bra.

Hoppas att jag ska hålla själv också. Livet är lite komplicerat och den här hösten bär en del ställningstaganden och beslut med sig. Saker är ju inte alltid så enkla som man skulle vilja och det borde jag väl ha lärt mig vid det här laget. Funderar fram och tillbaka och förbannar att inte saker och ting kunde vara enklare. Men det är det inte och så måste det hanteras.

vitlöksbröd i väntan på maten

Hur som var en kväll som igår ett trevligt avbrott. Drack Guiness (aslänge sen sist) och lite vin. Åt god mat och fick skratta en massa och avslutade det hela med en massa kramar och lyckönskningar. På slutet var det bara jag och Lisbeth kvar och vi hade lite roligt åt att det var vi två som byter jobb nu var de som var kvar längst.

efterrätt

Det hela var så schysst så det beslutades om en höstöl senare i höst. Blir inga bilder på jobbgänget utan ni får hålla till godo med bilder från Port Arthur och en selfie =) Så tack alla goa kollegor för en himla fin kväll i går! Vi ses snart igen! Hann precis hem innan regnet vräkte ner igår, precis som det gör ikväll. Var lite vemodigt när jag tog mig hem igår så regnet passade fint. Väl hemma träffade jag en överpigg sambo som försökte lägga sig då han skulle iväg med jobbet fem i morse...Var bara att köra honom i säng och varva ner för egen del.

Gick så där då Widar drömde om att hans pappa skulle åka bort utan honom och således vaknade ett antal gånger under natten och var ledsen. Inte lätt att vara liten och längta efter sin pappa. Vi var rätt trötta i morse och liten bröt ihop då han såg att barnafadern redan åkt....

Malik Bendjellouls död och suicidtankar

Malik Bendjelloul
R.I.P

Idag fick vi veta att Malik Bendjelloul gått bort och när man hörde det på nyheterna i morse tänkte jag, herregud vad har hänt? Så ung, framgångsrik och sympatisk som han framstått. Strax därefter tänkte jag att han tagit livet av sig eftersom ingen berörde hans dödsorsak och lite längre fram på dagen så bekräftade hans bror att så var fallet. Så oerhört sorgligt och tragiskt.

Hade gärna fortsatt följa hans filmande och projekt. Searching for Suger Man var en film som jag såg för ett bra tag sedan och som berörde så har du inte sett den så kan jag rekommendera den! Det är en historia och ett bildspråk som berör. Jag kan inte föreställa mig den smärta som han måste upplevt innan han valde suicid som sin slutliga utväg och tankarna går till hans familj som är lämnade med all sorg och alla frågor och ett stort varför.

Samtidigt så finns en respekt för en människas val och det är inget lätt val. Det är en tragedi när en människa dör av sin depression, av sin smärta och ändå så dör fler människor i Sverige av självmord än av trafikolyckor. I Sverige under 2012 tog 1523 människor livet av sig i Sverige enl NASP (nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Det verkar oförståeligt när man står bredvid, men när depressionens mörker förvirrar ens tankar och man håller på att drunkna i all smärta i det som kallas livet då kan döden erbjuda till en utväg, ett lugn, att slippa kriget som pågår inom en. När man upplever att man är en belastning för sina nära och kära, en belastning i världen och saknar existensberättigande och hopp om förändring då är döden inte något som skrämmer. Det är snarare ett sätt att göra rätt och att minimera skadan på de omkring en. Man missar i det att man lämnar anhöriga med en livslång sorg och ett stort varför.

Hade en vän när jag var yngre som tog livet av sig och jag har alltid undrat om vi inte kunde gjort något mer? Vad mer kunde vi gjort?? Samtidigt så vet jag utifrån mig själv att när man tagit det slutliga beslutet så är det egentligen inget någon annan kan göra. Det som behöver göras behöver göras innan. Att se, våga fråga, våga lyssna och sedan ta hjälp av psykiatrin och få den hjälp man behöver. Ibland är det en väldigt snårig väg. Inte alltid så lätt, men det finns hjälp att få, det går att finna lite livsljus igen. Men vägen dit kan vara lång och full av hopplöshet. Jag är inte helt där än, brottas mycket med livsleda och brist på hopp. Men det som står emellan, som hållit mig kvar här är Widar. Att han inte ska behöva växa upp med att hans mamma tog livet av sig. Det är inte vad jag vill ge min son i arv! Sedan är min sambo och mina syskon oerhört viktiga!

Har en del jobb att göra och det tar tid. Var nio år första gången som jag förstod att man kunde ta livet av sig och jag såg det som en utväg från ett liv i skolan som var fullt av psykisk och fysisk daglig mobbing. Mobbing som min mor försökte stoppa vilket inte fungerade. Mobbing som lärarna beskrev som kärleksgnabb och så är det när barn leker. Jag lärde mig snabbt att dölja vad som pågick, vara tyst, le och försöka försvinna in i väggarna för om man "skvallrade" fick man så mycket stryk medan man väntade på skolbussen. Det blir så om man kan få knytnävsslag i magen medan läraren som går rastvakt bara går förbi. Idag hade man anmält dem, men då slutade med att vi flyttade.

Det var under det året som mina sömnsvårigheter började och det och självmordstankarna lever kvar. Men idag jobbar jag med dem och har kommit en bra bit på väg. De skrämmer mig inte även om andra blir oroliga av dem. Döden gör mig rädd när det rör människor jag tycker om och älskar, men den skrämmer mig inte när jag tänker på mig själv. Den har liksom funnits som en utväg sedan jag var nio. Så man kan lugnt säga att jag och psykologen har lite att jobba på.

Man ska ju inte behöva må så dåligt att självmord känns som det enda alternativet. Livet ska inte vara så smärtsamt! Men jag kan förstå att man tar sitt liv för det kan göra så oerhört ont att leva och om man förlorar hoppet så finns det inte mycket kvar. Jag kan inte veta hur Malik Bendjelloul kände det, men jag vet hur depression kan förvränga dina tankar så till den grad att du upplever att världen är en bättre plats utan dig. Man kan inte döma någon annans lidande utan det måste mötas med varsamhet och respekt.

Jag förespråkar inte självmord, det tror jag inte någon gör, men jag kan förstå smärtan som driver en över gränsen och när det är så  måste man få hjälp för depression är en dödlig sjukdom, det är inget man bara rycker upp sig ifrån! Om jag hade fått en krona för varje människa som bett mig rycka upp mig, se saker positivt osv så hade jag haft en hygglig handpenning till en jorden runt resa. Finns ingen människa som väljer att leva i det helvete som depression är och det vore lite lättare om folk fattade det. Det är så oerhört komplext och varje människas upplevelse är hennes!

Det här är mina ord och mina tankar, alla tycker på sitt vis och jag har inte för avsikt att skriva någon på näsan. Snarare hoppas jag att de som behöver det kan få hjälp och stöd och att vi inte är så rädda för att prata om suicid och suicidtankar. Prata och lyssna är något av det viktigaste som finns i det här läget. Ta hand om er därute!

Men om du mår dåligt eller har någon anhörig som tagit sitt liv så kan du vända dig till:
SPES har sin nätsida och även telefonjour 19-22 varje kväll 08-345873
Nationella hjälplinjen 020-220060 , öppet alla dagar 13-22, kostnadsfria samtal och du kan vara anonym, hemsida ww.hjalplinjen.se
Sjukvårdsupplysningen via 1177
Jourhavande medmänniska svarar varje natt mellan 21-06.00 tel 08-7021680
Eller ring den lokala psykakuten alternativ aktuell öppenvård inom psykiatrin på din ort.
Prata med någon om hur du mår och sök hjälp istället för att drunkna i mörkret!

vånda

Önskar att allt bara vore vanligt och enkelt. Att definitiva beslut inte behövde fattas. Att kroppen bara gjorde vad den borde och att psyket bara funkade. Att allt inte varit så svårt de sista åren. Att hoppet funnits som en självklarhet eller att man iallafall haft illusionen om att allt kommer ordna sig. Men livets prövningar kom emellan, allt är inte så lätt som man skulle önska. Vissa saker kan man inte lösa, vissa saker kommer aldrig gå att lösa och vissa val måste man leva med hur svåra de än är. Men vad har egentligen varit enkelt när jag tittar tillbaks tillsammans med psykologen? Frågan är bara om man kommer ångra sina val....jag vet inte, vet inte särskilt mycket om någonting.

tungt

Vissa dagar är inga bra dagar och nu är jag väl i nån neråtgående spiral och livet blir genomtungt trots solsken och annan munterhet. Får långa kramar av liten och försöker fokusera på det som måste göras.

Lämnat flera rör blod för tester i morse på Sahlgrenska och ett blodtryck som låg milt sagt fel. Nästa vecka blir det mer prover och besök hos specialisten och troligen medicinhöjning. Funderar på allt så att jag snurrar in i ångest och panikbryt och det gynnar ju knappast blodtrycket.

I morgon blir det en sväng till psykologen och jobb. Jobbet är ändå bra för då får jag fokusera på något annat än mig själv, men det tar energi att hålla ihop sig. Kramar sambon och försöker fokusera på det som är gott. Finns ju en massa bra, men det når inte riktigt fram. Men imorgon är en ny dag och nu ska jag försöka sova så jag kommer upp i tid för att lämna liten på förskolan i morgon. Få saker värmer så mycket som smala armar som kramar en så hårt att man hör hjärtat banka, tänk att man kan känna en så stor kärlek till en liten tossevosse som Widarungen min!

att fatta beslut

Fick ett rek häromdagen, kunde inte alls begripa varför jag fick ett rekommenderat brev från västra Götalands regionen, Sahlgrenska. Hämtade ut det igår när jag var på väg till jobbet och tänkte att det var väl någon av utredningarna kring blodtrycket eller mitt mående tidigare.

Rev upp kuvertet i bilen och såg de första raderna där jag ombeds fatta ett beslut. Ett beslut som rör både mig och Matte och jag bara kände hur jag slängdes tillbaka i tiden och hur illamåendet och minnen strömmade över mig.

Förmådde inte att läsa klart det utan knölade ner det i min väska, drog några djupa andetag och åkte till jobbet. Inte helt kontrollerad då jag höll på att svänga ut framför en mötande bil, turligt nog upptäckte jag vad som höll ske och hann stanna. Kände mig rätt ofokuserad så jag lät min kollega köra tjänstebilen medan vi jobbade under gårdagen.

När jag kom hem i natt så kunde jag inte förmå mig att läsa brevet utan istället fick jag och Matte prata lite idag. Beslut måste fattas och jag vet varken ut eller in. Oavsett vad vi beslutar så kommer det påverka oss, vissa beslut är mer livsavgörande än andra. Ett papper med tre val, bara att kryssa och skriva under och posta alternativt ringa och meddela vårt beslut. Så enkelt och ändå så allt annat än enkelt.

Det är ingen farlig sjukdom, lika bra jag skriver det annars tror någon säkert det. Det är bara ett val, ett beslut som måste fattas och oavsett så finns risken onekligen att jag kommer ångra mig. Men det här kommer vara definitivt och jag är fan inte redo.

Har skjutit det på framtiden, men nu börjar den tiden att rinna ur. Kommer påverka fysiskt, psykiskt och på alla andra sätt man kan tänka. Vissa beslut är så mycket svårare att fatta än andra.