Pain & love

en och en annan man borde tänka på det när de står bredvid....
qoute från pintarest.
egentligen galet att kvinnor föder mer än ett barn...

Grattis och välkommen!

Finaste paret Mårtensson har blivit familj! I går fick de en liten pojke och går nu in i bebisvärlden på riktigt. Grattis och välkomna! Vi ses snart! 

Väntar dessutom in 8 bebisar till i år, varav två tvillingar så det kommer bli många stork och bebisbilder. Dessutom får jag snusa bebis och shoppa fina bebispresenter!! Inte helt fel ska jag säga!

fina paret Mårtensson på
bröllopet förra våren

Välkommen Isolde!

I går föddes Widars åttonde kusin. En liten Isolde! Widar är stolt kusin och Matte blev farbror för första gången!

Det var en långdragen väntan, men till slut blev Henrik och Anna tre och lilla söta Isolde tittade ut! Grattis lilla familjen!

Vi ses snart! Klart vi semesterstoppar i Västerås för att hälsa på!! Misstänker dessutom att en kompis är på BB då hon inte svarat i tfn el på sms sedan i går eftermiddag. Japp, många barn på G.

God (feber) morgon!

Japp, febern är ständigt närvarande i vårt liv, vackert ackompanjerad av snuvan och annat virusotyg...Fick hämta hem Widar från förskolan i går. Möttes av en bleknosad liten kille med feberglansiga ögon och idag har dessutom snuvan kommit tillbaka. Vi tycks aldrig bli friska i den här familjen....

Widar tyckte dock att gårdagens snö var väldigt rolig, jag var desto gladare när den smälte bort. Såg dock på nyheterna att det tydligen ska komma en massa snö på fredag. Jag är seriöst trött på sjukdomar och snö...

Idag blir det en lugn dag hemma. Ska fixa present till syrrans ena lillkille och sedan väntar vi spänt på att hon ska ringa och vara på väg till BB. Hon har fått strikta order om att åka in direkt hon får ont. Förra gången hade hon lite ont vid lunch och Leo föddes i bilen på väg in till BB vid fem på eftermiddagen.

trött feberkille vilar på det kanske inte
mjukaste stället precis...

Min syrra tål smärta lite för bra och är lite för lugn. Jag hade aldrig fixat att föda Widar i bilen och själv fixa allt medan sambon vinkar in ambulansen. Men syrran fixade det och var dessutom lugn, helt otroligt.
Skumt vad människan klarar när hon måste.

För övrigt, nån som har bra tips på lekar och aktiviteter för en febrig kille? Widar är inte barnen som sover när han är sjuk, inte ens när febern ligger nära 40 grader och han tröttnar snabbt på duplo, måla, läsa bok och kolla på baby einstein eller Timmy Lamm.

En sessa till som tar över tronen

nu är sessan ute

Är inte jättermycket för kungahuset osv och kan nog tycka att det blir lite väl mycket fuss kring allt. Samtidigt är det ju en häftig grej att få en liten tjej och bli en familj så visst är ett GRATTIS på sin plats!

Kan dock undra om en kronprinssessa är lika utpumpad och glåmig efter en förlossning och lika vettskrämd som en annan var? Kommer amningen att funka, kommer de få psykbryt eller kommer allt bara vara en perfekt dröm med en liten bebis som äter, sover och bara är nöjd? Gör det lika ont att föda barn när man är prinsessa eller får de nåt som tar bort allt det onda? Ja, många konstiga tankar ju.

Nåja, just nu är de nog lyckliga och trötta och min syrra som också fyller år idag kommer alltid att ha flaggdag på sin födelsedag framöver. Lite kul ju!

Förresten undrar jag hur många fotografer som gör allt för att få en bild av barnet idag?

Är moster igen, tjohoo!!

I natt, 03.20 efter en massa värkar födde min lillasyrra en underbar liten flicka vars namn ännu inte är bestämt. Allt gick bra och alla mår bra och jag började nästan lipa i telefonen. Så himla underbart! Vill hälsa på på en gång, men de bor ju på Gotland så det är inte gjort i en handvändning. Vi kunde höra den lilla flickan när vi pratade med Michaela, så himla fint! Är så glad över att allt gick bra! Så idag firar vi!

I väntan på storken....

Syster yster har gått i väntans tider i nio dryga månader och nu väntar vi alla spänt på resultatet. Stackars syrran befinner sig i värkarnas helvete och jag önskar så att allt ska vara över och att alla ska må bra. Vet ju vilken pärs det är. Inte alls så enkelt som när man var liten och fick höra att barnen kom med storken som de visade i olika barnprogram...verkligheten är smärtsammare än så....

För ett år sedan

 För ett år sedan på förmiddagen var Matte på intervju för sitt nya jobb och jag var inne på MVC för koll då mitt blodtryck rusat upp den sista veckan och beräknad BF var 8 juni. När jag kom in togs mitt blodtryck och jag blev uppmanad att ligga ner för omtagning samt lämna u-prov. Visade sig att blodtrycket vägrade gå ner och det var äggvita i urinen. Jag hade leverpåverkan och rätt ont, men eftersom de sagt till mig att havandeskapsförgiftning skulle ge mig blixtrande huvudvärk så hade jag inte reagerat så mycket. Hela dagen innan hade jag bara legat och haft ont i sidan och inte orkat eller velat äta.

Väntan på dagavd efter att
ha träffat läkaren och fått besked
om omedelbar inläggning
Väntade på mitt rum
Fatta vilken mage, 13 kg vägde den....

Men tror ni jag fattade att det var allvar? Nä, istället väntade jag ju eftersom jag hade en tid för koll den 8 juni. Nu blev barnmorskan tillkallad, hjärtljud kontrollerades , en massa viskande och blickar och jag minns att jag frågade om något var fel och de frågade oroligt att hur mår du egentligen?

Jag tyckte ju att jag hade ont, men annars var det ok, skulle ju på bio med tjejkompisar på kvällen och det skulle jag nog orka. Det blir nog inte så sa barnmorskan, du måste åka in till Östra omedelbart, du har havandeskapsförgiftning och de får ta ställning till vad som ska ske. Jag blev skiträdd.

Inlagd på special BB

Men ringde Matte och åkte till Östra sjukhuset, kvinnokliniken och fick efter lite prover och väntan, väldigt kort sådan träffa en jättetrevlig läkare som skrämde slag på mig när han sa att vi måste nog lägga in dig och sätta igång förlossningen. Jag hade urtaskigt blodtryck, leverpåverkan, smärtor, äggvita i urinen och vid ultraljudet för lite fostervatten. Men kroppen var inte på G för att sätta igång förlossningen själv ännu.

Minns att jag började gråta och snyfta fram att jag skulle ju se Sex n the cityfilmen med kompisarna och att han log och sa att jag nog skulle föda barn istället...

Var så himla rädd, trots att Matte var med. Vi fick vänta på att få komma upp på avd och jag blev kollad hela tiden. Först skulle de sätta igång allt på eftermiddagen, men värdena stabiliserade sig så det blev bestämt till morgonen efter. Matte åkte hem på kvällen och jag fick mitt rum och morfinsprutor mot leversmärtan samt sprutor mot blodproppar och dropp mm. Framåt två på natten fick jag ringa Matte så han skulle komma för då blev värdena sämre, mina smärtor värre och läkare beslutade att nu fick vi skaka igång kroppen.  Ett år sedan allt kaos. Imorgon fyller Widar ett år, otroligt.

Natt i Norge

Japp, en natt i Norge är som en natt i Sverige. Jag är mer vaken än Widar, ser på samma måne, samma frost, tom delvis på samma tv-program då svenska ettan, tvåan och fyran finns här förutom BBC och diverse norska kanaler. Men det märks att Widar fått många intryck, i natt sover han oroligt i perioder. Jag undrar så vad han drömmer, tänk om man kunde se det!
Funderade lite så här en natt efter snart 4 och en halv månad sedan förlossningen och tänkte nog stolpa ner lite...Jag en massa råd och tips under graviditeten, och än fler erfarenheter, men mycket missade folk att berätta.

• Varför var det ingen som sa att man inte skulle få sova, varken under graviditeten eller efter? I så fall hade jag nog tagit en långsemester och sömnhypnos och sovit i flera månader för att kompensera. 
• Varför var det ingen som sa att jag skulle bli typ flintis efter förlossningen? Håret rasar av så fort jag borstar det, duschar eller tar i det. Hade jag vetat hade jag bokat en handgjord peruk eller bokat in hårförtjockning osv. 
• Varför var det ingen som sa att jag skulle se ut som en zebra på höfter, mage och lår, obs efter förlossningen? Då hade jag legat i mer med massage, smörjning och nyttig kost under tiden. Å andra sidan säger de att det kanske inte gjort nån skillnad, att det är ärftligt, tack generna... 
• Varför sa ingen att man kunde få så ont av foglossning att det kändes som knivhugg för varje steg man tog och vem 17 sa att det skulle försvinna så fort barnet kommit? Då hade jag investerat i en supersäng och långsemester på en strand under  flera månader och sluppit kliva upp och ner på spårvagnen och se andra göteborgare bre ut sig på sätena medan jag fick stå med en höggravid mage.
• Varför var det ingen som berättade att jag inte skulle kunna sitta normalt på en dryg vecka efter förlossningen? Då hade jag åtminstone investerat i en fluffig pinsam sittring.
• Varför var det ingen som sa att min rygg skulle kunna jämföras med en gammal tants? Eller ja att hela kroppen skulle bli svag och göra ont på de mest konstiga ställen? Då hade jag investerat i en personlig tränare under och efter graviditeten och tränat styrka, plankor mm. 
• Varför kläckte ingen ur sig att även om jag går ner mina graviditetskilon så kommer magen få en synnerligen dallrig form? Då hade jag använt belly bandit direkt efter förlossningen. Eller nån superkorsett...
• Varför sa ingen att mina händer skulle bli helt hopplösa och inte ens kunna skruva åt en nappflaska ordentligt? Då hade jag införskaffatgreppvänliga saker och hjälpmedel för att skruva åt och hålla saker.
• Varför var det ingen som berättade om att hormonerna ställer till strul i kroppen fysiskt och psykiskt? Då hade jag kunnat fixa mediciner och terapier i förebyggande syfte eller nåt?*s*
• Varför var det ingen som sa att amning, måsten och annat får bli vad det blir, det kommer ändå bli bra? Då hade jag sluppit en massa nojja.
• Varför var det ingen som sa att mitt liv skulle bli helt annorlunda, en berg och dalbana där jag inget längre visste? Då skulle jag...hm, vet inte vad jag kunde ha gjort mot det haha
• Varför var det ingen som sa att jag skulle smälta av två små ögon som tittar på mig och en mun som ler mitt i natten? Trots att jag är toktrött...
• Varför var det ingen som sa att jag skulle bli så full av kärlek för något så litet och stort på samma gång?
• Varför var det ingen som sa att jag skulle börja bli en hönsmamma och tigermamma på samma gång och gud nåde den som gör något mot min alldeles egna lilla busunge?
• Varför var det ingen som sa att även om allt är jätteläskigt så är det alldeles häftigt och starkt också?

Eller var det nån som sa det och jag missade det? Nä, för det mesta fick jag bara hör att allt var underbart, förlossningen skulle inte göra ont, allt var naturligt och ni vet ju vad jag tycker om det ordet...

Hm, hur som, jag skulle aldrig vilja vara utan min lilla tosse vosse, men just nu vill jag att han sover resten av natten och att jag gör likadant. Tänk, idag är det fyra och en halv månad sedan han kom till oss och han är en stor personlighet som vi älskar mest av allt även om min kropp har freakat ut...

  

15 veckor sedan

Idag är det 12 veckor sedan Widar föddes, detta lilla knytt. Mitt lilla knytt! Tänk vad lite jag visste innan!
Hittade en av gravidbilderna som jag betalade för i samband med en gravidfotografering i vecka 37, alltså 15 veckor sedan. Det var tungt som 17 och foglossningen var ett smärre helvete men att den var så illa fattade jag inte riktigt förren den försvann och jag upptäckte hur det var att gå utan att varje steg gjorde sjukt ont. Hade foglossning från v 23 och på slutet var det ohyggligt. Men det syns inte här:

fotograf Inga-Lisa Lundqvist Adler

Strax efter att bilderna togs började jag må sämre men föga fattade jag att det var havandeskapsförgiftningen som började göra sig påmind. Det tog lite tid innan jag blev dålig också, smygande saker det där. Hm ser rätt stor ut på bilden, gick upp drygt 13 kg medan jag väntade Widar och idag är nästan allt borta. Otroligt. Synd bara att magen inte fräschat till sig än...men de säger att det kommer, tycker den känns hur fläbbig som helst trots att vikten hyfsat till sig.

Jag och Widar 9 juni kring sju på kvällen, Widar föddes kl 18.26

Jag var helt slut efter att han fötts. Ingen vidare förlossning, men det gick trots allt och trots min grymma rädsla för det här. Han var 50 cm lång och vägde 3145 kg. Helt vanligt alltså trots att barnmorskan mumlat om att jag skulle få en stor bebis vid de sista kontrollerna. Tack för det, blev ju inte mindre rädd av det kan jag säga.