alla dessa val

Är så mycket val hit och dit att jag får psykbryt. Allt påverkar ens liv och de omkring en, en del val är lätta, en del helt omöjliga, en del val vill jag göra men för andras skull får de aldrig ske. Jag snackar egentligen inte om småval utan saker som har påverkan på liv och framtid.

Det är svårt på flera sätt. Vissa val går aldrig att göras ogjorda, Det finns saker som skulle sett ut på ett annat sätt om saker gått som planerat 2015. En del saker är så smärtsamma att tänka på. Andra lockar med utvägar, förhoppningar och kanske lite glädje. Andra lovar bara smärta och svärta. Någonstans där i står jag och håller mig i de mina, håller mig i det som håller mig uppe. Jag tror det sviktar och skälver, vet inte vart jag försiktigt ska tassa fram.Borde inte livet vara lite enklare när man är så här gammal? Istället darrar det till i själen och jag tappar nästan greppet...

tung lördag

Gick inget vidare att sova i natt, längtar och saknar mina killar. De kommer hem idag, men då är jag redan på jobbet och jobbar till ett i natt. Sen är det hem och sova för att gå på ett kväll och nattpass till innan helgen avslutas med ett dagpass på måndag så det lär inte bli så mycket tid med Widar och Matte förren på tis.

Egentligen är det ingen fara att jobba en massa timmar fre-mån eftersom det gör att jag är ledig fre-sön nästa vecka, men idag mår jag inget vidare och då är det tungt att åka till jobbet. Väl där kommer ju fältjobbet dra iväg med en så man inte hinner tänka och det är bra, men egentligen är jag för trött och måendet är rätt dåligt. Gör ont i hela mig att se och höra andra uppleva det som jag vill och hade allt gått som det skulle i våras hade jag varit halvvägs genom en graviditet. Men livet blir inte alltid som man vill och så fort tankarna snuddar vid det så gör det så ont att hela kroppen skälver.

Men det finns inte så mycket att göra åt det och för att försöka funka i någon form får man liksom försöka hålla ihop det. Ingenting är rättvist här i världen och så är det liksom. Men har i allafall finaste vildungen och snart är han hemma hos mig igen tillsammans med fina Matte. Det hjälper.

Snart börjar dessutom ridningen igen och den behöver jag verkligen. Är lite min andningspaus och utan den så blir kaoset i huvudet onekligen värre. Men snart är jag tillbaka i stallet och får förhoppningsvis fortsätta med bästa Lyrik! Kommer rida i både hopp och dressyrspecialen i höst och hoppas på att få ha Lyran i båda grupperna så att vi förhoppningsvis kan bli grymma tillsammans!

Är dock väldigt nervös inför dressyrgruppen, herregud får ju seriöst ont i häcken av att sitta ner en hel lektion och det är så mycket av mina gamla dressyrkunskaper som rostat ihop. Även om jag läser på och vet i huvudet hur jag ska göra så får jag inte ut det i kroppen utan blir fumlig och otydlig i hjälperna och gör man fel på Lyrik så är han smart nog att inte utföra det man ber honom om så  jag har mycket att jobba på. Men så jag längtar, oj så jag längtar. Behöver dock lösa jobbdelen för hösten för det kostar cash...

Inför hoppgruppen är det bara förväntan och glädje, vi ska få fortsätta ihop jag och Lyran och Carine kommer snäppa upp nivån och utmaningarna ytterligare och det är så vansinnigt roligt. Dessutom älskar jag gänget i gruppen, alla är positiva och stöttar allt de kan och det är skönt för det går verkligen upp och ner i ridningen. Men efter en sommar utan ridning så kommer jag få ont i häcken när allt drar igång...Men först är det fältjobb som gäller och att försöka att mota undan allt dåligt mående.

meningslöst

Meningslöshet, det är vad allt är. Meningslös värdelös skit och det kallar man för livet. Gör ont att andas. Förstår inte ens varför man försöker när det ändå inte funkar. Ringde kliniken idag, sa hur det var och möttes av en kvinna med brytning som beklagade och mumlade att det var tråkigt, verkligen tråkigt. Hon skulle notera det i journalen och jag tackade och lade på. Smärtan gick som en stöt genom kroppen och jag höll på att kräkas innan jag samlade ihop mig och gick ut till dagens metodmöte. Så oerhört meningslöst alltihop. Alla dessa ord, jag orkar inte med alla dessa meningslösa ord. Går hem och kramar liten för att påminnas om det som håller mig kvar här, det som inte är meningslöst i en värld där ljusen slocknar ett efter ett. Det gör fortfarande ont att andas.

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

Om fysiska sjukdomar behandlades som psykisk ohälsa

Har ni tänkt på det? Om man skulle behandla ett benbrott eller influensa som man i många lägen
behandlar psykisk ohälsa? Psykisk ohälsa försvinner liksom inte bara för att folk ger välmenande råd...
Ibland har jag bara velat skrika åt folk som ger diverse välmenande råd att de fattar ju ingenting,
 jag kan liksom inte bara get over it! Det är inte fejk, det är inombords smärta så intensiv
att man tappar andan och orienteringen om allt och sig själv. 

När regnet faller, läsvärt om förlossningsdepression

Har inte läst mer än en bok sen Widar föddes och just nu kämpar jag med den här.

Vill läsa, den berör, många av orden och upplevelserna från hennes tid i en förlossningsdepression kunde lika gärna varit mina egna. Inte för att man kan jämföra en amerikansk skådis liv med mitt, eller allt amerikanskt snack, men känslan och upplevelsen känns igen. Smärtan likaså och den avgrundsdjupa förtvivlan som hotar att sluka en.

Mår stundtals illa, och känner gråten i halsen för jag vet hur det känns och hur oerhört ont det gör att inte känna det där omedelbara moderskärleken och lyckan och brottas med upplevelsen av att vara en inkompetent dålig mamma och tankar på att familjen skulle klara sig bättre utan mig.

Den är tung att läsa, men ska visst handla om hennes väg ur, har inte kommit så långt än. Vi får väl se.

Hade det varit förr hade jag lätt kunnat läsa den på en dag, men nu tappar jag ord, meningar och koncentration efter en stund så det tar tid. Men jag läser igen, vad sägs om det?! Dessutom blir jag lite inspirerad att samla mina blogg och dagboksanteckningar i någon form av alster. Har tänkt på det flera gånger, men det blir lätt så oerhört personligt och smärtsamt. Men kanske är det ändå ett bra tecken, att jag kan prata/skriva om det som varit och få lite distans istället för att bara vara i ett enda känslokaos.

Pain & love

en och en annan man borde tänka på det när de står bredvid....
qoute från pintarest.
egentligen galet att kvinnor föder mer än ett barn...

Nattens dikt

Smärtan av Edith Södergran
Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.

Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,
lyckan är fältet som sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting...
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva —
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade...
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
Jag vet ej mer.
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
hon ger den enda kyssen som är verklig.
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.