När det skaver i ögonen och huvudet bränner och vi alla vet att sömn är enda lösningen. Lägg till det en fin portion förkylning och ni inser snart att 2,5 tim är en bragd. En bragd skapad av kontaktpunktens sköterska sa att ta sömntabletter så att jag åtminstone får sova en natt. Ja, för det närmsta jag kommit läkaren är att få prata med kontaktpunkten och sedan bli uppringd av deras sköterskor som undrar hur jag tar mig igenom dagen om jag inte sover varpå jag blir lipfärdig och de undrar varför inte läkaren hört av sig.Sköterskorna är väldigt förstående, ja vad ska de göra (?) och säger att de lägger mitt ärende som prioriterat för sover man inte så faller ju allt annat...Nä, men tjena, tänk det visste jag ju inte...Läkaren skulle hört av sig i ons, och då har jag redan väntat en vecka i och med att läkaren varit ledig. I går ringde jag kontaktpunkten och de kan se att jag varit föremål för en teamdiskussion och att läkaren skulle återkomma till mig under onsdagen vilket inte skett, vilket förvånar sköterskan. Men inte mig, det är inte första gången.
Så vad är oddsen att jag får någon form av läkarkonsultation idag, innan helgen? Tja, ungefär samma som att vinna på triss antar jag...Funderade stilla i natt på om jag skulle få bättre respons om jag gick ner till mottagningen och producerade fram en scen och vägrade gå från stället innan jag träffat läkaren? Lagom fredagsunderhållning liksom?! Å andra sidan, vad hjälper det och hur länge får man inte sitta där när man inte har en bokad tid. Vet ju att de har asmycket att göra, men lova inte samtal om det ändå uteblir. Ja, jag har telefonen på hela tiden och nära, just för att inte missa ett sånt här samtal. Sedan är jag inte så bra på att ställa till scener, allt vänds inåt istället och bottnar snabbt i att måendet är mitt eget fel för att jag inte bara klara av att hantera det.
Nåja, det är fredag och snart helg. I helgen blir det till att kurera sig, orka ridningen och sedan fira Matte på fars dag. Jag och Widar har lite planer och det är attans svårt att vara drygt fyra och inte rusa ut till pappa i köket och berätta om vilka överraskningsplaner man har...=) Kan inte låta bli att le när jag påminner liten om att vi ska ha hemlisar så pappa blir överraskad. Man kan liksom se hur fantastiskt liten tycker en ide är och hur det liksom pyser i varje por om glädjen att få berätta om det finurliga, busiga överraskningstanken man fått. Vi får se om regnet fortsätter i götet eller om molnen kan spricka upp och ge oss lite ljus. Så ni ser, har inget att klaga på egentligen, borde sålunda vara nöjd med allt. Det vore jag nog om inte det förbannade ångest och depressionsmörkret försökte kväva mig.
