hopplöshet

feeling sad

Funderar över allt. Fram och tillbaka. Vad är egentligen meningen? Vad är vettigt? Beslut hit och dit. Mående hit och dit. Meningslöshet och hopplöshet. Varför ens försöka? Hopplösheten är oändlig. Tiden som går, som rinner ut. Tiden är inte oändlig, bara hopplösheten och meningslösheten. Kan inte lite glädje få ta sig in i skarven? Känner mig upptryckt mot väggen, bestäm, välj, gör, gör inte, men välj då för sjutton. Vad vill du???Vad vill jag??? Dränks i ångest och ältande för att överskuggas av total meningslöshet. Det spelar ju ingen roll, det blir inte bättre. Måste bara hålla i, ta mig igenom day by day, little by little. Hur kan det vara så svårt...Hade varit fint om man kunde använda sig av ctrl+alt+del...

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

antar att jag borde vara nöjd och vad är oddsen att läkaren ringer innan dagen gått?

Antar att jag borde vara nöjd, har sovit 2,5 tim i natt och det är ju den här veckans rekord. men tro nu för all del inte att dessa 2,5 tim var i sträck, åh nej, varför skulle kroppen göra så? Nä, lägg ett par timmars vakenångest emellan och jag kan upplysa er om att nattens minuter är evighetslånga när allt man vill är att sova.

När det skaver i ögonen och huvudet bränner och vi alla vet att sömn är enda lösningen. Lägg till det en fin portion förkylning och ni inser snart att 2,5 tim är en bragd. En bragd skapad av kontaktpunktens sköterska sa att ta sömntabletter så att jag åtminstone får sova en natt. Ja, för det närmsta jag kommit läkaren är att få prata med kontaktpunkten och sedan bli uppringd av deras sköterskor som undrar hur jag tar mig igenom dagen om jag inte sover varpå jag blir lipfärdig och de undrar varför inte läkaren hört av sig.

Sköterskorna är väldigt förstående, ja vad ska de göra (?) och säger att de lägger mitt ärende som prioriterat för sover man inte så faller ju allt annat...Nä, men tjena, tänk det visste jag ju inte...Läkaren skulle hört av sig i ons, och då har jag redan väntat en vecka i och med att läkaren varit ledig. I går ringde jag kontaktpunkten och de kan se att jag varit föremål för en teamdiskussion och att läkaren skulle återkomma till mig under onsdagen vilket inte skett, vilket förvånar sköterskan. Men inte mig, det är inte första gången.

Så vad är oddsen att jag får någon form av läkarkonsultation idag, innan helgen? Tja, ungefär samma som att vinna på triss antar jag...Funderade stilla i natt på om jag skulle få bättre respons om jag gick ner till mottagningen och producerade fram en scen och vägrade gå från stället innan jag träffat läkaren? Lagom fredagsunderhållning liksom?! Å andra sidan, vad hjälper det och hur länge får man inte sitta där när man inte har en bokad tid. Vet ju att de har asmycket att göra, men lova inte samtal om det ändå uteblir. Ja, jag har telefonen på hela tiden och nära, just för att inte missa ett sånt här samtal. Sedan är jag inte så bra på att ställa till scener, allt vänds inåt istället och bottnar snabbt i att måendet är mitt eget fel för att jag inte bara klara av att hantera det.

Nåja, det är fredag och snart helg. I helgen blir det till att kurera sig, orka ridningen och sedan fira Matte på fars dag. Jag och Widar har lite planer och det är attans svårt att vara drygt fyra och inte rusa ut till pappa i köket och berätta om vilka överraskningsplaner man har...=) Kan inte låta bli att le när jag påminner liten om att vi ska ha hemlisar så pappa blir överraskad. Man kan liksom se hur fantastiskt liten tycker en ide är och hur det liksom pyser i varje por om glädjen att få berätta om det finurliga, busiga överraskningstanken man fått. Vi får se om regnet fortsätter i götet eller om molnen kan spricka upp och ge oss lite ljus. Så ni ser, har inget att klaga på egentligen, borde sålunda vara nöjd med allt. Det vore jag nog om inte det förbannade ångest och depressionsmörkret försökte kväva mig.

sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?

om fysiska sjukdomar behandlades som psykiska....

ligger en del i det