sahlgrenska, blodprov och tankar

sahlgrenska en torsdagsmorgon i nov

Sov inte så mycket i natt, men det jag sov, sov jag som bäst innan klockan ringde vid sex. Pallrade mig upp och drog till Sahlgrenska för att hinna vara en lydig nåldyna innan jag skulle till jobbet. Ruggigt som attan ute, mörkt och med regn i luften, hade hellre legat kvar i sängen eller nåt. Men hade redan missat en provtagning och med tanke på hur kroppen beter sig så är det inte så smart. Var där strax innan halv åtta och tog hissen upp till medicinmottagningen bara för att konstatera att man kan ta två trappor och de går fortare än den tröga hissen som man är alldeles för många människor i.

visst låter det galet, nuklearmedicin? min mottagning
är inte lika spännande, medicinmottagning...

Labbet öppnar halv åtta på morgonen och även om jag var där lite innan så är man knappast själv. Nä, en hel hög människor som också ska leka nåldynor och där vissa tränger sig som idioter fram till kölappsapparaten och sedan svär högljutt och beter sig för att de måste vänta...Öh, ja vad tror de, att man kan gå någonstans och inte vänta liksom? De flesta som sitter där har någon annanstans som de ska vara sedan och alla måste vänta och det är liksom inget man kan göra något åt.

att man aldrig kan få vara nr 1...

Slapp i allafall betala idag, har precis börjat på att skrapa ihop till ett nytt frikort och dagens labbövningar ingick i kostnaden på nästa veckas specialistbesök. Så efter att blivit avprickad var det bara att gå till nästa väntrum, ta en ny nummerlapp, denna gång till själva proverna. Alla dessa väntrum, alla dessa evighetsstunder som man spenderar i väntrum. Som om man sitter i ett enda väntrum och livet går en förbi. Alltid denna väntan, väntan på vad egentligen....Jag hatar väntrum, hatar sjukhus, hatar hela skiten. Men jag vet att de gör ett bra jobb på sjukhusen, men jag avskyr verkligen att vistas där.

Fick iallafall nummerlapp två på labbet så efter en stund var det dags för prover. Såklart märks det att jag avskyr det och sköterskan låter mig ligga ner under provtagningen. Rör efter rör fylls på efter att hon fått sticka två gånger för att få till det. När det är klart vill inte det förbannade blodet sluta rinna utan det blöder snabbt igenom tejpen och papperslappen och sköterskan bara ; oj vad det blöder, tryck här osv. hatar det verkligen! Blev mer papper och tejp och självklart en förbannad blodfläck på klänningen, suck. Inte var det kul att höra att blodtrycket var för högt både vid början av provtagningen och efter de tjugo min obligatoriska liggande vila. Blir så trött, så förbannat trött på det.

Åkte till jobbet efteråt och genomförde en hygglig dag på jobbet. Mår pissdåligt, men lyckas ändå hålla lite fokus. Ringer kontaktpunkten i ett försök att få tag på min läkare som har hand om medicinerna, men får som vanligt bara framföra att jag vill ha kontakt och att situationen håller på att bli ohanterlig. Jag måste få sova snart och det funkar illa att hålla ihop allt när gråten bränner i bröstet och ångesten väller i varenda por i kroppen. Att folk omkring mig inte känner det är lite förvånande. Tycker hela jag är ett enda ostabilt skakande, men det tycks ändå stanna i mig. Är väl bra det antar jag eller nåt.

borde köpt rosorna i mörkret

Har kramat lite extra på Widar ikväll och hjälpt honom packa. Imorgon flyger han och Matte till farmor i Sala och Widar har en massa planer inför helgen. Han är så go med det! Sa att jag kommer sakna honom ju och smarta lillkillen hade en lösning, vi kan skypa mamma! Så klart vi ska skypa och jag ska dessutom ha hans gosisar bredvid mig då han är orolig för att de gosedjur han inte kan släpa med sig till farmor ska sakna honom. Så jag och hans gosedjur kommer sitta i soffan i götet och skypa med honom i Sala. Fick tio kramar på raken ikväll, han räknade dem noga och konstaterade att jag nog inte skulle glömma bort honom. Kan man bli annat än varm i hjärtat? Han vet det inte, men han är verkligen ett ljus, ett ljus som når igenom mörkret som hotar kväva det jag är. Kommer sakna både honom och Matte i helgen. Det är en lättnad varje kväll som man kommer hem till dem. 

Men har sett till att boka upp mig i helgen. Imorgon blir det stallet efter jobbet och efter ridningen blir det skräckfilm på Biopalatset. På lördag blir det en förmiddag och lunch i stallet med lektion i hoppspecialen och eftermiddagen ska jag fixa lite inför tävlingen på söndagen och sedan blir det sy och ha ett Supernaturalmaraton på Netflix. På söndag är det hopptävling ute på ridklubben så då är jag i stallet från åtta till halv tre. Stallskötsel, persedelvård, hästskötsel, banbyggning, hopptävling och eftersnack. Sedan hem och duscha innan en vän kommer och vi roar oss med en syeftermiddag. Ska försöka knåpa ihop lite julklappar och ev börja med en julklänning! Ska försöka ta lite kvällsfoton också i helgen alt morgonfoton när jag har bilen och inga tider att passa. Vill egentligen fota mitt mörker, men det låter sig inte göras i en handvändning. 

Sedan är helgen slut och på måndag börjar en intensiv jobbvecka och Matte och Widar kommer hem på måndag eftermiddag. Tänker att jag borde bli trött och sova samt att jag undviker att sitta själv med min ångest och nojja genom att hänga i stallet och boka upp mig på annat. Att sitta ensam en hel helg och må som jag gör är inte så himla smart, det är alldeles för mycket ångest och elakt negativa tankar som får härja fritt då. De går ju inte att stänga av och får de leva ut sitt vansinne så går jag sönder. Slits i småbitar och jag pallar inte det. Balanserar på kanten som det är, det är svårt nog. Önskar att jag bara kunde få andas fritt, att det inte gjorde ont bara att vakna. Men det är vad det är.

yupp

apparater, sjukstatus och sömnbrist

Jobbig dag, efter en meningslös halvknäckande natt. Sömnbristen berodde dels på att liten vaknade och saknade barnafadern som roar sig på kurs i Köpenhamn, dels för jag hade världens mest enerverande apparat på mig.

Hade under gårdagen och natten blodtrycksmätning vilket innebar att gå med en blodtrycksmanschett på armen hela tiden med en lång tjock sladd till en dosa i en rem som jag bar runt halsen. Låter väl föga ansträngande, men om ni föreställer er hur det blir varmt och kliigt under manschetten och att det var 20 min piper till, manschetten pumpas upp till max under tiden som ett surrande ljud hörs, varpå luften sedan släpps ut under ett klickande ljud, var 20 min så kanske ni anar att efter 24 tim är man rätt irriterad.

försök sova med den här 

 Att försöka sova med det här var ju helt hopplöst. Så fort jag börjat slumra till så drog ju apparaten igång och var det inte den så var det att jag höll på att snurra in mig i sladden så till den grad att jag höll på att bli galen. Men i morse åkte jag iallafall tillbaka till Sahlgrenska och lämnade in den tillsammans med en noggrann aktivitetslogg för de 24 tim.

Så mycket konstiga grejer man går igenom för blodtrycket, men det känns bra att de tar blodtrycket på allvar. Tydligen är det så att när unga människor får högt blodtryck så ska man misstänka att det föreligger en biologisk orsak så det är väl därför de är envisa och letar igenom min kropp som förutom blodtryck och psyke är rätt frisk! Skönt det, hade fått bryt om de hittat fel på hjärnröntgen eller vid hjärtundersökningen.

De letade och ultraljudsundersökte hjärtat och kärlen till och från hjärtat i en timme på Sahlgrenska så det är seriösa grejer de sysslar med. Bara jobbigt att gå på  alla dessa undersökningar och läkarbesök och alla dessa blodprover som tas. Är galet spruträdd, men iallafall van att be om att få ligga ner så jag inte svimmar. Fånigt, är ju inte farligt och ändå kan jag inte hindra kroppen att jaga upp sig, snurra till i huvudet och svartna framför ögonen...

Är egentligen inte så orolig, tror att jag är rätt frisk egentligen och får man trycket under kontroll så reder det sig. Nu vet jag ju att jag måste medicinera och då minskar ju risken för att jag ska drabbas av stroke som min mor nyligen gjort.

Idag var första gången sedan allt började som mitt blodtryck låg under 150/120 och det lär innebära att medicinerna gör det de ska samtidigt som jag försöker ta det lugnt i livet. Har en del förhållningsregler. Lättare sagt än gjort med tanke på allt som pågår. Är tydligen en riskperson eftersom jag fått högt blodtryck av p-piller i tjugoårsåldern och sedan havandeskapsförgiftning under graviditeten så jag lär väl medicinera resten av livet om inget annat händer.


Känns i allafall bra att gå hos en specialist, hon är verkligen jättetrevlig, engagerad och kunnig. Klart trevligaste läkaren jag träffat och jag har hunnit med en del genom åren. Får se om de nu hittar någon orsak och om trycket stabiliseras så de slutar hota med sprutor och inläggning. Om inte annat så kommer de kunna utesluta diverse sjukdomar och syndrom! Är några undersökningar kvar och sedan blir det regelbundna kontroller och läkarbesök, men förhoppningsvis inte lika frekvent som nu.

Är i allafall uppe i frikort på läkarbesök och mediciner nu och sjukt tacksam att jag bor i Sverige där skatten finansierar vården. Hade jag bott i USA, arbetslös så hade jag väl varit ruinerad nu. Har inga problem att betala skatt, tar hellre vettig vård än ytterligare skattesänkningar.