VAB och oro

Fick lämna jobbet och åka hem och hämta Widar från förskolan igår. Han somnade i sandlådan och på bänken i hallen och hade dessutom kräkts så det var bara att ringa chefen och VAB:a för tredje gången på 3 veckor. Kändes asjobbigt att ringa chefen om det. Matte hade ingen möjlighet att hämta heller då han stod och höll utbildning på Sahlgrenska för en massa människor.

Idag är jag hemma på förmiddagen och på eftermiddagen ska Matte ta hand om liten. Då ska jag gå bredvid fältarna och vara med och fälta mellan 14-01 vilket ska bli kul och intressant. Kommer jobba tre lördagar på sex helger vilket känns ok eftersom jag då kan vara ledig vissa fredagar och halva måndagar. Kommer nog bli bra! Widar verkar inte särskilt sjuk, tror alla var rädda för kräksjukan igår, men det var nog bara hostkräk. Ingen av oss kräks här nu iallafall. Jag har bara en förfärlig huvudvärk, men det är ju inte ovanligt. Fick dessutom ut min medicin igår så i natt har jag sovit fem timmar vilket inte är fel!

Men mest ligger fokus på min plastfarsas bilolycka och mina syskon. Telefonen går varm och vi pratar hela tiden och jag är så ledsen och orolig för deras skull. Min plastfarsa och jag har ingen relation sedan jag var 18, det är komplicerad och rätt hemsk relation eller brist på relation efter att han uttryckt vad han tyckte och kände gentemot mig. Men det hindrar inte att jag är förskräckt och orolig över vad som hänt och rädd och ledsen för mina syskons skull.

Han ligger på KSS, samma intensivavdelning som mamma låg på för fyra månader sedan med sin stroke. Är så hemskt. Han ska opereras igen idag och läget är allvarligt, men stabilt. För mina syskons skull så hoppas jag innerligt att faran snart ska vara över, jag vet inte hur de skulle orka om det värsta skulle ske. Det får bara inte ske. Våra föräldrar är unga så det är så galet att sånt här händer, stroke, frontalkrock och Ragnars cancer. Känns som att det får räcka med skit. Försöker stötta och hjälpa med det jag kan, men det är inte mycket jag kan göra mer än lyssna och trösta.

Det är en oerhört märklig situation för jag skulle vilja åka dit samtidigt som vi inte haft någon kontakt på alla dessa år och inte ens pratat när vi träffats på gemensamma aktiviteter. Jag har växt upp med honom, men få människor har gjort mig så illa. Har hört hur vissa tror att det bara är en fnurra på tråden, men då vet man ingenting.

Men ingen önskar någon att behöva vara i en bilolycka och få så många skador som han fått. Bilden på bilen var förfärlig i tidningen och han har nog haft änglavakt som klarat sig. Tack och lov är det inga skallskador eller ryggskador, men massor av frakturer, allvarliga sådana och blödningar som inte riktigt går att få stopp på. Önskar bara att han ska klara det och blir frisk och kunna vara pappa till mina syskon. Det är ofattbart precis som det som hände mamma eller Ragnar. Allt blir liksom overkligt. Håller tummarna och hoppas innerligt att saker ska bli bra igen så mina syskon ska få ha sin pappa länge till.

apparater, sjukstatus och sömnbrist

Jobbig dag, efter en meningslös halvknäckande natt. Sömnbristen berodde dels på att liten vaknade och saknade barnafadern som roar sig på kurs i Köpenhamn, dels för jag hade världens mest enerverande apparat på mig.

Hade under gårdagen och natten blodtrycksmätning vilket innebar att gå med en blodtrycksmanschett på armen hela tiden med en lång tjock sladd till en dosa i en rem som jag bar runt halsen. Låter väl föga ansträngande, men om ni föreställer er hur det blir varmt och kliigt under manschetten och att det var 20 min piper till, manschetten pumpas upp till max under tiden som ett surrande ljud hörs, varpå luften sedan släpps ut under ett klickande ljud, var 20 min så kanske ni anar att efter 24 tim är man rätt irriterad.

försök sova med den här 

 Att försöka sova med det här var ju helt hopplöst. Så fort jag börjat slumra till så drog ju apparaten igång och var det inte den så var det att jag höll på att snurra in mig i sladden så till den grad att jag höll på att bli galen. Men i morse åkte jag iallafall tillbaka till Sahlgrenska och lämnade in den tillsammans med en noggrann aktivitetslogg för de 24 tim.

Så mycket konstiga grejer man går igenom för blodtrycket, men det känns bra att de tar blodtrycket på allvar. Tydligen är det så att när unga människor får högt blodtryck så ska man misstänka att det föreligger en biologisk orsak så det är väl därför de är envisa och letar igenom min kropp som förutom blodtryck och psyke är rätt frisk! Skönt det, hade fått bryt om de hittat fel på hjärnröntgen eller vid hjärtundersökningen.

De letade och ultraljudsundersökte hjärtat och kärlen till och från hjärtat i en timme på Sahlgrenska så det är seriösa grejer de sysslar med. Bara jobbigt att gå på  alla dessa undersökningar och läkarbesök och alla dessa blodprover som tas. Är galet spruträdd, men iallafall van att be om att få ligga ner så jag inte svimmar. Fånigt, är ju inte farligt och ändå kan jag inte hindra kroppen att jaga upp sig, snurra till i huvudet och svartna framför ögonen...

Är egentligen inte så orolig, tror att jag är rätt frisk egentligen och får man trycket under kontroll så reder det sig. Nu vet jag ju att jag måste medicinera och då minskar ju risken för att jag ska drabbas av stroke som min mor nyligen gjort.

Idag var första gången sedan allt började som mitt blodtryck låg under 150/120 och det lär innebära att medicinerna gör det de ska samtidigt som jag försöker ta det lugnt i livet. Har en del förhållningsregler. Lättare sagt än gjort med tanke på allt som pågår. Är tydligen en riskperson eftersom jag fått högt blodtryck av p-piller i tjugoårsåldern och sedan havandeskapsförgiftning under graviditeten så jag lär väl medicinera resten av livet om inget annat händer.


Känns i allafall bra att gå hos en specialist, hon är verkligen jättetrevlig, engagerad och kunnig. Klart trevligaste läkaren jag träffat och jag har hunnit med en del genom åren. Får se om de nu hittar någon orsak och om trycket stabiliseras så de slutar hota med sprutor och inläggning. Om inte annat så kommer de kunna utesluta diverse sjukdomar och syndrom! Är några undersökningar kvar och sedan blir det regelbundna kontroller och läkarbesök, men förhoppningsvis inte lika frekvent som nu.

Är i allafall uppe i frikort på läkarbesök och mediciner nu och sjukt tacksam att jag bor i Sverige där skatten finansierar vården. Hade jag bott i USA, arbetslös så hade jag väl varit ruinerad nu. Har inga problem att betala skatt, tar hellre vettig vård än ytterligare skattesänkningar.

Lite mycket just nu

Ja, det är precis så det är. Lite väl mycket nu och det är onekligen så att 2013 kommer läggas till handlingarna som ett jäkla skitår. Är mer än lovligt trött på alla idiotiska nyheter som slår undan benen på en hela tiden. Just nu är det iallafall stabilt med min mor som ligger kvar på Kärnsjukhuset i Skövde.

Hjärnblödningen som var massiv, placerad mitt inne i hjärnan och således obehandlingsbar och icke operationsbar har lämnat henne halvsides förlamad med synbortfall och svårigheter att tala. Men hon lever och så länge hon inte försämras så verkar det som hennes kropp klarar av att ta hand om blödningen och minska svullnaden som pressar hjärnan åt höger.

Men det är fullständigt ohyggligt att se sin mor liten i en sjukhussäng, 55 år gammal och oförmögen att klara sig själv. Människor blir så oerhört små när de är sjuka och ligger i sjukhussängar med diverse apparater och efter diverse dödsfall så tycker jag att det luktar död på sjukhusen. Hon, som vanligtvis är väldigt rörlig och pratar om att hon ska ut och gå med sina stavar kommer kanske aldrig mer klara av att gå.

Rehabiliteringen är lång och ingen kan svara oss på hur återställd hon kommer kunna bli. Nu är hon iallafall uppe med hjälp av rullstol och har blivit frikopplad från alla apparater som övervakat och skött hennes basala behov. Att se henne uppe, prata och försöka äta är både rörande och förbannat tragiskt, från ett ögonblick till ett annat så är hon nu i behov av konstant hjälp, som ett litet barn eller en mycket gammal människa. Men man kan bli mer eller mindre återställd och hon är ju trots allt ung och kom under vård fort!

Blodtrycket är stabiliserat, hennes hjärnblödning beror troligen på hennes blodtryck och när jag berättade det på förra veckans kontroll på blodtrycksmottagningen blev de lite hispiga. Särskilt som trycket låg på 173/145 trots medicinering och vila. Kan säga att de inte är glada på mig utan mumlande hotar mig med inläggning och sprutor som ska tvinga ner trycket om jag inte vilar mig...Ja, jisses, men ja, får också hålla med om att det är lite obehagligt för som läkaren sa så är mammas hjärnblödning 20 år för tidig och det är vad min läkare säger att mitt tryck också är....


Har inga planer på att få en hjärnblödning om 17 år så jag äter mina mediciner, försöker vila och försöker sköta mig. Att ligga inne och få sprutor lockar inte! Men vem sjutton kan vila med en treåring och diverse krav från AF och FK?

Nåja, jag gör vad jag ska och söker jobb som börjar nästa år och ber om att ett av de spännande jobb jag sökt ska bli mitt så jag slipper diverse myndigheter och gå i förvirrande grupper med människor som mår uppåt väggarna och ledare som inte kan hantera sina grupper. Blir lite mörkrädd över att våra skattemedel går till detta, saker som ser toppen ut på pappret, men som döljer en helt annan verklighet.

Apropå sjukdom, tror ni att det räcker med mors hjärnblödning? Nope, ringde min farmor i veckan och fick veta att hon nyss fått besked om bröstcancer. Känns lite twistat, behöva få cancer denna månad när man jobbar mot bröstcancer. Så för hennes del väntar operation och rehabilitering. Hoppas innerligt att det ska gå bra, det får liksom räcka tycker jag. Känns läskigt bara det att hon ska gå igenom en operation, hur mycket klarar gamla människor? Å andra sidan muttrar hon tydligt att ont krut inte förgås så lätt så jag hoppas allt att hon lever vidare.

Men det räcker inte med den oron. Idag ringde ena syrran och sa att min ena bror ligger på sjukhus också och då höll jag på att freaka ur. Han är kvar för observation och diverse tester och vi hoppas innerligt att det bara är ett falskalarm, å andra sidan tror jag inte nån i vår familj söker sjukvård frivilligt eftersom vi verkligen avskyr att vara på sjukhus och det ökar ju oron. Snart har hälften av oss legat på sjukhus de sista två månaderna, lite väl mycket va?! Någon som har nåt emot oss eller? Och så vill mina läkare att jag ska ta det lugnt...jisses.

stormen uteblev, hade gärna
haft lite stormkaos 

Till det kan man lägga att liten är sjuk, syrrans katt dog, jag har fått nej på tre jobb som jag sökt (var inte man, hade ej terapeututbildning samt ett internrekryterat...), jag vann ingen storvinst på trisslotten, världsfreden uteblir och den utlovade stormen drabbade inte götet, ja ni ser, livet jäklas mest med en och likförbenat går man upp varenda morgon eller hur?


Men jag är oerhört trött, så där så att man knappt orkar röra sig och ändå kan jag inte sova för i huvudet snurrar tankar och oro. Men kanske borde leka optimist och vara glad över att ingen av oss är död och hälsan kan bara bli bättre eller hur? Hur optimistisk man kan vara när novembermörkret och dess regn stor för dörren. Jag avskyr verkligen november. November och januari måste vara månader som den lede gett oss för att påminna oss och helvetes mörkret...nope, är inte troende, hur skulle man kunna vara det med all skit i vår värld?

Obehandlingsbar och icke operationsbar i samma mening

Ett telefonsamtal kan slå undan benen på en och kännas som ett slag i magen, så man tappar andan och förlorar tid och rum. I förrgår ringde min äldsta lillasyster och undrade om jag satt ner vilket jag gjorde. Det hjälpte föga när hon sa att hen låg på intensiven med en massiv hjärnblödning. Hen är bara 55 år och att få en massiv stroke då var det absolut sista vi räknat med.

Totalt kaos utbröt och alla som kunde skyndade sig till sjukhuset där hen låg med halvsidesförlamning och liten som en fågelunge uppkopplad med slangar, tuber, drop och massa apparater. Hen kunde prata, så gott det går med en ansiktsförlamning och var vid medvetande och där har vi vakat och bytts om. Alla har varit i total chock och ingen av oss vet hur det kommer att gå. En människa blir så liten och sårbar i en sjukhussäng med alla apparater, nålar och personal omkring sig. Det är så oerhört skrämmande.

Att från läkaren få höra att blödningen sitter så illa till att specialisterna i Göteborg sagt att det är omöjligt att operera  och att blödningen är obehandlingsbar gjorde oss helt ställda och det bara vände sig i magen. Att höra att vi bara kan vänta och se om kroppen klarar av det, att blodtrycket stabiliseras och blödningen stoppas upp och att svullnaden och trycket i hjärnan avtar känns så oerhört plågsamt. Inget kan göras, inget. Bara vänta, denna oerhörda väntan medan döden står närvarande i rummet och med jämna mellanrum gör sina försök att knäcka kroppen...

Det är så oerhört smärtsamt och mitt i det försöker hen att skämta och jag vill bara stortjuta. Vi som samlats pratar, gråter, stöttar och meddelar de som inte hunnit eller kunnat komma. Jag får flashbacks av Ragnars bortgång, även han var lika ung och jag kan inte fatta att jag två och ett halvt år återigen står på ett intensivsvårdsrum och hör att vi bara kan vänta medan döden flåsar oss i nacken. Jag orkar inte det en gång till.Ingen av oss orkar en bortgång och idag när det gått nästan två dygn och hen tack och lov inte försämrats så hoppas vi så innerligt att kroppen ska klara stoppa blödningen och klara av att ta emot blodet och låta det torka upp så att kroppen kan återhämta sig och börja en lång rehabilitering.

Känns märkligt att skriva det här, får sådana sjukhusflashbacks av min fars bortgång och jag har funderat på om jag ska publicera det här. Skriver om X och hen utifrån att jag inte kan skriva ut allt av omtanke om hen och alla berörda samtidigt som jag behöver sätta ord på det för mig själv och jag orkar inte förklara och svara på allt och alla som hört av sig. Tror inte nån av oss orkar sköta allt utåt just nu.

Det känns så overkligt. Som på film, som om det händer någon annan. Det är för tidigt, det är fel och så satans orättvist. Hen är envis och har ett rejält humör, hen lägger sig inte bara ner och ger upp och jag kan bara hoppas att det gör att hen kämpar sig igenom det här, livsviljan finns där och döden har hen slagits mot tidigare i livet. Det måste bara gå.

Det är där vi är, i väntan, mellan liv och död, mellan, alltid detta förbannade tassande mellan liv och död. Ett väntrum, alltid dessa väntrum, fysiska som psykiska. Avskyr ord som obehandlingsbar, vänta, icke operationsbar, avlida, inget att göra, mår fysiskt illa av dem. Fokuserar på att det måste gå, ingen försämring är så goda nyheter som vi kan få i nuläget. Tiden kanske är på vår sida och kan hålla döden på tillräckligt stort avstånd och kanske driva iväg den.

Sjukstuga

Nu är hösten här och med det VAB och sjukstuga. Igår fick Widar skyhög feber och hela familjen känner av förkylningen som tycks vara i antågande.

Idag får Matte vara hemma och VAB:a eftersom jag ska till Sahlgrenska på förmiddagen för att göra EKG och mer prover, sen AF möte och sedan Sahlgrenska igen på eftermiddagen. Inte lätt att boka om alla dessa besök.

Efter idag hoppas jag dock på att det ska bli mindre sjukhusbesök eftersom jag idag ska gå igenom och få återkoppling på hela blodtrycksutredningen på blodtrycksmottagningen. Plus förhoppningsvis få lite koll på alla mediciner och diverse förhållningsregler. Ute är det grått, ytterligare ett hösttecken och man känner sig genomtrött. Men nu dags att ta itu med dagen...

Att hänga på östra sjukhuset dag ut och dag in

Ja, är nog bäst med ett lugnande blogginlägg. 

Är hemma några timmar på dagpermis från Östra sjukhuset och har tillgång till en normal internetuppkoppling. Kan börja med att konstatera att jag inte håller på att dö, inte det minsta. Är snarare väldigt frisk förutom det fullständigt vansinniga blodtryck som jag troligen gått runt med ett tag. Sökte för en annan grej i onsdags, en lång historia, men iallafall så gjordes en rutinundersökning och då var mitt blodtryck 208/157 . 

Jag var inte särskilt berörd av det, har ju alltid ont i skallen mer eller mindre och de senaste månaderna har jag haft konstant huvudvärk, men är liksom van vid det. Några som inte var lugna var personalen som upprört mumlade omkring mig, undrade hur jag mådde, tog blodtrycket igen, bytte manschett, tog fram en elektrisk mätare , lät mig vila 40 min och gjorde om hela prociduren medan de gång på gång undrade hur jag mådde, hade jag känslobortfall, yrsel mm. Då började jag bli orolig också, men mådde ju som vanligt. 

Östra sjukhuset, väldigt grått...

Personalen ringde medicinjouren och jag fick åka rullstol dit för nya undersökningar, väntan, prover, stroketest mm. Hela tiden mådde jag som vanligt och fattade inte riktigt hysterin. Men när trycket inte gick ner blev det inläggning på en av medicinavdelningarna och där är jag kvar. Bor i sal tio i säng två och kallas därför säng 10:2, rätt märkligt. Vad dricker säng 10:2, vad väger säng 10:2 osv. I allafall här inne har jag sjukt tråkigt. Är ordinerad vila och olika blodtryckssänkande mediciner medan de febrilt letar vad som är fel. Har mest huvudvärk som attan och mina armar och fingrar är sönderstuckna efter allt blod som de tappat mig på.

i huset bakom helikoptern ligger jag,
på femte våningen med utsikt över helikopterplattan

De kör värsta screeningen och tycks bli mer och mer frustrerade över att de inte hittar vad som är fel. De upptäckte blödningar i mina ögon, pulsen är för hög och blodtrycket går inte ner tillräckligt trots mediciner. Jag har fått ta massor av blodprover, urinprover, hjärnröntgen, ultraljud, hormonprover, ögontester, sköldkörtelprov, trycktester mm. Allt verkar vara ok el ligga inom rimliga nivåer. 

Likförbenat får de inte ordning på trycket utan mumlar oroligt om risker med för högt blodtryck, att man kan få en tia (liten hjärnblödning tror jag) och hur extremt ovanligt att någon så ung (ja de kallar mig ung) har så högt blodtryck. På måndag blir det mer prover och veckan innehåller fler undersökningar och allt jag vill är att komma hem. 

Jag hatar sjukhus. Tycker det luktar död och sjukdom i korridorerna och det är märkligt att så fort jag åker till akuten i nåt ärende blir jag inlagd. Sålunda åker jag ytterst sällan till akuten såvida det inte gäller Widar. Personalen är bra, men attan vad de har att göra och det är många patienter som är gamla och förvirrade. Jag skulle inte orka ett sånt jobb, så det är grymt att det finns människor som gör det! Sen avskyr jag sjukhusmat, köttfärsgrytan och currygrytan smakar ju det samma och denna eviga råkostskål...suck. 

mina finingar!

Så idag när jag är på permis lagar Matte en hel del gott!!! Trist nog måste jag åka tillbaka ikväll för blodtryckskoll och mediciner, men det e ju bara för att få ordning på allt. Så nu vet ni det, ingen fara med moi, verkar vara friskare än de flesta tack och lov. Ja såvida de inte hittar nåt i de sista proverna... Hur som är det otroligt skönt att få vara hemma en stund, vara med Matte och Widar!

En operation som trots allt gick bra

klockan 07.05 på fastande
mage på väg till
sjukhuset

I går gick Widar igenom sin operation och det gick trots allt. I dag har han ont, får inte äta fast föda och ska ta det lugnt.

På grund av infektionsrisk och blödningsrisk får han inte träffa andra barn och är hemma från dagis. Dagens playdejt är också inställd och även om han nog skulle vilja så skulle han inte orka. Kommer vätska och blod från näsan och öronen och han har en fläskläpp och svullen blå näsa. Lilla liten.

på väg in till operationsavdelningen

Men nu är det gjort och det är nog tur för enligt läkaren hade han så mycket gojs i öronen att det var som klister och han kan inte hört någonting nästan. Skumt, för vi tycker ändå han hör en del, men han använder väldigt mycket tecken och ljud.

Nu är han ljudkänslig vilket märks tex drar han ner ljudet på mobilen vilket han inte brukar. Nu hoppas vi att han slipper infektioner och att talet kommer igång lite mer. Han snackar ju en del, men det är mycket ljud och tecken också.

i väntrummet fanns en fungerande
spis och borrmaskin!

Widar storgillade
borrmaskinen

info till oss

ombytt till sjukhuskläder

en gammeldags leksaks
telefon roade

vem är tjusigast? Matte
eller clownen?

hallå

finaste

Matte goes qrazy with
hospital ants....

bus

Vi läser Totte och väntar på
narkossköterskan

dags för sövning

Medan Widar opererades
gick vi igenom sjukhuskorridorer
så deprimerande

den obligatoriska fikan, som om
det skulle skingra oron...

På salen efter uppvaket

Lilla liten och Matte

Det var oerhört skönt att få ta med liten hem och det tyckte nog Widar med. Han skrek så fort han såg en sjukhusklädd människa så nu är han lika skraj som efter förra operationen. Blir mycket doktorslek framöver. Det hjälpte inte med att de försökte ge honom isglass osv. En del var antagligen att han vaknade för tidigt ur narkosen vilket inte är så bra. De blir så förvirrade av det.

På väg hem med en yr
liten Widar

Annars så gick sövningen lugnare den här gången. Han fick något medel i rumpan och somnade hos oss på sängen efter sju minuter. Visserligen blev han orolig, så där som man blir när man inte riktigt förstår vad som händer men det var mycket lugnare än sist. Nålar osv satte de efter att han somnat.

Men det är läskigt att se hur kroppen slutar lyda och ögonen rullar bakåt så ögonvitan syns, huvudet faller bakåt och ens barn försvinner från en. När sköterskan som hade hand om oss bar honom till operationen hängde han alldeles slapp. Visserligen bra då det betyder att han sjunkit ner i sömnen, men helt vidrigt för en orolig mamma. Även om personalen är lugn och bemöter en bra, så är det absurt jobbigt.

Att sedan gå och fika och försöka prata funkar så där. Man tänker bara på liten. Dessutom mår jag illa av att gå i sjukhuskorridorerna, tänker på R och andra som lämnat, tycker det luktar död och vill bara hem, ta med de mina hem. Det är bra att det finns sjukhus, men jag vill inte behöva vara där och jag avskyr att vänta. Men efter en timme var W på uppvaket och vi fick gå in till lilla liten. Så oerhört små de ser ut i en sjukhussäng med dropp och syrgas, nålar och annat.

Oro inför morgondagen

Oro och rädsla är väl den mest påtagliga känsloblandningen just nu.

bild google

Imorgon halv åtta ska Widar operaras igen, denna gång är det rör i öronen och en del annat. Allt som allt ska det underlätta hans andning, minska snarkningar och bidra till att han hör bättre så att hans tal får fart. Det ska inte vara några komplicerade ingrepp även om sövning alltid innebär en risk. Och det är för hans bästa.

Han kommer antagligen få full hörsel direkt efter att svullnaden lagt sig vilket innebär att han lär vara rätt ordentligt ljudkänslig. Han lär dessutom ha ont osv och ska vara hemma från dagis resten av veckan. Vila och lugn är ordinerat och vi hoppas på att allt går bra, att han inte får infektioner eller andra problem.

Jag vet allt detta och hela helgen har vi gjort busiga Widarsaker eftersom han lär bli fett uttråkad och retlig nästa vecka. Han som varje dag snickrar, det lär inte bli poppis med svullna öron...

Trots allt som är positivt med operationen osv så mår jag fysiskt illa när jag tänker på hur det var sist när han sövdes, hur han grät och sparkade omkring sig då han fick panik av att bli fasthållen och hur hela han blev alldeles slapp i mina armar och försvann i sin blick och hur jag fick lyfta över honom till operationssköterskan. Personalen var jättebra, men jag avskyr hela sövningen, hela de ögonblick som ens barn försvinner ifrån en och man kan ingenting göra. Ändå vill jag vara där för tänk om något går fel och jag inte var där hos honom, jisses det skulle jag inte fixa.

Så jag biter ihop och busar med liten, vi har lekt doktor av och till sedan förra operationen eftersom han inte ens kunde gå till BVC utan att gallskrika när han såg sjukhusklädd personal. Numera är han lugn och håller upp tröjan när de lyssnar på hjärta och lungor, men så fort man ska hålla fast honom för en spruta eller koll i halsen så freakar han ur, lilla liten. Önskar att man kunde förklara att det inte är farligt. Som tur är så kommer både jag och Matte vara med, känns lite lättare när man gör det tillsammans!

finaste busen

Vad som är bra med diverse ingrepp när de är små är att de snabbt läker och börjar leka och de glömmer tack och lov. Sedan tycker jag efter alla besök på barnkliniken, vårdcentralen och BVC och personalen över lag är väldigt goa med barnen och det är skönt! Men nog fan är jag rädd inför morgondagen, tur att det är på morgonen iallafall med tanke på att liten måste fasta innan.

Lilla fina liten som bara vill komma hem

I går tog jag tåget upp till Skövde för att träffa syrran och lilla liten som fortfarande är kvar på KSS. Allt var inte lika bra med lilla liten som man först trodde så han ligger på på en specialavdelning och är ständigt övervakad. Det tas prover och tester, värden hit och dit, men det går iallafall åt rätt håll och vi hoppas alla att de snart är hemma och kan koppla av.

Lilla liten är bedårande och jag fick sniffa bebis igen. Helt otroligt att denna lilla kille, som egentligen är rätt stor för sin ålder har legat i min fina lillasysters mage. Min lillasyrra som jag passade som liten, ja jag passade flera av mina syskon men det väcker sådana minnen. Nu sitter hon på KSS och är tre barnsmamma och är så lugn och modig trots all oro.Hennes sambo är hemma och tar hand om två vildbasar, inte lätt när alla bara vill vara tillsammans.

lilla liten

Men det var gott att få träffa syrran, få snacka en massa. Vet hur jobbigt det är att inte bara få åka hem och dessutom oroa sig för sin bebis. Fick hålla lilla liten en massa och han verkade trivas så gott, sov så fint i min famn, så lugn, liten och fin. Nu ska allt bara bli bra så vi kan hälsa på dem hemma hos sig!!