Jag har många syskon, Michaela, Emil, Ida, Björn, Ronja, Adam, Casper och Jonathan. Japp 8 st, alla yngre, den yngste är 25 år yngre än jag. De är helsyskon, jag har en annan farsa, men de är mina syskon som jag aldrig skulle vilja vara utan. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och även om jag ibland när jag var yngre ville ge bort dem eller iallafall låna ut dem till en kompis som var ensambarn (hon ville inte ha dem...konstigt) så kan jag inte tänka mig mitt liv utan dem. Jag älskar dem alla (mm låter som en viss filmtitel), men jag känner inte alla lika väl och man står varandra olika nära.
De minsta har ju kommit till medan jag flyttat hemifrån.Micka, Emil, Ida, Björn och Ronja har jag passat och tagit hand om oerhört mycket ända sedan jag var liten och Ida, Björn och Ronja har varit småungarna för mig, mina småungar. Idag är de ju stora, Ida är 28, Björn 27 och Ronja 24 och för några år sedan sa Björn att nu fick jag minsann sluta kalla dem för småungarna. Men de är ju mina småungar!
Jag är oerhört stolt över alla mina syskon och jag önskar intensivt att allt ska gå dem väl och att de ska få vara friska och lyckliga. Det har funnits tillfällen då man önskat intensivt att man bara kunde göra allt bra för dem, när livet inte varit så enkelt.
Det har funnits perioder då vi bråkat enormt, slagits, skällt och varit oerhört arga på varandra, men det har förändrats när vi växt upp och det är otroligt häftigt att möta sina syskon som vuxna individer med olika mål, tankar och viljor. Idag vill jag inte ge bort dem till någon alls, de är mina och ska alltid vara det. Jag älskar er! Jag önskar vi bodde närmre varandra, det går alldeles för länge mellan gångerna vi ses.
