Klaras resa

Igår träffade jag Linda för en god middag på Svarta oliver och därefter teater.
Lagom till att jag gått hemmifrån och stigit på spårvagnen så upptäckte jag att plånboken inte låg i handväskan. Fick slänga mig av spårvagnen för att inte åka vidare, hem och hämta plånboken och sedan möta upp Linda.

Ute hade stora snöflingor börjat falla och det var rätt mysigt ute. Vi hade egentligen inte tänkt gå till Svarta oliver igen eftersom servicen var rätt kass sist, men maten är god så vi gjorde det iallafall.

Klaras resa

Efter en god middag och en massa snack, riktigt härligt, så gick vi till Stadsteatern vid Göta platsen för att se Klaras resa.
Lite kort om Klaras resa och vad jag tyckte.


Klaras resa är en pjäs där huvudpersonen blivit utsatt för en rad olika övergrepp. Mamman kommer från en starkt religiös familj och är expert på renhet och utstötning. Pappan tar ofta tillfället att tafsa på sin dotter. Det vänder sig stundtals i magen. Religionsläraren har sexuellt utnyttjat Klara som 15-åring och han ringer och skickar blommor.

Hon åker till storstaden för att plugga religion, hittar nya vänner och en pojkvän samt slutar att ta sina antidepressiva tabletter. Där tar rösterna och fiktionerna över. 

toppenkväll på teatern

Pjäsen utforskar hur psykosen ser ut och bryter ut. Publiken får följa Klaras väg mot det totala sammanbrottet, en färd där ingen reagerar. Hon som gör Klara är otrolig, fångar det maniskt rastlösa, ångesten, kaoset, kasten mellan det förflutna och nuet. Att klara alla dessa känsloutbrott kväll efter kväll är banne mig otroligt. Dock har jag lite svårt för det sätt på vilket en fattig familj från landsorten skildras, det är klichéartat, likaså hur psykologen och psykiatrikern skildras och delar av vården eller bristen på vård.


Pjäsen är helt klart sevärd, väcker både frågor och irritation över den stereotypa bilden av psykisk sjukdom. Gestalterna är starka och man blir oerhört berörd. Se den om ni har möjlighet!