Det är söndag, sista skälvande minuterna av den här veckan. Den här veckan har varit otroligt intensiv, fast egentligen har det inte hänt så mycket. Det har varit upp och ner med Widar, upp och ner med mig. Svarta tankar, ångest, oro, glädje, trötthet och sömnbrist. Har träffat och busat med vänner, nojjat över att Widar mått dåligt, blivit ledsen, gått på ångestfylld teater, jagat försäkringskassan, läkaren och kräkt ur mig en del skit på psykologen. Jag har snackat med syskon, vänner, gamla kollegor och vilt främmande människor.
Det har snöat en massa i Göteborg, det är kaos på vägar och järnvägar, alla fasar för en ny vargavinter. Widar har lärt sig sitta, dykt och rullar fram och tillbaka. Jag vill allt och i stunder ingenting. Jag har gått på julmarknader, blivit glad över att jag haft lite pengar kvar på kontot, svurit över allt elände i värlen och mitt liv. Oroat mig för R och andra, oroat mig för mig själv och de mina, oroat mig för världen och alla konflikter. Svurit över att världen och mitt liv tycks vara fullt med puckon. Blivit glad över vänners och familjs framgångar, gråtit över allt som gått åt skogen. Försökt träna bara för att få ont i bäckenet igen, ifrågasatt om mina leder och framför allt händer ska göra så ont. Firat andra advent, bakat saffransscones för första gången.
Slungats mellan att känna allt till att inte känna någonting. Kramat Widar och Matte så hårt och tackat för att de finns i mitt liv. Nu kommer snart en ny vecka, jag hoppas att jag orkar den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar