Så kommer den, nattångesten. Den är lika enveten, verklig som ett brev på posten. Jag har haft en bra dag, julmarknader, mys, go mat, goa människor mm. Ändå, trots allt bra, så när det blir tyst i lägenheten kommer det smygande. Dunkar på dörren, dunkar på mig, vill in, vill ut.
Omöjligt att komma undan och vips så är tröttheten på flykt, eller nej, tröttheten är kvar, men sömnen är på flykt. Det var som jag gick på julmarknaden på Liseberg, det snöade, julmusiken spelade, alla fina lampor och gick med Matte, Widar, Anna, Livia och allt är egentligen jättefint och ändå så blir jag alldeles ledsen och trött. Jag fattar verkligen inte någonting. Så här är jag nu igen, alla andra sover och jag kan fan inte komma till ro..funderar, tänker, ältar, deppar...Hur fan hittar jag stoppknappen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar