Livet är skört

Ibland blir jag arg på mig själv, att jag mår dåligt fastän jag egentligen har det bra. Mailade en tjej jag lärde känna för flera år sedan. Mailade henne för ett tag sedan för att gratta till nytt jobb och födelsedag så där som man gör, skrev lite glatt och läste svaret idag och fick veta att hon har cancer och allt hon har framför sig att kämpa med och för. Hon är den fjärde personen runtomkring mig nu som drabbats av cancer det sista året.

Att få veta det skakar om mig lika mycket varje gång, vare sig människan är jättenära eller finns i min bekantskapskrets. Det är som en känga rakt i ansiktet som skriker, ta vara på livet för 17 och gör det nu för man vet aldrig vad som sker.

Livet är så skört och just nu hatar jag ordet cancer och vad det innebär. Ändå vet jag ju att så många människor drabbas varje år och många klarar sig tack vare operationer, cellgifter, strålning, mediciner och livsvilja. Men det är så ohyggligt otäckt. Det är en fasa att någon mer skulle drabbas.

Min syrra jobbade ett tag med cancersjuka barn och jag fattar inte hur hon orkade. Hon hänvisade dock ofta till den insats de gjorde och hur många som faktiskt överlevde. Men jag minns hur ledsen hon var när hennes första barnpatient dog. Att vara förälder och mista sitt barn, så ohyggligt. Kan få mardrömmar av tanken att Widar kan drabbas.

Ändå så hittar ju människor kraft att kämpa och att överleva. Det är rätt otroligt. Kan känna mig fruktansvärt egotrippad som går runt och mår skit för mitt eget när andra står inför sådana situationer. Hur jag ibland kan känna att jag inte vill leva, så ohyggligt vårdslöst och nonchalant av mig.

Just nu önskar jag av hela mitt hjärta att alla ni som kämpar, hoppas och drömmer, att ni ska bli friska och få leva med era nära och kära länge till. Att alla förbannade cancerceller bara dog en gång för alla.
Kram till er, ni vet vilka ni er!!

Vill du veta mer, ge en gåva eller engagera dig kan du alltid kolla in Cancerfonden.

rosa bandet manifestation