sorgen finns kvar

För så är det, sorgen finns kvar, den lämnar aldrig. Den kan mildras och falla undan, men den försvinner inte. Idag är det fyra år sedan min far dog, lämnade oss helt förstörda i ett sjukhusrum. Han slapp äntligen smärtorna, men jag hade så gärna velat att han funnits kvar hos oss och att Widar fått lära känna honom. Han humor, finurliga brev och egenheter.

minnesljus

Eftersom han under många år inte fanns i mitt liv så var det ju inte en helt enkel relation, men den betydde mycket och jag vet att den betydde mycket för honom med. När vi städade ur hans lägenhet så visade det sig att han hade en låda full med alla brev som jag skrivit till honom sedan tonåren när vi fick kontakt igen. Jag är glad för det vi fick även om det var alldeles för lite. Men jag tänker att han finns omkring oss, att han ser och följer Widar på något sätt!

Idag är vi inte vid hans grav, istället lät jag minnesljuset brinna och tankarna går till honom och minnen jag har. Varje gång vi passerar Örebro så lägger jag och Widar blommor på graven och stannar i tanken där en stund. Livet är inte rättvist för en sekund, människor ska inte behöva dö mitt i livet, det är inte rätt. Men det som händer händer och cancer är ett helvete som borde varit utrotat. För att man förhoppningsvis ska kunna göra det på sikt eller i allafall behandla det med än bättre mediciner så kan man stötta forskningen. Blir också ett sätt att minnas de som lämnat oss och en förhoppning om att inga fler ska drabbas.

Helt enkelt en sorglig dag idag, den kommer alltid vara det.

Jag saknar dig, saknar det som kunde ha blivit!  

Själar säger aldrig farväl

måndagströtthet och en önskan om att allt hemskt skulle försvinna... blogg100 24/100

Dålig sömn som vanligt och dessutom med ett illamående som tack och lov inte utvecklats till kräkan. Kräkan vill man inte ha, inte på något sätt och än så länge verkar jag klara mig.

Dessvärre är jag inne på andra dagen med migränkänning som hanteras med imigran och frågan är väl hur länge jag kan hålla migränen stången? Att jobba och vara ljud och ljuskänslig är måttligt kul och dessutom blir jag lite vimsig och disträ av huvudvärken och medicinen. Skulle behöva sova ett par dygn och jag måste nog ta upp sömnbristen med läkaren snart. Det kommer inte fungera i längden, sova måste man göra.

Men det är mycket som snurrar runt omkring och inom en. Folk blir sjuka, allvarligt sjuka och vart man än vänder sig just nu så är det allvarliga sjukdomar och olyckor och det är en pärs. Människor som står en mer eller mindre nära som kämpar mot cancer och annat otäckt. Om jag kunde skulle jag trolla och cancer, stroke, bilolyckor skulle bara försvinna tillsammans med krig, svält, kvinnomisshandel, fattigdom och allt annat djävulskap som existerar i den här världen.

För mig är det ofattbart att man i denna värld kan vara religiös och ha en tro för det är så oerhört mycket elände. Kan bli livrädd när jag tänker på allt som ligger framför Widar, går sönder när jag tänker på allt som kan hända. Är så mycket skit som händer hela tiden. Tar liksom aldrig slut.

Då har man liksom inte ens tänkt på allt som händer i världen. Ibland när Widar vaknar och gråter på natten och har drömt något hemskt så tänker jag på barnen i Syrien tex, som vaknar av mardrömmar bara för att befinna sig i en levande mardröm, eller barn som far illa i Sverige. Inget jag kan ändra på mer än att ge bidrag till olika föreningar som arbetar för att ändra på situationen.

Måndagströttheten blir liksom inte mindre av allt sånt. Det är svårt att se meningen i allt sånt här och i livet i sig.

sorg och minnen

Så kom en av årets jobbigaste dagar. Årsdagen för min fars bortgång. Just i detta ögonblick är det tre år nästan exakt på minuten som han lämnade oss. Minns fortfarande hur han lät innan det blev tyst och stilla.

Minns hur det luktade i sjukhusrummet, hur tyst Widar var och hur tyst det var innan alla började gråta. hur ofattbart det var att det var över. Hur insikten bara slår en, som en knytnäve i magen. Ingen möjlighet att ändra på.

Jag tänker ofta på honom, hur det var innan han blev sjuk. Har svårt att tänka på hur han mådde de sista dagarna, hur cancern och allt förstörde människan. Jag hatar cancer, djupt och innerligt. Önskar verkligen att man utrotade den skiten och jag stödjer cancerfonden i deras arbete.

Jag saknar honom, jag saknar hans humor, jag saknar att han inte får lära känna Widar. Widar har varit med och lagt blommor på hans grav och idag har vi tänt ljus och pratat om Ragnar, att han är Widars morfar. Men jag tänker att han finns kvar i nån form, att han ser Widar, att han följer och vakar över honom. Så måste det vara.

Lite mycket just nu

Ja, det är precis så det är. Lite väl mycket nu och det är onekligen så att 2013 kommer läggas till handlingarna som ett jäkla skitår. Är mer än lovligt trött på alla idiotiska nyheter som slår undan benen på en hela tiden. Just nu är det iallafall stabilt med min mor som ligger kvar på Kärnsjukhuset i Skövde.

Hjärnblödningen som var massiv, placerad mitt inne i hjärnan och således obehandlingsbar och icke operationsbar har lämnat henne halvsides förlamad med synbortfall och svårigheter att tala. Men hon lever och så länge hon inte försämras så verkar det som hennes kropp klarar av att ta hand om blödningen och minska svullnaden som pressar hjärnan åt höger.

Men det är fullständigt ohyggligt att se sin mor liten i en sjukhussäng, 55 år gammal och oförmögen att klara sig själv. Människor blir så oerhört små när de är sjuka och ligger i sjukhussängar med diverse apparater och efter diverse dödsfall så tycker jag att det luktar död på sjukhusen. Hon, som vanligtvis är väldigt rörlig och pratar om att hon ska ut och gå med sina stavar kommer kanske aldrig mer klara av att gå.

Rehabiliteringen är lång och ingen kan svara oss på hur återställd hon kommer kunna bli. Nu är hon iallafall uppe med hjälp av rullstol och har blivit frikopplad från alla apparater som övervakat och skött hennes basala behov. Att se henne uppe, prata och försöka äta är både rörande och förbannat tragiskt, från ett ögonblick till ett annat så är hon nu i behov av konstant hjälp, som ett litet barn eller en mycket gammal människa. Men man kan bli mer eller mindre återställd och hon är ju trots allt ung och kom under vård fort!

Blodtrycket är stabiliserat, hennes hjärnblödning beror troligen på hennes blodtryck och när jag berättade det på förra veckans kontroll på blodtrycksmottagningen blev de lite hispiga. Särskilt som trycket låg på 173/145 trots medicinering och vila. Kan säga att de inte är glada på mig utan mumlande hotar mig med inläggning och sprutor som ska tvinga ner trycket om jag inte vilar mig...Ja, jisses, men ja, får också hålla med om att det är lite obehagligt för som läkaren sa så är mammas hjärnblödning 20 år för tidig och det är vad min läkare säger att mitt tryck också är....


Har inga planer på att få en hjärnblödning om 17 år så jag äter mina mediciner, försöker vila och försöker sköta mig. Att ligga inne och få sprutor lockar inte! Men vem sjutton kan vila med en treåring och diverse krav från AF och FK?

Nåja, jag gör vad jag ska och söker jobb som börjar nästa år och ber om att ett av de spännande jobb jag sökt ska bli mitt så jag slipper diverse myndigheter och gå i förvirrande grupper med människor som mår uppåt väggarna och ledare som inte kan hantera sina grupper. Blir lite mörkrädd över att våra skattemedel går till detta, saker som ser toppen ut på pappret, men som döljer en helt annan verklighet.

Apropå sjukdom, tror ni att det räcker med mors hjärnblödning? Nope, ringde min farmor i veckan och fick veta att hon nyss fått besked om bröstcancer. Känns lite twistat, behöva få cancer denna månad när man jobbar mot bröstcancer. Så för hennes del väntar operation och rehabilitering. Hoppas innerligt att det ska gå bra, det får liksom räcka tycker jag. Känns läskigt bara det att hon ska gå igenom en operation, hur mycket klarar gamla människor? Å andra sidan muttrar hon tydligt att ont krut inte förgås så lätt så jag hoppas allt att hon lever vidare.

Men det räcker inte med den oron. Idag ringde ena syrran och sa att min ena bror ligger på sjukhus också och då höll jag på att freaka ur. Han är kvar för observation och diverse tester och vi hoppas innerligt att det bara är ett falskalarm, å andra sidan tror jag inte nån i vår familj söker sjukvård frivilligt eftersom vi verkligen avskyr att vara på sjukhus och det ökar ju oron. Snart har hälften av oss legat på sjukhus de sista två månaderna, lite väl mycket va?! Någon som har nåt emot oss eller? Och så vill mina läkare att jag ska ta det lugnt...jisses.

stormen uteblev, hade gärna
haft lite stormkaos 

Till det kan man lägga att liten är sjuk, syrrans katt dog, jag har fått nej på tre jobb som jag sökt (var inte man, hade ej terapeututbildning samt ett internrekryterat...), jag vann ingen storvinst på trisslotten, världsfreden uteblir och den utlovade stormen drabbade inte götet, ja ni ser, livet jäklas mest med en och likförbenat går man upp varenda morgon eller hur?


Men jag är oerhört trött, så där så att man knappt orkar röra sig och ändå kan jag inte sova för i huvudet snurrar tankar och oro. Men kanske borde leka optimist och vara glad över att ingen av oss är död och hälsan kan bara bli bättre eller hur? Hur optimistisk man kan vara när novembermörkret och dess regn stor för dörren. Jag avskyr verkligen november. November och januari måste vara månader som den lede gett oss för att påminna oss och helvetes mörkret...nope, är inte troende, hur skulle man kunna vara det med all skit i vår värld?

Warren Zevon - Keep Me In Your Heart For A While

fin låt, sorglig dock när man tänker på att den skrevs under tiden Warren var cancersjuk.
Är så trött på all cancer, fuck cancer liksom!

Missoni och Lindex, spännande!

Det italienska modehuset Missoni har gått ihop med Lindex för att stödja bröstcancerforskningen. Samarbetet har resulterat i en kollektion som består av dam-, barn- och underkläder samt accessoarer. 10 procent av det totala försäljningspriset går direkt till kampen mot bröstcancer. Kollektionen lanseras den 25 september. Kollektionen kommer bestå av 70 plagg och accessoarer med mönster och design som är typiskt för Missoni. www.lindex.com

Jag är hur nyfiken som helst på kollektionen och tycker dessutom att det är bra med stödet till cancerforskningen. Alla små bidrag är bra för forskningen, om jag fick som jag ville skulle cancern utrotas. Den slår sönder så oerhört mycket. Vill du lämna ett eget bidrag kan du kolla in Cancerfondens hemsida www.cancerfonden.se. En av tre drabbas av cancer, men det drabbar även alla runtomkring. 

och ja, jag vet att det är några dagar sedan nyheten kom, men det blev inget bloggande i västerås =)

Livet är skört

Ibland blir jag arg på mig själv, att jag mår dåligt fastän jag egentligen har det bra. Mailade en tjej jag lärde känna för flera år sedan. Mailade henne för ett tag sedan för att gratta till nytt jobb och födelsedag så där som man gör, skrev lite glatt och läste svaret idag och fick veta att hon har cancer och allt hon har framför sig att kämpa med och för. Hon är den fjärde personen runtomkring mig nu som drabbats av cancer det sista året.

Att få veta det skakar om mig lika mycket varje gång, vare sig människan är jättenära eller finns i min bekantskapskrets. Det är som en känga rakt i ansiktet som skriker, ta vara på livet för 17 och gör det nu för man vet aldrig vad som sker.

Livet är så skört och just nu hatar jag ordet cancer och vad det innebär. Ändå vet jag ju att så många människor drabbas varje år och många klarar sig tack vare operationer, cellgifter, strålning, mediciner och livsvilja. Men det är så ohyggligt otäckt. Det är en fasa att någon mer skulle drabbas.

Min syrra jobbade ett tag med cancersjuka barn och jag fattar inte hur hon orkade. Hon hänvisade dock ofta till den insats de gjorde och hur många som faktiskt överlevde. Men jag minns hur ledsen hon var när hennes första barnpatient dog. Att vara förälder och mista sitt barn, så ohyggligt. Kan få mardrömmar av tanken att Widar kan drabbas.

Ändå så hittar ju människor kraft att kämpa och att överleva. Det är rätt otroligt. Kan känna mig fruktansvärt egotrippad som går runt och mår skit för mitt eget när andra står inför sådana situationer. Hur jag ibland kan känna att jag inte vill leva, så ohyggligt vårdslöst och nonchalant av mig.

Just nu önskar jag av hela mitt hjärta att alla ni som kämpar, hoppas och drömmer, att ni ska bli friska och få leva med era nära och kära länge till. Att alla förbannade cancerceller bara dog en gång för alla.
Kram till er, ni vet vilka ni er!!

Vill du veta mer, ge en gåva eller engagera dig kan du alltid kolla in Cancerfonden.

rosa bandet manifestation

Seriöst ledsen

Så blev det lugn kväll i hemmet. Eller så lugnt det kan bli med en galen icke sovande bebis. Iallafall Matte tar hand om bebis och jag tänker att jag ska skumma igenom mailen. Blir glad, har kommit med i en kampanj för Buzzador, info kommer. Lite go hälsningar från människor jag gillar, facebook inlägg och sedan ser jag mailet märkt med R`s namn. Försökte ringa honom igår inget svar, men kände mig ändå ok eftersom han mådde lite bättre i helgen.

Läser mailet och känner hur det bara gör ont. R har rasat i hop och blivit akut opererad och ligger på intensiven sedan igår. Därför han inte svarade och M hade försökt nå mig trots att R inte ville oroa mig. Tydligen är medicinen han får så stark så tarmar och och bukhinnan fått hål, börjat blöda och de hade fått operera bort delar av tarmar mm.

Detta innebär att han inte får fortsätta med de här medicinerna som vi hoppats så på. Vet inte hur det blir men jag blir så rädd. Cancer, vätska i lungan, och nu detta. Hade han varit ensam så tror läkarna att han hade dött i natt. Jag blir så rädd och arg. Det här är fan inte rätt. Har pratat med M ikväll, R sover på morfin och andra mediciner, vi ska talas vid imorgon. Läget är i allafall stabilt just nu.