onsdag, blodtrycksfunderingar och ett gräsligt möte

mitt tryck låg på fina 140/110
och 135/107
sist jag kollade, läkaren är
 inte nöjd...

Så galet trött trots att jag sov lite i natt. Yrsel, hjärtklappning, huvudvärk och genomgående trötthet fick mig att ringa min vårdkontakt så i morgon ska jag förbi blodtrycksmottagningen.

Eller ja, det är ju medicinmottagningen, men de som är specialister på blodtryck sitter där med. Näsblod och yrsel är ju inga bra tecken och jag vet ju att trycket inte är så himla bra så det blir bra att få en koll och kanske justera någon medicin eller nåt.


Har annars tid i september till min specialistläkare som jag tycker är så bra. Hoppas dock på att det bara är vädret och jobbstarten som gör sig påmind. Orkar inte gå på ständiga kontroller hela tiden, men jag vet ju att jag får göra det igen om det behövs. Blir lite trött på att min kropp roar sig med att bråka när jag hellre vill ha fokus på saker som ska ske och behöver ske.

Har jobbat som vanligt idag och det har funkat ok idag. Blev dock ledsen och förbannad, då vi var med en klient på ett socialkontor idag och fick ett absolut uruselt bemötande av den tillförordnande chefen, då ordinarie handläggare var på semester. Det fanns ingen vilja till att föra ett samtal kring det som pågick och bemötandet var lika dåligt mot oss som personal som mot klienten och sedan blir man förvånad över att klienten går igång. Vem hade inte gjort det i dagens situation?

Ska inte gå in på det alltför mycket, men jag har varit i liknande situationer som handläggare och vet att ett bra bemötande och en villighet att diskutera och försöka finna en lösning som i det här fallet hade kunnat göras tämligen enkelt då klienten hade en egen vettig ide kan ge ett helt annat utfall än dagens. Det kostar inget att föra ett samtal istället för att avfärda klienten med att vi har inte tid, är underbemannade etc. Jag vet efter flera år i socialtjänsten att det är skittufft att jobba som handläggare, belastningen är så mycket högre än någon önskar, men trots det så kan man bemöta människor med vänlighet och respekt, särskilt om man meddelar avslag eller andra negativa besked.


Men idag lyste det tyvärr helt med sin frånvaro och det gör mig förbannad för det är inte ok. Fortsättning följer för klienten, jag kommer inte vara kvar och se det, men mina kollegor gör det de kan.

Alla kan ha dåliga dagar osv, men det kostar verkligen inget att vara trevlig och förstående i sitt bemötande, vare sig man pratar med kollegor, samverkanspartners eller klienter och vi är dessutom utbildade i att möta människor i väldigt utsatta situationer där de minst av allt ska behöva bli avfärdade utan att ens bli hörda först!

Som tur är så vet jag att det finns en massa socionomer som gör ett superjobb trots stundtals svåra förutsättningar och som brinner för att stötta sina klienter och hitta lösningar, annars hade man väl gett upp. Tänker på hur det här mötet blivit om klienten inte haft oss med sig, troligen ännu tokigare. Ett sånt här bemötande förstör ju så mycket.

Hade tänkt börja gymma idag, men det sket sig. Vågar inte innan jag kollat trycket och sånt imorgon. Men det lutar åt att börja träna på Fitness24seven som ligger några hundra meter bort, är billiga, har öppet dygnet runt, har tjejgym så man slipper brölande män i taskiga kläder (fattar inte varför män måste låta så när de lyfter vikter, massa bröl även om det är klena vikter ju), har både pass och gym.

Matte funderar på samma och tanken är väl att den som inte har Widars läggning kan gå och träna. Jag är lite inne på att träna innan jobbet som jag gjorde när jag gick ner i vikt innan jag blev gravid. Powerwalks och gym. Vill inte ha de här extra kilona, vare sig de beror på medicinen eller inte och måste få upp flås och styrka för att orka rida ordentligt. Ni ser, en massa skäl för att röra på sig och ändå ligger jag här i soffan och bloggar....

just do it