mörk känsla, 1500 självmord om året och sexuella trakasserier i skolan

Vissa dagar når aldrig ljuset fram vare sig det regnar som nu eller solen skiner som innan idag. Har jobbat och sedan tagit det lugnt.

Allt är egentligen bra, men mörkret omsluter varenda tanke. Trött, meningslös verklighet med människor som gnäller på det de har, tar för givet något som jag troligen inte kommer att få, åtminstone inte utan dyra, svåra försök.

Idag känns det helt meningslöst att vara. Är för trött förstås. Tittar mig omkring och ser bara misslyckanden och trasiga drömmar och idéer. Folk säger att allt blir bättre bara man är positiv, skärper sig, tar lyckan i egna händer och skapar det liv man vill ha. Men om det inte alltid är liv man vill ha? Så får man förstås inte säga, "ta av dig offerkoftan och var glad för det du har lilla gumman..." är inte en ovanlig kommentar om man skriver/säger så.

Jag blir så trött. Är så genomtrött att det inte ens hjälper att sova. En kemisk obalans säger läkarna och psykologen, ett enda stort livsfel säger jag...suckar och tar min medicin som verkligen inte borde kallas för lyckopiller i dagligt tal, för inte f-n blir jag lycklig av dem....!

Vet ni att 1500 tar livet av sig i Sverige varje år?Fler än vad som dör i trafiken och jävligt långt från den nollvision man pratar om. Fyra människor dagligen ser livet så oerhört plågsamt att de tar sina liv, tappar sina sista hopp och ser ingen annan utväg. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida.

Galet att man inte jobbar mer med det och att psykiatrin i många lägen ska vara så svår att komma intill. Så många gånger jag hjälpt klienter och vänner till psykakuten bara för att uppleva att de blir hemskickade i ett skick som ingen människa ska vara ensam i under de år som jag jobbat. Vi vet ju aldrig vem som kommer att drabbas eller när och ändå är det så här. Att få höra att man ska rycka upp sig och att man kan om man vill är så förbannat kränkande när man har så ont i själen att man får lägga all sin energi på att hålla ihop sig och inte gå i tusen bitar som en kraschad spegel.

Ska ta och sova lite så kanske dagen är lite roligare sedan. Måste bara fixa lite samtal och annat jox först. Hörde nyss på nyheterna att var femte flicka utsatts för sexuella trakasserier i skolan, hur förbannat rubbat är inte det?! Vilken arbetsplats skulle acceptera det? Men våra ungdomar upplever det dagligen och far hur illa som helst. Vad gör de vuxna i skolan????? Hur kan det få fortgå? Är organisationen Friends som gjort en undersökning och fått fram dessa siffror och jag blir bara så mörkrädd! Jag vet att det finns många engagerade människor som jobbar i skolan, inom psykiatrin osv, men så länge folk fortfarande far illa så är det inte tillräckligt, mer måste göras så att världen kan bli lite tryggare. Så att man kan gå till skolan utan att få ont i magen eller tom överväga att avsluta sitt liv pga mobbing och mående.

Minns hur jag gick i skolan och vuxna rastvakter gick förbi medan regelrätt misshandel pågick och de gömde sig bakom kommentarer som att det är låtsasbråk och kärlek börjar alltid med bråk då en kille tryckte upp en mot väggen och slog en i magen ivrigt påhejad av andra. Man lär sig snabbt att inte kunna lita på vuxna som helt dissar en när man försiktigt försökte berätta vad som pågick. Men hur 17 kan det få vara så i våra skolor? Ska man inte vara trygg när man är i skolan som är ens arbetsplats under de nio grundskoleåren som ju är obligatoriska?? Jag blir seriöst förbannad!