Lite mycket just nu

Ja, det är precis så det är. Lite väl mycket nu och det är onekligen så att 2013 kommer läggas till handlingarna som ett jäkla skitår. Är mer än lovligt trött på alla idiotiska nyheter som slår undan benen på en hela tiden. Just nu är det iallafall stabilt med min mor som ligger kvar på Kärnsjukhuset i Skövde.

Hjärnblödningen som var massiv, placerad mitt inne i hjärnan och således obehandlingsbar och icke operationsbar har lämnat henne halvsides förlamad med synbortfall och svårigheter att tala. Men hon lever och så länge hon inte försämras så verkar det som hennes kropp klarar av att ta hand om blödningen och minska svullnaden som pressar hjärnan åt höger.

Men det är fullständigt ohyggligt att se sin mor liten i en sjukhussäng, 55 år gammal och oförmögen att klara sig själv. Människor blir så oerhört små när de är sjuka och ligger i sjukhussängar med diverse apparater och efter diverse dödsfall så tycker jag att det luktar död på sjukhusen. Hon, som vanligtvis är väldigt rörlig och pratar om att hon ska ut och gå med sina stavar kommer kanske aldrig mer klara av att gå.

Rehabiliteringen är lång och ingen kan svara oss på hur återställd hon kommer kunna bli. Nu är hon iallafall uppe med hjälp av rullstol och har blivit frikopplad från alla apparater som övervakat och skött hennes basala behov. Att se henne uppe, prata och försöka äta är både rörande och förbannat tragiskt, från ett ögonblick till ett annat så är hon nu i behov av konstant hjälp, som ett litet barn eller en mycket gammal människa. Men man kan bli mer eller mindre återställd och hon är ju trots allt ung och kom under vård fort!

Blodtrycket är stabiliserat, hennes hjärnblödning beror troligen på hennes blodtryck och när jag berättade det på förra veckans kontroll på blodtrycksmottagningen blev de lite hispiga. Särskilt som trycket låg på 173/145 trots medicinering och vila. Kan säga att de inte är glada på mig utan mumlande hotar mig med inläggning och sprutor som ska tvinga ner trycket om jag inte vilar mig...Ja, jisses, men ja, får också hålla med om att det är lite obehagligt för som läkaren sa så är mammas hjärnblödning 20 år för tidig och det är vad min läkare säger att mitt tryck också är....


Har inga planer på att få en hjärnblödning om 17 år så jag äter mina mediciner, försöker vila och försöker sköta mig. Att ligga inne och få sprutor lockar inte! Men vem sjutton kan vila med en treåring och diverse krav från AF och FK?

Nåja, jag gör vad jag ska och söker jobb som börjar nästa år och ber om att ett av de spännande jobb jag sökt ska bli mitt så jag slipper diverse myndigheter och gå i förvirrande grupper med människor som mår uppåt väggarna och ledare som inte kan hantera sina grupper. Blir lite mörkrädd över att våra skattemedel går till detta, saker som ser toppen ut på pappret, men som döljer en helt annan verklighet.

Apropå sjukdom, tror ni att det räcker med mors hjärnblödning? Nope, ringde min farmor i veckan och fick veta att hon nyss fått besked om bröstcancer. Känns lite twistat, behöva få cancer denna månad när man jobbar mot bröstcancer. Så för hennes del väntar operation och rehabilitering. Hoppas innerligt att det ska gå bra, det får liksom räcka tycker jag. Känns läskigt bara det att hon ska gå igenom en operation, hur mycket klarar gamla människor? Å andra sidan muttrar hon tydligt att ont krut inte förgås så lätt så jag hoppas allt att hon lever vidare.

Men det räcker inte med den oron. Idag ringde ena syrran och sa att min ena bror ligger på sjukhus också och då höll jag på att freaka ur. Han är kvar för observation och diverse tester och vi hoppas innerligt att det bara är ett falskalarm, å andra sidan tror jag inte nån i vår familj söker sjukvård frivilligt eftersom vi verkligen avskyr att vara på sjukhus och det ökar ju oron. Snart har hälften av oss legat på sjukhus de sista två månaderna, lite väl mycket va?! Någon som har nåt emot oss eller? Och så vill mina läkare att jag ska ta det lugnt...jisses.

stormen uteblev, hade gärna
haft lite stormkaos 

Till det kan man lägga att liten är sjuk, syrrans katt dog, jag har fått nej på tre jobb som jag sökt (var inte man, hade ej terapeututbildning samt ett internrekryterat...), jag vann ingen storvinst på trisslotten, världsfreden uteblir och den utlovade stormen drabbade inte götet, ja ni ser, livet jäklas mest med en och likförbenat går man upp varenda morgon eller hur?


Men jag är oerhört trött, så där så att man knappt orkar röra sig och ändå kan jag inte sova för i huvudet snurrar tankar och oro. Men kanske borde leka optimist och vara glad över att ingen av oss är död och hälsan kan bara bli bättre eller hur? Hur optimistisk man kan vara när novembermörkret och dess regn stor för dörren. Jag avskyr verkligen november. November och januari måste vara månader som den lede gett oss för att påminna oss och helvetes mörkret...nope, är inte troende, hur skulle man kunna vara det med all skit i vår värld?

En operation som trots allt gick bra

klockan 07.05 på fastande
mage på väg till
sjukhuset

I går gick Widar igenom sin operation och det gick trots allt. I dag har han ont, får inte äta fast föda och ska ta det lugnt.

På grund av infektionsrisk och blödningsrisk får han inte träffa andra barn och är hemma från dagis. Dagens playdejt är också inställd och även om han nog skulle vilja så skulle han inte orka. Kommer vätska och blod från näsan och öronen och han har en fläskläpp och svullen blå näsa. Lilla liten.

på väg in till operationsavdelningen

Men nu är det gjort och det är nog tur för enligt läkaren hade han så mycket gojs i öronen att det var som klister och han kan inte hört någonting nästan. Skumt, för vi tycker ändå han hör en del, men han använder väldigt mycket tecken och ljud.

Nu är han ljudkänslig vilket märks tex drar han ner ljudet på mobilen vilket han inte brukar. Nu hoppas vi att han slipper infektioner och att talet kommer igång lite mer. Han snackar ju en del, men det är mycket ljud och tecken också.

i väntrummet fanns en fungerande
spis och borrmaskin!

Widar storgillade
borrmaskinen

info till oss

ombytt till sjukhuskläder

en gammeldags leksaks
telefon roade

vem är tjusigast? Matte
eller clownen?

hallå

finaste

Matte goes qrazy with
hospital ants....

bus

Vi läser Totte och väntar på
narkossköterskan

dags för sövning

Medan Widar opererades
gick vi igenom sjukhuskorridorer
så deprimerande

den obligatoriska fikan, som om
det skulle skingra oron...

På salen efter uppvaket

Lilla liten och Matte

Det var oerhört skönt att få ta med liten hem och det tyckte nog Widar med. Han skrek så fort han såg en sjukhusklädd människa så nu är han lika skraj som efter förra operationen. Blir mycket doktorslek framöver. Det hjälpte inte med att de försökte ge honom isglass osv. En del var antagligen att han vaknade för tidigt ur narkosen vilket inte är så bra. De blir så förvirrade av det.

På väg hem med en yr
liten Widar

Annars så gick sövningen lugnare den här gången. Han fick något medel i rumpan och somnade hos oss på sängen efter sju minuter. Visserligen blev han orolig, så där som man blir när man inte riktigt förstår vad som händer men det var mycket lugnare än sist. Nålar osv satte de efter att han somnat.

Men det är läskigt att se hur kroppen slutar lyda och ögonen rullar bakåt så ögonvitan syns, huvudet faller bakåt och ens barn försvinner från en. När sköterskan som hade hand om oss bar honom till operationen hängde han alldeles slapp. Visserligen bra då det betyder att han sjunkit ner i sömnen, men helt vidrigt för en orolig mamma. Även om personalen är lugn och bemöter en bra, så är det absurt jobbigt.

Att sedan gå och fika och försöka prata funkar så där. Man tänker bara på liten. Dessutom mår jag illa av att gå i sjukhuskorridorerna, tänker på R och andra som lämnat, tycker det luktar död och vill bara hem, ta med de mina hem. Det är bra att det finns sjukhus, men jag vill inte behöva vara där och jag avskyr att vänta. Men efter en timme var W på uppvaket och vi fick gå in till lilla liten. Så oerhört små de ser ut i en sjukhussäng med dropp och syrgas, nålar och annat.

Oro inför morgondagen

Oro och rädsla är väl den mest påtagliga känsloblandningen just nu.

bild google

Imorgon halv åtta ska Widar operaras igen, denna gång är det rör i öronen och en del annat. Allt som allt ska det underlätta hans andning, minska snarkningar och bidra till att han hör bättre så att hans tal får fart. Det ska inte vara några komplicerade ingrepp även om sövning alltid innebär en risk. Och det är för hans bästa.

Han kommer antagligen få full hörsel direkt efter att svullnaden lagt sig vilket innebär att han lär vara rätt ordentligt ljudkänslig. Han lär dessutom ha ont osv och ska vara hemma från dagis resten av veckan. Vila och lugn är ordinerat och vi hoppas på att allt går bra, att han inte får infektioner eller andra problem.

Jag vet allt detta och hela helgen har vi gjort busiga Widarsaker eftersom han lär bli fett uttråkad och retlig nästa vecka. Han som varje dag snickrar, det lär inte bli poppis med svullna öron...

Trots allt som är positivt med operationen osv så mår jag fysiskt illa när jag tänker på hur det var sist när han sövdes, hur han grät och sparkade omkring sig då han fick panik av att bli fasthållen och hur hela han blev alldeles slapp i mina armar och försvann i sin blick och hur jag fick lyfta över honom till operationssköterskan. Personalen var jättebra, men jag avskyr hela sövningen, hela de ögonblick som ens barn försvinner ifrån en och man kan ingenting göra. Ändå vill jag vara där för tänk om något går fel och jag inte var där hos honom, jisses det skulle jag inte fixa.

Så jag biter ihop och busar med liten, vi har lekt doktor av och till sedan förra operationen eftersom han inte ens kunde gå till BVC utan att gallskrika när han såg sjukhusklädd personal. Numera är han lugn och håller upp tröjan när de lyssnar på hjärta och lungor, men så fort man ska hålla fast honom för en spruta eller koll i halsen så freakar han ur, lilla liten. Önskar att man kunde förklara att det inte är farligt. Som tur är så kommer både jag och Matte vara med, känns lite lättare när man gör det tillsammans!

finaste busen

Vad som är bra med diverse ingrepp när de är små är att de snabbt läker och börjar leka och de glömmer tack och lov. Sedan tycker jag efter alla besök på barnkliniken, vårdcentralen och BVC och personalen över lag är väldigt goa med barnen och det är skönt! Men nog fan är jag rädd inför morgondagen, tur att det är på morgonen iallafall med tanke på att liten måste fasta innan.

Operationen och varför ska man jämt fika när det sker?

Har fått många frågor sedan Widars operation den 6 juli så här kommer det lite kort. Han har repat sig fint även om jag tycker såret ser otäckt ut. Men det behövde göras då risken var står för tarmbråck, pungbråck, cancer och andra besvär. 

Tydligen väldigt vanligt att pojkar föds med de här svårigheterna, men nu är allt gjort och bättre nu än när han är äldre och förstår att oroa sig. Nu var det bara vi som var oroliga. Alltid otäckt med sövning på så små barn, eller överhuvudtaget. Man vet ju inte om personen kommer att vakna igen.

Jag och Widar utanför drottning Silvias barnsjukhus halv sju på onsdagmorgonen. Dagen började halv sex och han fick varken äta eller dricka på morgonen då han skulle vara fastande inför operationen. Kan berätta att det var en rätt sur morgonbebis som inte ätit sedan nio kvällen innan. Dagen innan hade vi tvättat och descificerat honom upprepade gånger och det var inte heller något han uppskattade. 

När vi kom till operationsavdelningen så var det inte öppet ännu så vi fick vänta i korridoren till kvart i sju. Widar roade sig med att undersöka däcken på vagnen.

På avdelningen fick vi leka lite medan vi väntade på inskrivning, medicin, säng etc. Widar som tidigare varit lugn på sjukhus fick totalbryt då han skulle få smärtstillande och sånt innan informationen. Vi blev inskrivna och fick veta på ett ungefär vad som skulle ske. Widar var barn nummer ett så han fick rätt mycket uppmärksamhet till att börja med. 

Han fick armar och händer smorda med Embla innför att dropp osv skulle sättas. När allt verkat en timme så var det dags att sticka honom för att sätta in droppnål osv. Då utbröt totalt kaos. Widar skrek och slogs för sitt liv. Var rätt jobbigt även om personalen var lugn och jätteduktig. 

Han blev vägd för att de skulle veta hur mycket narkos och medicin han skulle ha. Vi fick vårt rum och en metallsäng. Vi delade rummet med en annan familj som skulle gå igenom samma sorts operation, men lite senare på dagen.  Widar lugnade sig lite, men skrek så fort han såg en sköterska efter att de satt in nålen, eller ja plaströret. Vi fick leka lite till i väntan på narkosläkaren och kirurgen.

Widar hittade ett tåg som han gillade.

En kassaaparat var också kul. Förutom den minsta sjukhusskjorta som gick att hitta fick han på sig fula lårhöga stickade strumpor. Ja, jisses vad han såg ut. Samtidigt så går man nästan sönder av att se honom i sjukhuskläder och lindade händer och armar. 

Vi fick sedan träffa kirurgen som var en lugn herre som sa att detta löser vi lätt och så ritade han på Widar och skämtade om att det var viktigt att man opererade på rätt sida...Jag gillade inte skämtet just då. Sedan kom narkosläkaren som var trevlig och fullständigt förvirrad... 

Efter en stund var allt förberett och vi fick gå över till operationssidan där även uppvaket låg. Bara en av föräldrarna fick följa med in till operationssalen, den andre fick sitta i dörren. Widar skrek och ville inte lämna mig så jag följde med in. Först fick jag dock klä mig i en grön rock och världens fulaste hårhuva. Egentligen borde man fotat det, men vem kan tänka på sånt när ens barn skriker i högan sky. 

Jag fick sätta mig på en stol bredvid operationsbordet och narkosläkaren och sköterskan började ge Widar mer lugnande och sprutan med insomningsmedlet. Han gallskrek så fort de rörde honom, tårarna sprutade medan läkaren sa att nu somnar han snart. Tyckte det tog jättelänge, fast det kan det ju inte ha gjort. Sedan hände det som nästan skrämde mig mest. Från gallskrik tystnade han, ögonen rullade och hela han blev alldeles slapp och stilla i mina armar och narkossköterskan lyfte bort honom från min famn. 

Han var alldeles slapp och de lade hans lilla kropp på det stora operationsbordet och jag höll på att börja störtlipa när en sköterska ledde ut mig från operationssalen och hjälpte mig av med rocken. De var så lugna och snälla och berättade hela tiden vad de gjorde, men jag kunde knappt lyssna. 

Allt jag kände var att han skrek och slogs för sitt liv och sedan blev slapp och tom och såg så ohyggligt liten ut på operationsbordet. Hur de kopplade på slängar och andningsprylar . Matte såg allt och kramade om mig. Allt skulle vara klart en timme senare och vi blev uppmanade att gå och fika i cafeterian, som om det skulle hjälpa...

Vi gick iallafall till cafeterian en stund. Matte fikade och jag tuggade på en torr ostfralla. Kunde inte riktigt äta utan satt mest och väntade. Varför uppmanas man alltid att fika när man väntar? Är som när man är i England och blir upprörd, have a cup of thé darling säger de alltid. Som om det skulle hjälpa? Att känna hur tuggorna växer i munnen? När det nästan gått en timme gick vi upp till avdelningen igen, men då hade de ännu inte hört något utan operationen pågick fortfarande.

  

Vi väntade på rummet och det visade sig att operationen nästan tog dubbelt så lång tid som beräknat. Men till slut så  berättade de att han låg på uppvaket och en av oss fick gå in. Jag satt hos honom först. Han sov djupt med dropp och syrgas och andra slangar samtidigt som sköterksan vakade. Man fick inte fota och bara vara en förälder åt gången så efter en stund bytte jag och Matte. 

Strax därefter vaknade Widar till och en groggy liten bebis ville komma upp till sin mamma och pappa. Sängen kördes in i dagrummet och vi fick pyssla om honom lite. Så otroligt skönt. Läkaren berättade att allt gått bra, men att det varit mer komplicerat än vanligt då nerver och blodkärl satt i vägen och en del anant strulat. Men nu skulle allt vara bra och var sydd innefrån och därefter tejpad.

Widar var vaken en liten stund och grät mest innan han somnade igen. Så liten, men så skönt att slangarna kopplades bort och att värdena såg bra ut. Men för att vi skulle få åka hem krävdes att han var betydligt piggare och att han fått smärtstillande och att vi skulle få en genomgång av sårskötsel och medicinering. 

När Widar vaknade igen började det bli eftermiddag och vi kunde känna igen vår lilla kille. Omtumlad och med mycket smärtstillande i kroppen ville han kolla på allt och krama Ninan. Dock skrek han så fort sköterskorna närmade sig och han försökte slita loss droppnålen från handen. Den fick sitta kvar medan vi var där ifall han skulle må så dåligt att han behövde dropp eller mediciner utöver det han fått.

Widar älskar sina smoothies och vi hade packat med det och när han piggnat till så drack han upp en hel. Han hann knappt andas, så hungrig var han.

Till slut blev vi utskrivna och fick gå till apoteket och införskaffa mediciner och diverse tillbehör. Väl hemma igen var det en omtumlad, groggy och lite fånigt leende bebis som vinglade runt i lägenheten. Men så fort det smärtstillande började klinga av så märktes det och han grät.

Såret svullnade upp något hemskt fram till lördagen då det äntligen vände och började bli bättre och nu snart två veckor senare så ser det rätt normalt ut. Men det är ett läskigt sår även om läkningen går bra. Han har haft badförbud vilket svider då han älskar att bada. Samma gäller att sitta gränsle då det gör ont, men nu börjar det bli ok.

Men hua, han hade det jobbigt ett tag. Ont, svullet, hatade medicineringen och gallskrek, stackars liten. Men nu är det gjort och vi får återbesök i höst. Widar, världens modigaste lilla bebis. Hoppas för allt i världen att han aldrig blir allvarligt sjuk eller råkar ut för något hemskt, då bryter jag ihop.