Widar och min farmor Märta Under en bild från graven, en stunds stillhet |
Efter ett antal timmar så nådde vi Örebro och började med att åka ut till min farmor Märta och hälsade på henne och hennes chihuahuahundar. Nu börjar Widar känna igen sig och även vänja sig vid att vovvarna kan vara högljudda. När han var mindre var han både nyfiken och rädd och efter öronoperationen hade han väldigt svårt för ljudet, men nu gick det bra. Han tycker verkligen att det är roligt med hundar och att få klappa dem är toppen.
Sedan fick han en rolig äggknäckare av Märta som han blev väldigt förtjust i då man knäckte ägg med en hammare. Han var galet glad i den och Märta fick en stor kram och ett tack. Det var skönt att se att hon var kry och på benen trots en jobbig höst. Är tur att hon har sina hundar för de kommer inte låta henne gå och lägga sig och inte kliva upp igen. Efter en stunds fika och prat så åkte vi vidare till graven.
i wish |
Är ofrånkomligt att inte känna ledsamhet över att Ragnar inte är med och ser Widar växa upp, likaså att min farfar Gustav inte heller får vara med oss. Jag hade verkligen velat dela det med dem och sorgen ligger så nära när man är i Örebro och träffar Märta eller sitter en stund vid graven. Ännu ett år har gått, ännu en juldag då Ragnar skulle fyllt år. Istället så tänder jag ljus och tar en stunds stillhet vid graven. Är svårt att tänka att dessa människor ligger i en grav, inbillar mig att de går bredvid oss istället, att de ser oss och finns nära, mer det än att de ligger i jorden. Ber alltid att Ragnar ska gå med och vaka över Widar, det känns liksom bra.
Sedan packade vi in oss och for vidare i den gråa vinterdagen.
Vi lämnade ett grått örebro och for till släktmiddag i Köping |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar