Return mondays and how I snapped twice

...

Vaknade upp i morse till en måndag med ett Göteborg som visade sig från sin värsta sida. Blåst och äckligt dugg och hällregn som bara ville blöta ner en. Matte drog till jobbet och jag och Widar traskade i motvind och hällregn till dagis. Kändes redan då att dagens skulle bli lika tung som den var grå.

Idiotiskt nog hade jag inte tagit på mig regnkläder utan bara vanliga ytterkläder och ett stort paraply. Som om jag inte egentligen vet att paraply är ett seriöst misstag när götet visar sig från sin sämsta vädersida...

Följaktligen så håller paraplyet på att blåsa sönder när jag går från Drottningtorget till psykologen och medan jag svär över paraplyet håller en idiot på att cykla över mig trots att jag är på fotgängarsidan av trottoaren och samtidigt som jag hoppar undan far en fartidiot i en saab förbi mig och skvätter upp en halv regnpöl över mina tights som blir om möjligt ännu blötare än vad regnet redan gjort dem.

Tämligen blött stapplade jag till psykologen i en motvind som gjorde mig helt uppgiven. Avskyr motvind, blir nästan gråtfärdig av det, verkligen avskyr det. Men till slut var jag framme hos psykologen och gick tre trappor upp för en session som kändes helt meningslös. Vissa dagar är psykologsamtalen fullständigt meningslösa och så var det idag. 

Så på ett ännu tristare humör stressade jag iväg till dagens af-aktivitet; syproduktion. Väl där var vi bara två stycken plus handledaren vilket innebar att jag bla slapp tanten som pratar oavbrutet i 3 tim. Var där i ett par timmar och sydde klart mina barnkläder innan jag rushade iväg till dagis för att hämta liten.'

majorna

Vi skulle hem till Dante och Noah i Majorna = andra sidan stan om man ska tro hur lång tid det tar att ta sig dit med spårvagnarna. Liten var inte på något bra humör när jag kom och dessutom hade han vägrat äta lunch så han var väl hungrig. I tron att han skulle bli glad när jag påminde honom om att vi skulle till Dante och Noah så bad jag liten raska sig. 

Big mistake!

För den lilla 3½ åringen freakar ut och blir inte alls glad.Han ylar högt att han vill inte gå till Dante, han vill gå heeeem. Han vill inte klä på sig, han vill äta mellis på dagis aaaaaaaaa....Jag försöker lugna och påminna om hur kul vi kan ha det hos Dante, men att vi behöver raska oss...

Det tog 20 min innan jag fick ut barnet från dagis med overall och allt...Vid det laget var både jag och liten upprörda. Men vi kom iväg ut i regnet bara för att mötas av att spårvagnen var försenad...Whats new liksom....suck

Spårvagnsförseningarna fortsatte och inte blev det bättre av att idiot nr 1, en sur gubbe inte flyttade på sig när jag rullade av sittvagnen med Widar i vid Brunnsparkens hållplats. Slutade med att jag backade in i idioten som bara stod kvar och försökte tränga sig in i spårvagnen. Fräste rätt surt att man kan f-n vänta med att gå på till folk har klivit ur. Jag är ju liksom inte osynlig när jag kliver ur iklädd stor vinterjacka med en stor svart sittvagn och sur 3½ åring! men ändå flyttar inte folk på sig, varför gör de inte det?!

Travar i allafall över Brunnsparken i regn och blåst och lyckas slänga oss ombord på 9ans spårvagn mot Majorna och tror ni inte idiot nr 2 står på barnvagnsplatsen??? På barnvagnsplatsen står två barnvagnar redan och för att vi ska komma ombord måste denna människa flytta på sig och det är en människa som inte har med barnvagnarna att göra. Jag säger ursäkta en gång, två gånger, påtalar att det är en barnvagnsplats och märker dessutom att andra börjar bli otåliga. Spårvagnsföraren ropar dessutom att inga barnvagnar får stå i gången vilket gör allt än jobbigare.

Så till slut fräser jag för andra gången samma dag och nu är jag inte så trevlig utan mer "flytta på dig för 17, det är en barnvagnsplats, sätt dig på ett säte för helvete..." Varpå den här medelåldersmannen stirrar på mig och fräser kärring och flyttar på sig och jag blöt och rätt grinig bara fräser håll käften! Då säger Widar "är du arg mamma? varför då?" och jag bara suckar, ställer vagnen på plats och sjunker ner på ett säte och messar vänninan att vi äntligen är på väg. Snacka om att känna sig kass. Tog en stund att åka spårvagn så jag och Widar kunde prata om dumma människor och att mamma sa dumma ord.

Väl i Majorna gick vi av och möttes av motvinden from hell och Widar kom återigen på att han minsann inte ville till nån kompis utan han började yla att han ville hem. I det skicket stapplade vi in hos min kompis Johanna och hennes familj, boendes på femte våningen. Jag kan inte nog säga hur skönt det var att komma in, mötas av lugn, busglada barn, te, fika, julgran och julpyssel.


Widar har inte träffat Dante och Noah på ett tag så han var lite avvaktande innan han tinade upp och efter att vi alla lekt på golvet tinade han upp lite. Något som har hänt det sista året är att man idag kan hinna med att fika och snacka lite medan ungarna leker, förr var det ju helt omöjligt. Tycker det är häftigt att höra hur barnen med sin fantasi och idéer bygger upp olika lekar och leker på egen hand.  Blev en väldigt skön eftermiddag!

Hemma hos Noah och Dante
Widar var i himmeln när
kanelbullarna kom fram

Hemresan gick också bra så efter en allmänt eländig måndag kom jag och Widar hem till Matte som varit på utvecklingssamtal på förskolan och nu höll på att  laga currykyckling och ris. Däckade i soffan medan Matte nattade liten. Jag peppade mig inför tisdagens intervju, letar ju jobb seriöst! Så trött på AF och trött på bristen av ekonomi.

finaste

Utvecklingssamtalet på förskolan hade gått bra, vi har en busig go kille som börjat smaka på skolmaten efter 1½ år och som har massor av fantasi och lyckas få med sina kompisar på allt möjligt. Allt var bra och det är skönt att höra! Han är ju vår älskade unge och man vill ju att han ska ha det bra på förskolan som han för övrigt kallar sitt jobb...=)