idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.

sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?

måndag och utsättning

Måndag, inte min favoritdag precis. Dessutom helt ur form efter en söndag som var så låg att man knappt orkade med något.

Var trött efter nattjobbet och sedan så ägnade Widar natten åt att vakna stup i kvarten så det var två trötta föräldrar och en halvtrött son på sön. Men vi tog en sväng i Botaniska och sedan röjde jag i sovrummet bland tvätt och tyger med Matte och Widar skruvade och fixade med lite annat.

Var en riktigt vacker söndag i går och med alla höstfärger överallt. Hade kameran med mig när vi gick i Botaniska, men det blev inte många kort då jag missat att ladda batteriet.

I sinnet lyste solen dock med sig frånvaro och det är med den känslan jag vaknat med idag. Sitter på jobbet och gör undan en del jobb, men har inga av mina deltagare här idag, då förkylningar och hosta med feber som accesoar verkar ta över lite varstans. Känner mig inte heller på tipp topp, men undrar om det inte egentligen beror mer på medicinändringarna och mitt egna mående.

Anar att en del av hur kroppen och psyket är just nu är utsättningssymtom, då tanken är att sätta ut delar eller all medicinering för att kunna genomföra andra saker där medicinerna är en belastning. Men det är svårt, så himla svårt och jag känner ju hur kroppen reagerar rent fysiskt och hur det vinglar i psyket och själen. Det liksom darrar till för att plötsligt storma och studsa in i tomhet och mörker för att möta en känslostorm som mynnar ut i ett fysiskt illamående och nattsvarta tankar. Det krävs så mycket kraft för att hålla ihop det och inte bara tappa greppet och försvinna.

Inte blir det bättre av att detta bara är början, äter flera olika mediciner och de flesta är rejält starka eftersom man letat och prövat en del innan man hittade något hyggligt fungerande. En del av mig vill inget hellre än att bli medicinfri, en annan del av mig är seriöst rädd för hur jag ska fungera utan medicinerna. En del av mig har väl insett och accepterat att jag behöver mediciner som en krycka en lång tid, men just nu måste jag klara en rejäl sänkning eller hel utsättning. Ibland vet jag ju liksom inte om det är jag eller medicinerna som är hur jag mår. Låter flummigt, men så är det.

Jag gör det i samråd med en specialist som jag efter mycket krångel äntligen fått tid hos, läkare är inte det lättaste att få tag i och få tid hos i dagens läge. Har sagt det förr och säger det igen, kan lätt pröjsa mer skatt om det innebär en mer fungerande vård! Iallafall så jobbar vi med sänkning och utsättning av ett preparat i taget och denna veckan är jag på min andra sänkning av preparat ett så det tar lite tid. Trodde inte jag skulle märka av utsättningssymtom redan, men jag är som ett asplöv i själen. Är väl mest rädd för alltför svarta tankar, ångestpåslag och att jag inte ska kunna sova alls. Får jag inte sova några dygn så tiltar ju hjärnan ihop och meningslöshetens totala mörker och ångest försöker kväva en och i sådana stunder så kan man onekligen känna att man belastar allt och alla och att det vet ju alla hur sånt kan sluta.

Men nu kör vi, sakta, men säkert på med människor omkring mig som förhoppningsvis vet hur man gör det här på bästa sätt. Men det gör ju inte att jag upplever måndagen idag som särskilt härlig eller lustfylld....avskyr måndagar i största allmänhet och med huvudvärk och kvällens föräldramöte på förskolan så är jag ju måttligt road.

Jag är inte mycket för att sitta och vara social med andra föräldrar på föräldramöten där det alltid är någon som ska gnälla, någon som ska ha ens medhåll och en massa tjafs om hälsorutiner och hurvida man kan skicka barnet till förskolan med feber eller inte....Jag lovar att det kommer komma upp ikväll igen. Bara det att man behöver säga till föräldrar att tänka på handhygien...Men en bra sak är att jag antagligen kommer få träffa någon av Widars nya bästis föräldrar och verkar de ok så kanske grabbarna kan ha en playdejt snart. Widar är iallafall helförtjust i en av killarna som börjat efter sommarlovet och det är verkligen kul för de gör allt möjligt tillsammans! Gäller att hitta saker att fokusera på, eller som min läkare sa och som lite lätt fick mig att tappa förtroendet för vederbörande, lite fysisk motion och träning hjälper alltid när man mår dåligt...apropå att fokusera på något annat.

Nu är rasten slut så nu blir det lite seriöst jobb. En timme i taget, en dag i taget och till slut en vecka i taget =)

om fysiska sjukdomar behandlades som psykiska....

ligger en del i det

mörk känsla, 1500 självmord om året och sexuella trakasserier i skolan

Vissa dagar når aldrig ljuset fram vare sig det regnar som nu eller solen skiner som innan idag. Har jobbat och sedan tagit det lugnt.

Allt är egentligen bra, men mörkret omsluter varenda tanke. Trött, meningslös verklighet med människor som gnäller på det de har, tar för givet något som jag troligen inte kommer att få, åtminstone inte utan dyra, svåra försök.

Idag känns det helt meningslöst att vara. Är för trött förstås. Tittar mig omkring och ser bara misslyckanden och trasiga drömmar och idéer. Folk säger att allt blir bättre bara man är positiv, skärper sig, tar lyckan i egna händer och skapar det liv man vill ha. Men om det inte alltid är liv man vill ha? Så får man förstås inte säga, "ta av dig offerkoftan och var glad för det du har lilla gumman..." är inte en ovanlig kommentar om man skriver/säger så.

Jag blir så trött. Är så genomtrött att det inte ens hjälper att sova. En kemisk obalans säger läkarna och psykologen, ett enda stort livsfel säger jag...suckar och tar min medicin som verkligen inte borde kallas för lyckopiller i dagligt tal, för inte f-n blir jag lycklig av dem....!

Vet ni att 1500 tar livet av sig i Sverige varje år?Fler än vad som dör i trafiken och jävligt långt från den nollvision man pratar om. Fyra människor dagligen ser livet så oerhört plågsamt att de tar sina liv, tappar sina sista hopp och ser ingen annan utväg. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida.

Galet att man inte jobbar mer med det och att psykiatrin i många lägen ska vara så svår att komma intill. Så många gånger jag hjälpt klienter och vänner till psykakuten bara för att uppleva att de blir hemskickade i ett skick som ingen människa ska vara ensam i under de år som jag jobbat. Vi vet ju aldrig vem som kommer att drabbas eller när och ändå är det så här. Att få höra att man ska rycka upp sig och att man kan om man vill är så förbannat kränkande när man har så ont i själen att man får lägga all sin energi på att hålla ihop sig och inte gå i tusen bitar som en kraschad spegel.

Ska ta och sova lite så kanske dagen är lite roligare sedan. Måste bara fixa lite samtal och annat jox först. Hörde nyss på nyheterna att var femte flicka utsatts för sexuella trakasserier i skolan, hur förbannat rubbat är inte det?! Vilken arbetsplats skulle acceptera det? Men våra ungdomar upplever det dagligen och far hur illa som helst. Vad gör de vuxna i skolan????? Hur kan det få fortgå? Är organisationen Friends som gjort en undersökning och fått fram dessa siffror och jag blir bara så mörkrädd! Jag vet att det finns många engagerade människor som jobbar i skolan, inom psykiatrin osv, men så länge folk fortfarande far illa så är det inte tillräckligt, mer måste göras så att världen kan bli lite tryggare. Så att man kan gå till skolan utan att få ont i magen eller tom överväga att avsluta sitt liv pga mobbing och mående.

Minns hur jag gick i skolan och vuxna rastvakter gick förbi medan regelrätt misshandel pågick och de gömde sig bakom kommentarer som att det är låtsasbråk och kärlek börjar alltid med bråk då en kille tryckte upp en mot väggen och slog en i magen ivrigt påhejad av andra. Man lär sig snabbt att inte kunna lita på vuxna som helt dissar en när man försiktigt försökte berätta vad som pågick. Men hur 17 kan det få vara så i våra skolor? Ska man inte vara trygg när man är i skolan som är ens arbetsplats under de nio grundskoleåren som ju är obligatoriska?? Jag blir seriöst förbannad!

Om fysiska sjukdomar behandlades som psykisk ohälsa

Har ni tänkt på det? Om man skulle behandla ett benbrott eller influensa som man i många lägen
behandlar psykisk ohälsa? Psykisk ohälsa försvinner liksom inte bara för att folk ger välmenande råd...
Ibland har jag bara velat skrika åt folk som ger diverse välmenande råd att de fattar ju ingenting,
 jag kan liksom inte bara get over it! Det är inte fejk, det är inombords smärta så intensiv
att man tappar andan och orienteringen om allt och sig själv. 

Stormbyar ute och ingen drar i nödbromsen i natt

Blåser så det skallrar i fönstren nu. Skulle ju komma in regn, hård vind och sån skit. Kommer bli asjobbigt att gå ut i det vädret imorgon bitti. Widar och jag kommer slappa på förmiddagen, ha lite kompishäng och avlastning och på eftermiddagen blir det Spira. Hoppas bara ångesten och den pissdåliga känslan ger sig. Ska nog försöka sova lite.


Går inte så bra i natt. Klockan är halv två snart och inget funkar. Hatar när det är så här. Kryper och pyr i hela mig.

Alltså, seriöst undrar jag vad 17 som slår slint i kroppen när det känns så här? Vem 17 är det som får för sig att jäklas?

 Jag menar, sitter det 100 rubbade nervceller i hjärnan som har så trist att de måste studsa runt och skicka ut tokiga signaler så systemet havererar och ingen drar i nödbromsen????? Vore det inte lugnare och goare om alla gick och lade sig en stund?!