Måndag, inte min favoritdag precis. Dessutom helt ur form efter en söndag som var så låg att man knappt orkade med något. Var trött efter nattjobbet och sedan så ägnade Widar natten åt att vakna stup i kvarten så det var två trötta föräldrar och en halvtrött son på sön. Men vi tog en sväng i Botaniska och sedan röjde jag i sovrummet bland tvätt och tyger med Matte och Widar skruvade och fixade med lite annat.
Var en riktigt vacker söndag i går och med alla höstfärger överallt. Hade kameran med mig när vi gick i Botaniska, men det blev inte många kort då jag missat att ladda batteriet.
I sinnet lyste solen dock med sig frånvaro och det är med den känslan jag vaknat med idag. Sitter på jobbet och gör undan en del jobb, men har inga av mina deltagare här idag, då förkylningar och hosta med feber som accesoar verkar ta över lite varstans. Känner mig inte heller på tipp topp, men undrar om det inte egentligen beror mer på medicinändringarna och mitt egna mående.
Anar att en del av hur kroppen och psyket är just nu är utsättningssymtom, då tanken är att sätta ut delar eller all medicinering för att kunna genomföra andra saker där medicinerna är en belastning. Men det är svårt, så himla svårt och jag känner ju hur kroppen reagerar rent fysiskt och hur det vinglar i psyket och själen. Det liksom darrar till för att plötsligt storma och studsa in i tomhet och mörker för att möta en känslostorm som mynnar ut i ett fysiskt illamående och nattsvarta tankar. Det krävs så mycket kraft för att hålla ihop det och inte bara tappa greppet och försvinna.
Inte blir det bättre av att detta bara är början, äter flera olika mediciner och de flesta är rejält starka eftersom man letat och prövat en del innan man hittade något hyggligt fungerande. En del av mig vill inget hellre än att bli medicinfri, en annan del av mig är seriöst rädd för hur jag ska fungera utan medicinerna. En del av mig har väl insett och accepterat att jag behöver mediciner som en krycka en lång tid, men just nu måste jag klara en rejäl sänkning eller hel utsättning. Ibland vet jag ju liksom inte om det är jag eller medicinerna som är hur jag mår. Låter flummigt, men så är det.
Jag gör det i samråd med en specialist som jag efter mycket krångel äntligen fått tid hos, läkare är inte det lättaste att få tag i och få tid hos i dagens läge. Har sagt det förr och säger det igen, kan lätt pröjsa mer skatt om det innebär en mer fungerande vård! Iallafall så jobbar vi med sänkning och utsättning av ett preparat i taget och denna veckan är jag på min andra sänkning av preparat ett så det tar lite tid. Trodde inte jag skulle märka av utsättningssymtom redan, men jag är som ett asplöv i själen. Är väl mest rädd för alltför svarta tankar, ångestpåslag och att jag inte ska kunna sova alls. Får jag inte sova några dygn så tiltar ju hjärnan ihop och meningslöshetens totala mörker och ångest försöker kväva en och i sådana stunder så kan man onekligen känna att man belastar allt och alla och att det vet ju alla hur sånt kan sluta.
Men nu kör vi, sakta, men säkert på med människor omkring mig som förhoppningsvis vet hur man gör det här på bästa sätt. Men det gör ju inte att jag upplever måndagen idag som särskilt härlig eller lustfylld....avskyr måndagar i största allmänhet och med huvudvärk och kvällens föräldramöte på förskolan så är jag ju måttligt road.
Jag är inte mycket för att sitta och vara social med andra föräldrar på föräldramöten där det alltid är någon som ska gnälla, någon som ska ha ens medhåll och en massa tjafs om hälsorutiner och hurvida man kan skicka barnet till förskolan med feber eller inte....Jag lovar att det kommer komma upp ikväll igen. Bara det att man behöver säga till föräldrar att tänka på handhygien...Men en bra sak är att jag antagligen kommer få träffa någon av Widars nya bästis föräldrar och verkar de ok så kanske grabbarna kan ha en playdejt snart. Widar är iallafall helförtjust i en av killarna som börjat efter sommarlovet och det är verkligen kul för de gör allt möjligt tillsammans! Gäller att hitta saker att fokusera på, eller som min läkare sa och som lite lätt fick mig att tappa förtroendet för vederbörande, lite fysisk motion och träning hjälper alltid när man mår dåligt...apropå att fokusera på något annat.
Nu är rasten slut så nu blir det lite seriöst jobb. En timme i taget, en dag i taget och till slut en vecka i taget =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar