tungt

Oerhört tung dag idag.  Kunde inte sova i natt, en massa mardrömmar och uppvaknanden. Klev upp i morse, senare än jag tänkt då jag försökt sova vilket inte funkade trots att jag tog en tablett att sova på. De är dessutom skitkass för jag sover ju ändå inte och är bara seg och tung på morgonen. Tar dem bara när jag tänker att nu måste jag försöka sova lite, åtminstone ett par timmar, men det är svårt.

När jag gick upp hade jag dessutom en seriös huvudvärk. Gick till jobbet och tänkte att om huvudvärken inte ger sig så kan man ju gå hem tidigare, men med en kollega ledig och en sjuk så funkade det inte att dra hem utan det var bara att jobba. Gillar ju deltagarna, att hålla i återfallsprevention mm, men idag med huvudvärk och yrsel så var det svårt att funka. Dessutom är jag seriöst svajig inombords och i huvudet, antar att det är den nya medicinen som jäklas med mig. Måste verkligen fokusera på vad jag sysslar med och på att hålla i hop mig och funka för jag funkar inte riktigt.

Ja, jag har varit med om värre, men idag är det tungt och meningslöst att överhuvudtaget behöva existera. Hade tänkt att skriva en massa i slutet av dagen, men det gick bara inte idag utan gick hem, hämtade Widar och försökte få huvudvärken och släppa. Det gick sådär även om Widar försökte bota den med en huvudvärk och ett glas vatten, gullungen min. Som tur var behövde inte Matte jobba borta utan kom hem ikväll och kunde ta Widar medan jag försökte få huvudvärken att ge sig. Men den ger sig inte kan jag säga och allt känns bara oerhört meningslöst överhuvudtaget ikväll.

Allt skulle ju varit i ett annat läge nu om saker gått som de skulle och det finns en tröstlöshet i det, gör fysiskt ont att tänka på. Sedan känns det så klart att jag måste leta jobb igen, att ridningen i helgen är terminens sista och att det sedan är flera veckors uppehåll och att allt bara känns så oerhört meningslöst. Gör ont att behöva vakna och vara människa och det är ju galet när man ju egentligen har allt man har och behöver. Men mörkret gör sig oerhört påminnt och det är inte lätt att handskas med och jag vet inte hur mycket jag orkar handskas med det heller... Ibland vill jag verkligen inget annat än att ge upp, jag är så oerhört trött.

less

Vissa dagar är inte så bra, varken i livet eller i någonting. I dag är ingen bra dag alls. Ingen bra dag på jobbet, ingen bra dag i måendet, ingen bra dag när jag tänker på vad vi gör just nu och hur det kan gå. Funderar hela tiden och ältar och det är klart att det inte kommer något gott ut av det. Men det går inte att hejda och måendet bara sjunker till det slår i botten och jag inte orkar med det. Vill bara lägga mig och inte gå upp mer och ändå fortsätter jag, men för varje dag så vinglar man närmre kanten. Är så oerhört trött.

Inte blir man mindre trött av diverse processer som pågår runt omkring en där folk hela tiden har åsikter och försöker dra in en i det som försigår. Att i nuläget dessutom vara utsatt på alla mediciner gör inte livet lättare. Det gör det verkligen inte. Att endast få använda alvedon och lergigan löser inte ett jota, varken mående, huvudvärk, sömnsvårigheter eller allergier. Det är förvisso självvalt att ta de här stegen för ett visst mål, men det gör det inte enkelt, inte det minsta. Jag har inga marginaler alls, en del av den gamla och förvisso rätt omfattande medicineringen gav ändå en gnutta andning och marginal, nu är den helt borta. Så trött och less.

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

onsdag

regn

Onsdag kväll och götet är genomdränkt i regn som pågått sedan i natt. Känns som om nu kommer man leva med det i ett halvår. Regn, mörker och blåst. Jag borde verkligen emigrera, det är inte ett vettigt människoliv att tvingas leva i detta sex månader om året. Ändå är man kvar år efter år och lika gnällig i slutet av varje höst, hur smart är det?

Trodde jag skulle få sovmorgon i morse eftersom jag skulle på konferens på förmiddagen, men det satte vår söta son p för. Han väckte mig tio i fem och ville att vi skulle gå upp och kolla på Barnkanalen och äta frukost. jag bara råvägrade att gå upp och upplyste honom om att det var mitt i natten.

Mötesplats IFOs program och
goa vänner och fd kollegor

Det resulterade i att han kröp ner under täcket hos mig och ungefär en gång i kvarten undrade han om det var morgon snart till jag vid sex gick upp...Matte lyckades sova förbi detta på något märkligt sätt. Var bara att gå upp och börja dagen. Blev ändå en lugn morgon och jag kom iväg ut till spårvagnen bara för att upptäcka i ösregnet att mitt spårvagnskort låg i träningsväskan på jobbet...Bara att betala och tur var väl det eftersom det steg på kontrollanter.

Väl på hotellet vid Drottningtorget där konferensen skulle hållas så träffade jag gamla kollegor, vänner och lyssnade på både bra och mindre bra föreläsningar. Vissa saker gjorde verkligen intryck och vissa saker och framställningar hade man minst sagt kunnat önska sig lite mer av. Men hur som är IFO-dagen som hålls varje år intressant och det är ett bra forum där man kan få lite koll på vad som händer i stan och olika goda exempel på hur man kan arbeta i det sociala arbetet.

Kunde trist nog inte stanna hela dagen då jag skulle på extra handledning tillsammans med arbetsgruppen utifrån den rätt märkliga situation som uppstod för ett tag sedan. Kände mig inte helt ok inför det och mycket riktigt så blev det en mindre trevlig eftermiddag. Finns inte mycket mer man kan skriva öppet om det, mer än att det inte var särskilt roligt, även om jag som ny inte har mycket med det att göra.

Var rätt upprörd när jag kom in till psykologen som jag hade tid hos innan jag kunde åka hem till Matte och Widar. Jobbjoxet satt kvar och jag är rätt skakig nu under utsättningen av medicinerna och hade dessutom en massa råångest som bara växt i takt med utsättningen av medicinerna. Fick ett bra samtal och var lite mer balanserad, men vansinnigt trött när jag klev ut. Hon är onekligen väldigt duktigt och i perioder så kan jag se hur hon fungerar som en livlina vilket kom upp i dag.

Väl hemma var jag bara alldeles slut och det var resten av familjen också. Widar somnade efter klockan åtta och Matte somnade i soffan vid nio så honom fick jag skicka i säng.

Jag är också trött, men huvudet och kroppen är hur rastlös och orolig som helst så det blir väl som vanligt inte mycket nattsömn. Dessutom verkar våra grannar ha vårt tak (deras golv) som studsmatta ikväll, det är milt sagt ett jäkla hoppande och bankande i golvet...

måndag och utsättning

Måndag, inte min favoritdag precis. Dessutom helt ur form efter en söndag som var så låg att man knappt orkade med något.

Var trött efter nattjobbet och sedan så ägnade Widar natten åt att vakna stup i kvarten så det var två trötta föräldrar och en halvtrött son på sön. Men vi tog en sväng i Botaniska och sedan röjde jag i sovrummet bland tvätt och tyger med Matte och Widar skruvade och fixade med lite annat.

Var en riktigt vacker söndag i går och med alla höstfärger överallt. Hade kameran med mig när vi gick i Botaniska, men det blev inte många kort då jag missat att ladda batteriet.

I sinnet lyste solen dock med sig frånvaro och det är med den känslan jag vaknat med idag. Sitter på jobbet och gör undan en del jobb, men har inga av mina deltagare här idag, då förkylningar och hosta med feber som accesoar verkar ta över lite varstans. Känner mig inte heller på tipp topp, men undrar om det inte egentligen beror mer på medicinändringarna och mitt egna mående.

Anar att en del av hur kroppen och psyket är just nu är utsättningssymtom, då tanken är att sätta ut delar eller all medicinering för att kunna genomföra andra saker där medicinerna är en belastning. Men det är svårt, så himla svårt och jag känner ju hur kroppen reagerar rent fysiskt och hur det vinglar i psyket och själen. Det liksom darrar till för att plötsligt storma och studsa in i tomhet och mörker för att möta en känslostorm som mynnar ut i ett fysiskt illamående och nattsvarta tankar. Det krävs så mycket kraft för att hålla ihop det och inte bara tappa greppet och försvinna.

Inte blir det bättre av att detta bara är början, äter flera olika mediciner och de flesta är rejält starka eftersom man letat och prövat en del innan man hittade något hyggligt fungerande. En del av mig vill inget hellre än att bli medicinfri, en annan del av mig är seriöst rädd för hur jag ska fungera utan medicinerna. En del av mig har väl insett och accepterat att jag behöver mediciner som en krycka en lång tid, men just nu måste jag klara en rejäl sänkning eller hel utsättning. Ibland vet jag ju liksom inte om det är jag eller medicinerna som är hur jag mår. Låter flummigt, men så är det.

Jag gör det i samråd med en specialist som jag efter mycket krångel äntligen fått tid hos, läkare är inte det lättaste att få tag i och få tid hos i dagens läge. Har sagt det förr och säger det igen, kan lätt pröjsa mer skatt om det innebär en mer fungerande vård! Iallafall så jobbar vi med sänkning och utsättning av ett preparat i taget och denna veckan är jag på min andra sänkning av preparat ett så det tar lite tid. Trodde inte jag skulle märka av utsättningssymtom redan, men jag är som ett asplöv i själen. Är väl mest rädd för alltför svarta tankar, ångestpåslag och att jag inte ska kunna sova alls. Får jag inte sova några dygn så tiltar ju hjärnan ihop och meningslöshetens totala mörker och ångest försöker kväva en och i sådana stunder så kan man onekligen känna att man belastar allt och alla och att det vet ju alla hur sånt kan sluta.

Men nu kör vi, sakta, men säkert på med människor omkring mig som förhoppningsvis vet hur man gör det här på bästa sätt. Men det gör ju inte att jag upplever måndagen idag som särskilt härlig eller lustfylld....avskyr måndagar i största allmänhet och med huvudvärk och kvällens föräldramöte på förskolan så är jag ju måttligt road.

Jag är inte mycket för att sitta och vara social med andra föräldrar på föräldramöten där det alltid är någon som ska gnälla, någon som ska ha ens medhåll och en massa tjafs om hälsorutiner och hurvida man kan skicka barnet till förskolan med feber eller inte....Jag lovar att det kommer komma upp ikväll igen. Bara det att man behöver säga till föräldrar att tänka på handhygien...Men en bra sak är att jag antagligen kommer få träffa någon av Widars nya bästis föräldrar och verkar de ok så kanske grabbarna kan ha en playdejt snart. Widar är iallafall helförtjust i en av killarna som börjat efter sommarlovet och det är verkligen kul för de gör allt möjligt tillsammans! Gäller att hitta saker att fokusera på, eller som min läkare sa och som lite lätt fick mig att tappa förtroendet för vederbörande, lite fysisk motion och träning hjälper alltid när man mår dåligt...apropå att fokusera på något annat.

Nu är rasten slut så nu blir det lite seriöst jobb. En timme i taget, en dag i taget och till slut en vecka i taget =)