tungt

Tänker ibland på vad man släpper ut på bloggen, vad som finns där och hur mycket av allt det mörka inte släpps till allmän läsning. Det finns så oerhört mycket svårt och jobbigt som stannar inom mig, som man inte kan sätta ord på för orden blir banala, tomma, inte tillräckliga eller så skulle de rätta orden vara för starka för vem som helst att ta del av. Vissa saker är så smärtsamma att jag inte ens kan säga dem högt för mig själv eller i rummet hos psykologen. Vissa saker får mig att må fysiskt illa för att det gör så ont att jag inte kan vara kvar i det. Andra saker skulle antagligen skrämma människor i min närhet och det vill jag inte. Vissa saker kan man inte ens skriva ner för det är för smärtsamt att se dem i ord.

Men allt det lever runt i huvudet och inom mig och får så klart effekt på hur jag mår och hur jag orkar med vardagen. Att jag dessutom står utan mediciner i och med att vi försökt bli gravida genom att återföra embryon från den IVF-behandling som gav oss Widar gör det än svårare. Anledningen till att jag satt ut alla mediciner som jag egentligen behöver för att orka med allt är ju att vi under våren försökt få barn igen. Försök som gått åt skogen och som gör det oerhört svårt att orka hålla ihop allt.

Kämpar dagligen med att få ihop dagen och inte gå ner mig i depressionen igen och det är vansinnigt mycket tyngre utan mediciner. Mediciner som jag måste avstå från om vi ska göra något mer försök innan tiden för embryona löper ut. Det är kostsamt, både i känslor och pengar och varken min kropp eller mitt psyke går särskilt väl ihop med hormoner och misslyckanden.

Håller mig uppe med hjälp av Matte och Widar, ridningen och vardag som tex att sköta jobbet istället för att ligga hemma och drunkna i allt. Psykologsamtalen hjälper i bland och är meningslösa ibland. Smärtan i själen som jag går runt med går inte bort och ibland vill den inget annat än att radera ut allt. Det är inte lätt och utan de som jag har att hålla mig i hade jag drunknat helt. Bilden nedan ger en liten fingervisning om hur det känns, inte lätt att få styrsel och mår bra då...Jag kan inte ens med ord beskriv hur stort ångestpåslagen är vissa stunder, hur jag inte kan andas för varje andetag gör ont och bristen på livslust kan överskugga allt.

känslan