Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert.
Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.
Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor.
Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar