vår och beslut

Det är vår ute! Sol, värme och en natur som vaknar! Ska bara få ljuset att värme själen. Har efter en massa ältande fattat vissa beslut och det är skitjobbigt, men troligen bra. Är skraj att det ska skita sig, innan allt är spikat vet man liksom aldrig. Nu ska det genomföras och det första påbörjas imorgon. Inte så enkelt. Sen e jag skitskraj inför helgens bohuscup....

fredagstankar efter jobb

Fredag blev det till slut. Har haft minimalt med sömn så jag var måttligt pigg på förmiddagens samverkansdag. Fyra olika enheter samlade för att komma på samverkansvägar och rutiner och fick inse att nu har jag nog jobbat ett antal år inom socialtjänstens olika delar eftersom mycket, eller ja det mesta var sånt jag hört ett antal gånger innan. Blir förbannad på att vi inte bara kan se till att få till samverkan samt anpassa våra verksamheter till klienterna istället för att försöka sparka in dem i de verksamheter som vi har och sedan undrar vi varför det inte funkar för klient X för 17:de gången?!

Våra system är så tröga för viljan, ambitionen och mycket av kunskapen finns ju hos oss som jobbar och likförbannat så funkar det inte. Har en viss förståelse för äldre kollegor som tappar lusten liksom. Men vem vet, kanske lossnar det? Fick iallafall ryktesvägen nys om att det diskuteras ACT team för de centrala stadsdelarna i stan och det vore ju guld om det kom igång, särskilt som mitt nuvarande vik löper ut i sommar. Vik:ar ju för en föräldraledig kollega som kommer tillbaka i sommar så jag har börjat lägga ut krokar hos gamla arbetsgivare och ska väl kolla efter nytt jobb. Helst på behandlingssidan eller i uppsökande form med fokus på missbruk/samsjuklighet! Vet ni något kan ni alltid tipsa!

Hann få ihop en del jobb på eftermiddagen och drog sedan hem till mina fina killar som låg och slappade i soffan när jag kom hem. Blev en lugn kväll med en del beslut fattade. Vi får se vad det blir av allt. Finns en hel del oro och rädsla i besluten, men det är väl en del av livet. Vissa beslut måste tas, man måste välja och så får man leva med konsekvenserna. Är så trött att det är svårt att se ljuset, men det kan nog komma gott ur det och går det åt skogen så finns det backup. Mer än så kan man inte göra.

Längtar väldigt mycket till stallet, särskilt som jag såg att några av stallkompisarna varit på fredagslektionen! Tar den bara då och då, blir lite dyrt annars, men vad det drar i en, skulle rida och träna varenda dag om jag hade cash nog. Men imorgon är det hoppträning och det ska bli så kul! Vet att Carine kommer vara på oss som 17 eftersom det bara är en månad kvar till Bohuscupen drar igång! Älskar att svänga in på stallbacken, gå in i stallet, hälsa på folk och hästar, fixa i ordning Lyrik, ömsom svära ömsom klia honom och sen ge järnet under träningen. Mår så bra av det! Borde fått det på recept istället för mediciner i mängder! I stallet finner jag en stunds paus från allt dåligt mående, för det mesta iallafall!

Förutom det så har vi planerat lite för mysfirande av Mattes 40-årsdag, vi håller ju på att bli seriöst gamla i år, helt galet! Är dock väldigt nöjd att jag vet vad han ska få i present, brukar vara assvårt och med tanke på att han fick biljetter till U2 och Metallica i julklapp så är ju konsertkortet utspelat. Vet inte hur jag tänkte där, men det blev ju uppskattat och innebär att vi har två härliga konsertupplevelser tillsammans i år! Tror dessutom att han kommer gilla min överraskning och han har inte en chans att lista ut den!

ett av besluten

Ett av besluten jag våndats i är fattat. I går meddelade jag mina arbetskamrater att jag tackat ja till ett jobb som behandlare i en av öppenvårdsenheterna i stan. Det är inte en fast tjänst tyvärr, men det är ett vik på ett år och inom behandlingssfären vilket jag länge velat jobba inom.


Även om det känns svårt att lämna det jobb jag har nu eftersom jag faktiskt trivs bra där, så känns det här beslutet rätt i magen. Nu hoppas jag bara att jag ska trivas med jobbet och kollegorna. Jag är kvar på mitt vik som jag har i nuläget till sista augusti och ska ha lite sommarledigt så det är egentligen inte jättemycket jobbtid kvar. Hoppas verkligen att jag inte ska ångra mig nu!

Det är märkligt vad mycket mer attraktiv man blir när man redan har ett jobb, detta är inte det enda erbjudandet som dykt upp efter att jag börjat jobba. Innan jag hade jobb så kom jag ju knappt på intervju liksom...

feber, velanden, beslut och ett visst hat

Medan febern rasar och rösten havererar så velar jag fram och tillbaka över diverse beslut som tex jobbet och annat som är viktigt eller definitivt. Vissa beslut är ju definitiva på ett sätt som vardagsbesluten sällan är. I de flesta fall kan man ju välja och ångra sig och välja om, men för vissa finns ingen andra chans i livet. Det gör det hela så mycket svårare.

När det gäller jobbet så tror jag att en del av mig väldigt gärna vill ta chansen att testa, även om jag trivs bra där jag är. Skulle dock vara riktigt surt om jag inte skulle trivas i det nya jobbet, med tanke på att jag trivs så gott med folket och upplägget där jag är idag. Men jag har ju hela tiden sagt att jag vill jobba med behandling, har medvetet inte sökt vanliga socialsekreterarjobb då jag jobbat med det under flera år. Sedan är det lite trist att det bara är ett vik, men man vet ju aldrig vart det leder...

Dessutom skulle man kunna jobba extra inom någon av de organisationer som jobbar med hemlöshet så man fortfarande kan ha lite av det kvar. Är lite förvånad över att jag verkligen gillar fält och uppföljarbiten i mitt nuvarande jobb. Samtidigt så ska jag ju försöka lyssna på vad jag helst av allt vill, som om jag skulle veta det....Ett av mina problem enligt psykologen, du måste lyssna på vad du vill Bea, istället för att bara göra det som förväntas....hm jo, jag vet, men det är f-n inte så enkelt. Helst skulle jag klona mig och ha båda jobben...

Ringer runt och hör mig för om arbetsplatsen och vad man kan be om i lön. Verkar som om arbetsgruppen har gott rykte om sig och inte någon större personalomsättning och det är ju ett gott tecken. Sedan samlar jag mod och ringer viktiga instanser och blir så bra bemött att jag nästan börjar lipa i telefon. Fånigt, men vissa saker är oerhört känsliga och så är det väl egentligen med allt som är seriöst viktigt för en. Att då få ett gott och hoppfullt bemötande lättar oerhört. Särskilt som det stakar ut en riktning framöver.

Förutom allt sånt fick jag ett ryck och ringde och kollade upp fotoutbildningen som jag vill gå. Fick prata med den kursansvarige som sa att kursen troligen kommer börja i höst på kvällstid om de får tillräckligt många anmälda. Det är en fotogrundutbildning som är förberedande inför högskolestudier eller yrkesförberedande för de som vill starta eget. Så nu håller jag tummarna, kommer anmäla mig på torsdag när kurserna inför hösten släpps! Har ju en dröm att kunna ha en fotoverksamhet bredvid ett vanligt arbete samt kunna sy och göra en del smycken. Men allt det ligger på lång sikt.

Likaså fick jag häcken ur och mejlade min handledare om min kommande uppsats så trots febertjafset eller kanske pga feberyran så har jag vågat göra en hel del viktiga saker idag. Nu ligger jag däremot utslagen av febern och hoppas att vila och Alvedon ska få mig fit nog att hämta liten snart. Tror dock att psykologen skulle vara nöjd med att jag gör saker som är viktiga för mig och dessutom vågar dra upp framtidsplaner medan det fladdrar lite i magen!

Men nu, total vila och varmt citronvatten! och ett seriöst hat mot hantverkarna som byter panel på huset och som driver mig till vansinnets gräns med sitt bankande och sågande...utanför vårt fönster....Jag vet att de bara gör sitt jobb, men det krävs seriös impulskontroll för att inte slita upp ett fönster och skrika sluuuuta med en avgrundsröst så de trillar ner och inte hamrar mer...men annars är allt lugnt och bra...typ

funderar på båda

vånda

Önskar att allt bara vore vanligt och enkelt. Att definitiva beslut inte behövde fattas. Att kroppen bara gjorde vad den borde och att psyket bara funkade. Att allt inte varit så svårt de sista åren. Att hoppet funnits som en självklarhet eller att man iallafall haft illusionen om att allt kommer ordna sig. Men livets prövningar kom emellan, allt är inte så lätt som man skulle önska. Vissa saker kan man inte lösa, vissa saker kommer aldrig gå att lösa och vissa val måste man leva med hur svåra de än är. Men vad har egentligen varit enkelt när jag tittar tillbaks tillsammans med psykologen? Frågan är bara om man kommer ångra sina val....jag vet inte, vet inte särskilt mycket om någonting.

att fatta beslut

Fick ett rek häromdagen, kunde inte alls begripa varför jag fick ett rekommenderat brev från västra Götalands regionen, Sahlgrenska. Hämtade ut det igår när jag var på väg till jobbet och tänkte att det var väl någon av utredningarna kring blodtrycket eller mitt mående tidigare.

Rev upp kuvertet i bilen och såg de första raderna där jag ombeds fatta ett beslut. Ett beslut som rör både mig och Matte och jag bara kände hur jag slängdes tillbaka i tiden och hur illamåendet och minnen strömmade över mig.

Förmådde inte att läsa klart det utan knölade ner det i min väska, drog några djupa andetag och åkte till jobbet. Inte helt kontrollerad då jag höll på att svänga ut framför en mötande bil, turligt nog upptäckte jag vad som höll ske och hann stanna. Kände mig rätt ofokuserad så jag lät min kollega köra tjänstebilen medan vi jobbade under gårdagen.

När jag kom hem i natt så kunde jag inte förmå mig att läsa brevet utan istället fick jag och Matte prata lite idag. Beslut måste fattas och jag vet varken ut eller in. Oavsett vad vi beslutar så kommer det påverka oss, vissa beslut är mer livsavgörande än andra. Ett papper med tre val, bara att kryssa och skriva under och posta alternativt ringa och meddela vårt beslut. Så enkelt och ändå så allt annat än enkelt.

Det är ingen farlig sjukdom, lika bra jag skriver det annars tror någon säkert det. Det är bara ett val, ett beslut som måste fattas och oavsett så finns risken onekligen att jag kommer ångra mig. Men det här kommer vara definitivt och jag är fan inte redo.

Har skjutit det på framtiden, men nu börjar den tiden att rinna ur. Kommer påverka fysiskt, psykiskt och på alla andra sätt man kan tänka. Vissa beslut är så mycket svårare att fatta än andra.