onsdag 19 februari 2014

Efterlängtad

Så blev det onsdag kväll och litens pappa kom hem och gissa om liten blev glad! Han sprang ut i hallen, låste upp, öppnade och gav pappan en stor Widarkram vilket så klart var uppskattat. Sedan blev det bus och mys innan det var dags för läggning. Widar valde bok och självklart skulle pappan läsa och sen somnade liten snabbt. Han är väl helt slut efter våra nätter med hosta.

Idag , eller i allafall på eftermiddagen har han varit piggare och nästan utan feber även om hostan låter förskräcklig. Vet inte hur många gånger Widar frågat efter Matte idag och sagt att han saknar honom  eller som nu ikväll, jag saknar pappa 18 gånger och så börjar underläppen att darra.  Han har skitsvårt med att säga hejdå och att han saknar någon speciell utan att tårarna börjar rinna, så himla känslosamt blir det liksom för honom och jag tycker det är så himla fint. Hoppas att han får behålla sin närhet till känslor, känns som om killar ofta (fortfarande) ska tåla och vara lite tuffare när det kommer till känslor. Jaja, jag generaliserar, men ni fattar. Jag tycker att det ska vara lika lätt att lipa vare sig man är tjej eller kille.

Dessutom efter alla timmar hos psykologen så framgår det ju att det är attans mycket bättre för ens eget mående att leva ut det, sätta ord på det istället för att svälja och förtränga saker man känner. Jag är duktig på att bita ihop och le och folk ser ju gärna det de vill se. Tog aslång tid innan jag kunde säga att det är så där eller inget bra alls när folk frågade hur jag mådde istället för att svara att det är bra, allt är ok för det är det folk vill höra. Man frågar för att det är så man gör, inte för att man verkligen vill veta och det är inte ovanligt att folk försöker släta över eller byta ämne när man säger att det inte är bra. Ibland så undrar jag vad folk skulle säga om jag sa hur det verkligen var? Att det pågår ett inbördeskrig i huvudet? Hm, jobbar på att hantera det för att få ordning på måendet.

Nåja, det var en utsvävning när jag egentligen bara ville beskriva hur liten har det. Älskar att se hur han kan lysa upp ett helt rum i sin glädje, hur han är i sin känsla. Älskar inte riktigt lika mycket hur han är i sin känsla när han får bryt, fast egentligen är ju det lika fint eftersom han får ur sig det istället för att låtsas vara någon annan än den han är. Sedan måste han så klart få hjälp att sätta ord på det och få hjälp att hantera och lösa det för det funkar illa att gallskrika på golvet för att gosedjuret är borta när man är 15 eller 33...Tänk er själva...

Hur som pappan var efterlängtad av både mig och Widar och även om inte allt ska fixas av Matte så sjunker mina axlar ner lite när han är hemma hos oss. Det blir ju inte sämre av att Matte VAB:ar imorgon och att jag kommer få sova i natt! Det hade varit en pärs att vara ensamstående mamma, kan bli kallsvettig när jag tänker på sånt och det är inte utan att alla dessa ensamstående föräldrar är seriösa vardagshjältar!
Matte är min och Widars hjälte

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar