VAB och oro

Fick lämna jobbet och åka hem och hämta Widar från förskolan igår. Han somnade i sandlådan och på bänken i hallen och hade dessutom kräkts så det var bara att ringa chefen och VAB:a för tredje gången på 3 veckor. Kändes asjobbigt att ringa chefen om det. Matte hade ingen möjlighet att hämta heller då han stod och höll utbildning på Sahlgrenska för en massa människor.

Idag är jag hemma på förmiddagen och på eftermiddagen ska Matte ta hand om liten. Då ska jag gå bredvid fältarna och vara med och fälta mellan 14-01 vilket ska bli kul och intressant. Kommer jobba tre lördagar på sex helger vilket känns ok eftersom jag då kan vara ledig vissa fredagar och halva måndagar. Kommer nog bli bra! Widar verkar inte särskilt sjuk, tror alla var rädda för kräksjukan igår, men det var nog bara hostkräk. Ingen av oss kräks här nu iallafall. Jag har bara en förfärlig huvudvärk, men det är ju inte ovanligt. Fick dessutom ut min medicin igår så i natt har jag sovit fem timmar vilket inte är fel!

Men mest ligger fokus på min plastfarsas bilolycka och mina syskon. Telefonen går varm och vi pratar hela tiden och jag är så ledsen och orolig för deras skull. Min plastfarsa och jag har ingen relation sedan jag var 18, det är komplicerad och rätt hemsk relation eller brist på relation efter att han uttryckt vad han tyckte och kände gentemot mig. Men det hindrar inte att jag är förskräckt och orolig över vad som hänt och rädd och ledsen för mina syskons skull.

Han ligger på KSS, samma intensivavdelning som mamma låg på för fyra månader sedan med sin stroke. Är så hemskt. Han ska opereras igen idag och läget är allvarligt, men stabilt. För mina syskons skull så hoppas jag innerligt att faran snart ska vara över, jag vet inte hur de skulle orka om det värsta skulle ske. Det får bara inte ske. Våra föräldrar är unga så det är så galet att sånt här händer, stroke, frontalkrock och Ragnars cancer. Känns som att det får räcka med skit. Försöker stötta och hjälpa med det jag kan, men det är inte mycket jag kan göra mer än lyssna och trösta.

Det är en oerhört märklig situation för jag skulle vilja åka dit samtidigt som vi inte haft någon kontakt på alla dessa år och inte ens pratat när vi träffats på gemensamma aktiviteter. Jag har växt upp med honom, men få människor har gjort mig så illa. Har hört hur vissa tror att det bara är en fnurra på tråden, men då vet man ingenting.

Men ingen önskar någon att behöva vara i en bilolycka och få så många skador som han fått. Bilden på bilen var förfärlig i tidningen och han har nog haft änglavakt som klarat sig. Tack och lov är det inga skallskador eller ryggskador, men massor av frakturer, allvarliga sådana och blödningar som inte riktigt går att få stopp på. Önskar bara att han ska klara det och blir frisk och kunna vara pappa till mina syskon. Det är ofattbart precis som det som hände mamma eller Ragnar. Allt blir liksom overkligt. Håller tummarna och hoppas innerligt att saker ska bli bra igen så mina syskon ska få ha sin pappa länge till.