Det är väl känslan som genomsyrar mig och min dag idag. Meningslös grå skit där jag tvingar mig att sätta den ena foten framför den andra och hålla ihop allt på en absolut mininivå. Förmår inte mer, orkar inte mer och saknar fullständigt lust till mer. Klev upp efter att ha sovit två tim under natten, kunde aldrig somna om trots försök. Ute pissade regnet ner och det var tvärmörkt när jag vinglade ut i novembermorgonen. Har ju balansrubbningar sedan jag var sjuk i tonåren och satt i rullstol.
Balansrubbningarna och nervskadorna i fötterna har aldrig repat sig och när jag blir för trött eller helt enkelt sover för lite även för mina mått så kommer balansrubbningarna fram. Jag vinglar in i saker och håller på att tappa balansen hela tiden. I vanliga fall så sköter ju kroppen det så länge jag har koll på vart jag går, så fort jag inte ser mig för så går jag in i folk och saker och jag kan fortfarande inte stå rakt upp och ner, med fötterna ihop och blunda utan att jag svajjar och ramlar. Rätt komiskt, men inte lika kul när man är trött.
Har känslobortfall i fötterna och händerna och är darrhänt så det förslår. Allt blir så klart mycket tydligare om jag inte sover. Så darrhänt och vinglig, rätt komiskt, men det tar en massa energi att försöka hålla fokus när jag jobbar och för det mesta så går det ju. Nu med utsättningen av mediciner så har bla darrningarna blivit värre och jag skulle inte vara något vidare på prickskytte...
Nog om det. Tog vagnen till jobbet och det krävdes en hel del kraft att orka stå kvar på vagnen bland alla varmaklädda, bullriga, stinkande (varför dränker man sig i parfym? regnblöta människor. Att börja dagen på det sättet, med ett meningslöst mående och ångest gör ju knappast att man tar sig an dagen med ett sprudlande leende på läpparna...
Att kunna få ihop det hela på ytan så man utför sitt jobb och inte verkar helt lost, kan bli förvånad över att det går... Kräver förvisso att jag drar mig undan lite emellanåt och som tur är kan man göra det när man sköter dagens dokumentation och hanterar andra pappersuppgifter, mail och sånt. Sedan kan jag luta mig mot yttre strukturer i mig som fått mig att funka i andra lägen i livet, att verka som att allt är ok, jag är bra på det. Men när måendet är som det är så är det inte helt solitt, det skakar som attan så är det inte lätt.
Eftersom läkaren såklart inte hört av sig, ej heller någon annan så ringde jag kontaktpunkten igen. Pratade på nytt med någon där som var förvånad över att ingen kontaktat mig när det lagt det som ett prioriterat ärende. Blir så less. Vad ska jag göra liksom? Åka ner till mottagningen och skrika? Sånt hjälper ju föga och jag vill ju inte ha någon inläggning eller massa tabletter. Jag vet inte vad jag ska göra egentligen och vad de kan hjälpa mig med? Vad ska de göra åt ångesten när den väller över mig, får mig att krypa ihop och bara skaka? Jag vill klara av det här, men det är inte lätt när allt är spänt som en fiolsträng och spänningen bara ökar i en och drar i mig. Hur långt kan man gå innan den brister? Fick morgondagens psykologtid avbokad också på grund av psykologens sjukdom. Antar att det är höstförkylning där med som hos alla andra.
När arbetsdagen gick mot sitt slut kunde jag konstatera att det gått ok och jag traskade ut i ösregnet och tog spårvagen hem. Kramade liten och sambon och sjönk ner i soffan med världens meningslöshet över mig. Det gör ont att hålla på att drunkna i den. Att livet kan kännas så meningslöst, att det inte finns kraft eller lust att leva i all meningslöshet. Tröttheten saknade gränser så till vida att Matte pratade med mig och mitt i samtalet så tuppade jag av eller somnade till så han fick väcka mig. Skumt och lite komiskt, men också helt jäkla knäppt. Brukar inte somna när jag pratar med sambon, inte ens när man pratar om vardagligt jox. Matte skakade i min axel och jag kvicknade till, men kunde inte ge något vettigt svar. Det här var innan middagen så det var inte läge att gå och lägga sig och lika bra var väl det eftersom jag i så fall inte kunnat sova lite senare. Var vaken resten av kvällen, svårt att somna ifrån ångesten liksom. Men till slut var det bara att gömma sig under täcket. Så genomtrött och less. Petar du på mig så faller jag i bitar, upplöses som vampyrer som träffas av solen och bara smulas sönder. That feeling...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar