idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.