Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när
livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon
piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut
lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.
Ringde kontaktpunkten
idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig
helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat,
vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av
sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att
ja , ja för jag står inte ut med det här längre.
Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för
att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på
jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter
ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och
håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.
Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera
sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen
alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och
natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är
vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en
mardröm eller med värsta ångesten och paniken.
Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och
segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten
fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte.
Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider
inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i
ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag.
Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting
alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda
livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar