jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...